Vuonatj betyder fjord på samiska.
En sådan plats finns vid sjön Riebnesjaure som tagit emot besökare i snart 120 år. Elin och Tage Johansson och deras familj visar vad gästfrihet vill säga.
- 10 oktober 2015
I väglöst land intill sjön Riebnesjaure och mitt i det historiska samiska fjällandskapet bor Elin och Tage Johansson. Ett möte utvecklar sig snabbt till en minnenas resa. Från vardagsrummets fönster är det tio meter till Kungsleden och ytterligare några steg till stugbyns restaurang. Stolta berättar de att det nu är femte generationen som bor och arbetar på den plats som 1892 valdes ut av Anna-Brita Persdotter Gunnar och Abraham Johansson.
– Abraham var född i norska Tollådalen, Beiarn, och fann den här lilla ”fjorden”, på samiska heter det vuordna, just här, berättar Tage.
– Med sig från Norge hade han 120 renar och han blev med tiden känd som en skicklig vargrännare.
Vid den tiden var Sverige och Norge i union och dessutom sträckte sig både det ume- och pitesamiska landskapet från kust till kust med ett stort utbredningsområde i det som nu är kommunerna Arjeplog och Sorsele.
Varför hette han just Abraham Johansson? För alla som försökt sig på släktforskning vet att man måste tänka sig att namnen oftast ”kastades om” i nästa generationsled. I detta fall hette Abrahams far Johan Anton Abrahamsson, född 1817 i Sorsele. Efter en tid i tjänst hos prästen i Sorsele socken gifte han sig och flyttade till Norge. Hustru Sara Magdalena Andersdotter ansågs då vara ”den rikaste lappflickan i socknen”, skriver Erik Norberg i boken ”Arjeplogs lappskola” från 1955.Föräldrarna till Vuonatjvikens grundare Abraham Johansson hade dock nära kontakt med den svenska sidan. De lät sin son Abraham konfirmeras i Arjeplog och senare blev han kateket i församlingen. En kateket kan liknas vid en lärare i religionskunskap. Abraham Johanssons tilltalades ofta som ”Katjes-Abram”.
”De uppmanade barnen att se sig omkring”
Idag kan Vuonatjviken upplevas som en mycket avlägsen plats. Hit når ju inga bilvägar. Men på 1800-talet – och en bit in på 1900-talet – var centralorten Arjeplog inte lika betydelsefull. Platser som Vuonatj låg i ett sorts centrum i sig. Inte minst var det renskötande samer med sina familjer som stannade till, samt resande missionärer och statens utsända. Tage Johnsson berättar om hur hans farfar Abraham var lapptillsyningsman inom Arjeplog socken. Han satt också en tid som nämndeman och var tingstolk.
– Tänker också på att Anna-Brita och han fick tretton barn. Dessutom hade tre fosterbarn. De var framåt! säger han med eftertryck.
– De uppmanade barnen att se sig omkring. De skulle studera och utveckla sina intressen.
”Vargrännarna var otroligt skickliga”
Vargrännare var ett annat viktig begrepp förr i tiden. Tage och Elin har bevarat ett gammalt vargspjut från den tiden. Det stora antalet vargar på 1800-talet var en plåga för samerna och de bofasta med tamdjur. Statistik från 1839 visar att det dödades 555 vargar i hela landet, de allra flesta i norr. Enbart i Arjeplogs socken dödade varg i medeltal 1 150 renar varje år mellan 1889 till 1893.
– Vargrännarna var otroligt skickliga när de kunde spåra varg och få ut dem i lössnölandet.
Idag går det långt mellan gångerna när man får syn på varg i Vuonatjviken. Men det händer, en speciell upplevelse. Det hornprydda vargspjutet får dock hänga kvar på sin plats.
Av Maria Söderberg
Nu laddar Sandra för att ta över
(2015) Bra väder och nöjda gäster. Det är de två första önskningar som Sandra Johansson direkt tänker på inför sommaren.
– Vi är väldigt väderberoende här. Hit når ju inga vägar och besökare åker med båt.
Eller vandrar. Varje sommar är det två, trehundra vandrare som kommer längs Kungsleden som passerar rakt genom stugbyn.
– Det är förstås roligt, menar hon.
– Vi får träffa så många olika människor. Vi har haft vandrare från Kina, men den största gruppen vandrare kommer från södra Europa.
Några stora summor gör de sällan av med. De sover oftast i tält och har egen mat med sig.
– Vi kan erbjuda dem skjuts över Riebnesjaure så att de kan fortsätta vidare till Jäckvik, eller mot det andra hållet, till Kvikkjokk.
Trivs i restaurangen
Sandra Johansson arbetar i Arjeplog, men är i Vuonatjviken så ofta hon kan tillsammans med sin sambo Geir Westerlund. Hon umgås med idén att en dag ta över verksamheten. Inte minst är det restaurangen som hon trivs i och vill utveckla.
– Det är spännande arbeta i köket och jag gillar att servera. Vi satsar på egenfångad fisk och då främst röding. Jag vill också lära mig mer om viner och hur de ska matcha vår mat.
Förutom fisk är några av de mest uppskattade rätterna från älg och ren. Sandras syster Sofia arbetar som kock i Stockholm, men har just nu inga planer på att flytta norrut.
– Ibland är hon med oss och då är det extra roligt, säger Sandra som ofta arbetar ihop med mamma Eva i köket. Hon hoppas att turisterna ska fortsätta hitta till den speciella viken Vuonatj.
– De får gärna bli fler!
