Bergslagen är den svenska järnindustrins vagga och den 13 maj samlades vi i morgonstunden för att lyssna till dagens guide Gert Magnusson, docent i arkeologi. Platsen var Karlbergs hembygdsgård och intill oss hade vi entrén till Nya Lapphyttan. Det vi snabbt fick lära oss är att området är en konstruktion av den egentliga Lapphyttan som ligger 1,7 km norr om Olsbenning, strax utanför Norberg.
”Här har jag mitt hjärta!” inledde Gert Magnusson. Han har lett både utgrävningen av Lapphyttan – som inleddes 1976 – och deltagit i rekonstruktionen av Nya Lapphyttan.

Vi gavs en historisk exposé om bakgrunden till arbetet med Lapphyttan och hur arbetet framskred. 1994 var rekonstruktionsarbetet klart i det som fick heta Nya Lapphyttan. Ett extra spännande äventyr var idén om att göra tackjärn i masugnen. ”Det gäller ju att själv ha den kunskapen”, menade Gert Magnusson.
Det tog 18 år, efter många försök, att få fram flytande tackjärn.

”Masugnen förändrade världen”, fick vi också veta. Det var i samband med kristnandet av Sverige som även järnframställningen tog fart. Det forskningen tidigare ansåg var att detta skett under 1400-talet, men med utgrävningen av Lapphyttan kunde man presentera en ny bild. Idag är masugnen utanför Norberg  Europas äldsta kända fynd från 1100-talet.

Vattentillförsel för att driva en masugn är oerhört viktig. I Nya Lapphyttan har man byggt ett fungerande vattenhjul. En masugn är en schaktugn främst för framställning av smält råjärn genom reduktion av järnmalm med kol. Foto Maria Söderberg

Under exkursionen fick vi både en guidad rundvandring vid den rekonstruerade hyttan och en föreläsning i anslutning till lunch. Vi fick se Klackfältet med sin imponerade gruva. Men höjdpunkten för dagen var besöket i den medeltida Lapphyttan i Karbennings socken. Idag är det svårt att få en överblick eftersom växtligheten är så utbredd. Vid utgrävningarna, där Gert Magnusson var ansvarig, fann man bland annat ett trettiotal små bitar av järn, alla vägande omkring tre hekto – osmundar.
”De låg i en byggnad som tolkades som en järnbod, men hittades också vid några smideshärdar. Det storartade med Lapphyttan är att i fyndmaterialet kunde man följa den medeltida vardagen och hela processen från malm till färdigt osmundjärn”.
Att detta järn var viktigt var berodde på att det var Sveriges viktigaste exportvara och skeppades som ”osmundar” till länder som Tyskland och England.

I Lapphyttan finns ruinerna kvar – och skyltningen gör det möjligt förstå bättre – och här kan man framför allt se rester av den unika masugnen där man tillverkat tackjärn. Detta smältes sedan om för att minska dess kolhalt. Resultatet blev smidbart järn som i nästa steg höggs till dessa osmundar. Detta stämde väl med beskrivningar från 1600-talet om hur osmundar höggs upp med yxa ur ett stycke, fortfarande glödande och mjukt tackjärn.
”Den centrala anläggningen på hyttbacken har varit masugnen. Den har haft en kvadratisk bottenplan med en cirka fem meter lång sida i ytterväggen. Pipan är bevarad till en höjd av ungefär 185 cm över stället”, säger Gert Magnusson.
Sannolikt har pipan varit ytterligare en meter högre. I området har man vid grävningen tillvaratagit cirka 2 000 tackjämskulor.
”Men varför just här?” undrade en deltagare och den främsta anledningen kunde vi se omkring oss – skog. Det krävdes enorma mängder av trä för att driva hyttan. ♦

Rapport i all korthet: Maria Söderberg 13/5-26