I dagsläget finns mellan 250 och 275 ledarhundar i tjänst i Sverige. En av dem är labradoren Majsan och hennes förare Tilda Ståhl-Persson som deltar i Bok & Vandring 2025 och berättar om sitt liv med ledarhund.

 

Den sista onsdagen i april infaller varje år Ledarhundens dag. I rollen som ledarhund är den ett oersättligt hjälpmedel för gravt synskadade och blinda. I den rollen möter hunden (och föraren) många utmaningar, ofta orsakade av missriktad välvilja från omgivningen – på grund av okunskap om ledarhundens roll och rättigheter. Läs mer här. 
Om Sveriges Ledarhundsförare här. 

 

 

 

Stegen vi tar

Av Tilda Ståhl-Persson

 

Hösten 

Vi tar steg, steg ut på mark täckt av höstlöv som knastrar under oss – försiktigt nyfikna på det nya som tagit sin början. Vi tar steg, vi har börjat lära oss en ny sträcka – en sträcka till biblioteket. Ivern gör oss snabba, draget i selen som tar oss framåt, bestämdhet i stegen, ”det här kan jag, matte, det här vet jag hur jag gör!”. Nos mot stolpe, viftande svans, vi som går över gatan, snart vid målet.
Vi tar steg, ut på mark som frusit. Förvåning: att detta visst sker varje år, tassar som vänjer sig vid kylan, mina händer mot frostigt gräs.
Vi tar steg. Vi har just kommit in från en promenad, och jag har satt mig för att söka jobb igen. Väntan, väntan, väntan – som aldrig tycks ta slut – och en snarkande hund bredvid.

Vintern 

Vi tar steg, steg som knarrar under oss. Vi försöker att hitta rätt, nu när trottoarkanter försvinner, och det blir påtagligt svårt för mig med orienteringen. Jag draperar mig med lugn, försöker tänka att vi gjort sådant här förr. Vi tar steg – försiktiga steg – för att inte halka på is, medan det julpyntas på gator och torg. Vi tar steg, får hjälp med att göra om sträckor så att de blir anpassade för vintern. Nygammal väg, nytt fast ändå gammalt. Obekant fast ändå bekant. Vi tar steg – förvirrade steg – vi får hjälp med hundmöten och hur vi ska hantera dem, nya verktyg att ha med sig. Vi tar steg. Vi sitter på möten, och jag får fylla i papper, med en hund som passivt ligger vid min sida – som tittar runt på människor och slött viftar på svansen.

Vårvintern 

Vi tar steg, ut där snön sakta smälter. Ut där världen ibland är snö och is. Ut där marken ibland är så hal att vi måste ta små steg för att inte halka. Tassar som slirar, fötter som glider – vetskap att vi alltid kommer hem, trots de små steg vi tar. Musik i mina öron, toner som inger hopp.  Senare lek – liggande på rygg med tassarna spretande åt alla håll, dragkamp med leksak, svansen viftande – glad, glad, glad – och jag får en rejäl slick i ansiktet.

Våren 

Vi tar steg, ut på uppvärmd mark, där nästan all snö smällt bort. Vi njuter av gräs och grus, ligger och tittar upp och in i solen – med glada besked runtomkring. Barn som cyklar, medan vi söker runt hinder. Människor som säger dumma ord, frågar om våra hundar får hälsa – upprepade gånger – trots att jag säger ”nej. Nej. Nej.” varje gång. Med en hårdhet i min röst som jag har övat på inför sådana tillfällen. Vi tar steg – större än förut – rundar vattenpölar: för ”Inga blöta tassar här inte, då är det bättre om matte blir blöt”. Vi tar steg – i vår rytm, på väg mot sommaren – för det blir lättare att röra sig nu. Nu rör vi oss i medvind. För vi vet att stegen vi tar – oavsett om de är stora eller små – alltid leder oss framåt.