Mer om Vuonatjviken och Kungsleden: https://silvervagen.com/2013/09/vuonatjviken-att-passera-polcirkeln-langs-kungsleden/
Läs mer här om Vuonatjvikens restaurang och stugor:
http://www.vuonatjviken.com/
Minnenas resa: En bild från 1910-talet
Karin Stenberg, Kata Dalström, Israel Ruong och andra på Hildas holme i Arjeplog
10 oktober 2015
En bild som fångade vårt intresse: Bilden är tagen på Hildas holme i Arjeplog. Elin och Tage Johansson visste inte vem fotografen var. Här har i alla fall serverats dryck utomhus, te eller kaffe, vid dukat bord. Fotot är taget i början av 1910-talet. Märta, faster till Tage, sitter i Kata Dalströms knä. Hon har själv berättat för Tage att hon minns händelsen. Kata Dalström var en av arbetarrörelsens mest profilstarka agitatorer. Kanske var hon i Arjeplog tillsammans med Karin Stenberg, som sitter längst ned i höger på bilden?
Kanske var Kata Dalström på väg till koppargruvan i Sulitjelma där hon bistod fackföreningsrörelsen och skrev artiklar om “helvetet i Lappland”?
Karin Stenberg var från Árraksuoluoj i Arvidsjaur och en av förkämparna i den samiska rörelsen. Längst fram i bild sitter den unge Israel Ruong (född 1903) och hans pappa Lars Nilsson Ruong, som var lärare, står längst upp till vänster. Till höger om honom Anna-Brita Persson Gunnar som var Tages farmor. Strax nedanför Anna-Britta finns systern Maria Persdotter. Vilka är de övriga på bilden? Skicka gärna ett mejl så fyller vi på Tage och Elins anteckningar: maria@midsommarudden.se
Uppdatering från inlägg på Facebook 7 mars 2020:
”Hela veckan var jag fri och skulle begagna tillfället att göra en tur upp till Jäckvik, paradiset i Lappmarken skulle jag vilja kalla det”. (1915)
Kata Dalström, på sin tid den svenska arbetarrörelsens flitigaste och mest efterfrågade agitator, reste mycket. Första helgen i juli hade hon varit på kyrkhelg i Arvidsjaur. Den då 57-årige resenären verkade vara fylld av energi. Efter helgen, kl. 6 på tisdag morgon, tog hon och hennes vän David Johansson, häst- och vagnskjuts: ”Hela vägen till Avaviken var ful och enformig, men väl framme vid Gästgivaregården hade man vacker utsikt över Storavan”.
Sällskapet gick ombord på ångbåten till Skeut, en av Arjeplogs hamnar. ”Vad jag njöt!” skriver Kata Dalström när hon börjar se de vita fjälltopparna. Där Storavan och Uddjaure möts är det dags för en måltid: ”Vi vore en stor flock , som rusade uppför backen fram till restaurang Kasker”.
Framme i Arjeplog kommer de till Arjepluogs gästgivaregård, som är, skriver hon: ”…en av de bästa jag någonsin varit på”.
Nästa dag tar sällskapet ångbåt till Jäckvik och så snart de inkvarterat sig, ätit en bit mat, så planerar de för en tur upp på Pieljekaises sluttningar. I ryggsäcken finns kaffe, socker, kex, smör och en liten kastrull. De går till ”lövängarna” som Kata Dalström skriver så lyriskt om, men hon blir förtvivlad när hon väl är där över de besatta myggorna. Här får hon användning av beckoljan som hon fick med sig i Arvidsjaur. David Johansson bara skrattar ”åt hennes förtvivlan”.
De går allra högst upp, 1 137 m öh.h ”Vilka oändligt storslagna fjällkomplexer och vilken strålande sol! Det var som att vandra i ’det förtrollande landet’. Jag njöt i fullaste mått.” På vandringen ned överraskas de av dimma.
Efter några dagar anslöt Kata Dalström till en möteshelg i Arjeplog. Hon hade enligt Norrskensflamman 21/7 tre välbesökta möten. ”Lokalen var fullsatt och inträsset spänt”, skriver signaturen Arvino.
Under helgen bjuds Kata Dalström in till en kyrkstuga, inbjuden av fiskarsamen från Harrok Lars Nilsson. De sitter ute i det fria och dricker kaffe. ”Under glädje och glam togs fotografi av hela sällskapet”. De lyssnade till jojkar med ”den berömda tillvärkerskan av lappsmycken” Maria Persson som, enligt skribenten, hade namn som ”Sången till solen” och ”Sången till Renfjället”. Alla rycks med och i tidningen står det att: ”De berömda melodierna sjöngs med ren och känslosam röst…”.
Med här, och under hela helgen, är Karin Stenberg, Arvidsjaur. Hon var en pionjär inom den samiska föreningsrörelsen i Sverige. Även under besöket på ålderdomshemmet för nomader på Kraja får sällskapet lyssna till jojk.
Och nu klarnar det angående en bild jag undrat över länge. Den är från Hildas holme i Arjeplog. Så långt visste vi. Några av namnen har jag tillsammans med Tage Johansson i Vuotnatjviken prickat in. Ja, det måste vara tagen andra helgen i juli 1915. Kata Dalström sitter med Märta Johansson, 4 år, Vuonatjviken, i knät.
Vad hände mer under helgen? Det var förstås dans. Flera hundra ungdomar hade samlats i ”… damm, svett och tobaksångor” på en vindslänga runt en gammal skorsten i Arjeplog. Trängseln hade tydligen varit ”olidlig”.
Underlag: Två nr av Norrskensflamman 1915 som, vid den här tiden, var en av norra Sveriges största tidningar. 21/7 var det referat från möteshelgen och Kata Dalströms egen berättelse publicerad den 15/8.
A N N O N S