Under visningen den 4 augusti 2023 berättade arkeologerna om flera lämningar som inte tidigare uppmärksammats, däribland platser för två kolbottnar och kolhus. Foto Maria Söderberg

I gassande sol! Guidad visning av smälthyttan lockade fyrtio deltagare.
Utifrån lämningar presenterades hela processkedjan.
Det var det bördiga fjälldeltat, forsarna som kunde driva vattenhjul och
skogens ved som var förutsättningen för att Adolfström blev en industriort.
– Det var en otroligt intressant visning, sa Caroline Thorfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening.
Visningen avslutades med kaffe och nybakade wienerbröd från Adolfström Fjällgård. 

15 augusti 2023

Nasafjälls bolagssigill från 1774 där solens ansikte skiner genom molnen. Halvmånen symboliserar silvret.

– Adolfström är mycket viktigt för historien om Nasafjällsepoken. Här kan vi i bevarade lämningar följa hela flödet från malm till färdigt silver, sa arkeolog Lena Berg Nilsson i Adolfström den 4 augusti 2023.
Den guidade visningen arrangerades av Expedition Nasafjäll och Magasin Silvervägen i samarbete med Majorsgårdens bruksförening. Tillsammans med arkeologerna Ola Nilsson och Lennart Klang beskrev Lena Berg Nilsson den verksamhet som påbörjades i början av 1770-talet.
– Det är unikt det vi kan se här.
Ja, det är faktiskt inte givet att lämningarna efter smälthyttan över huvud taget skulle ha varit synliga om Vindelälven hade byggts ut. En dämning hade påverkat biflödet Laisälven och därmed samhället Adolfström som då blivit en del av en kraftverksdamm. Mer än 40 meter vatten hade fyllt Iraftdeltat (skrivs oftast Yraft eller Yraf, se fotnot). Men vattenkraftsutbyggnaden stötte på patrull. Opinionen i den övre delen av Laisdalen var stark och den 1 april 1970 stoppade regeringen planerna.
Smälthyttans fornlämningar är utmärkta i Fornsök som är Riksantikvarieämbetet öppna informationssida och söktjänst. Med rubriken ”Hyttområde” var dessa länge endast markerad med en punkt i kulturmiljöregistret, vilket så sent som 2021 ändrades till en ”yta”. Det var ingen ny undersökning som hade utförts utan den yta som angavs utgick från den beskrivning som arkeolog Thomas Wallerström upprättade 1979 i Norrbotten museums regi. Ännu finns det alltså mycket kvar att inventera och utforska i hyttområdet.
Andra fornlämningar i Adolfström är fångstgropsystem som inte är daterat – och i huvudsak förstört av bebyggelse – men själva fångstformen är väl bekant och har använts från stenåldern fram till 1800-talet. Härdar och boplatser vittnar om samernas långvariga närvaro i fjällandskapet.

Arkeolog Lena Berg Nilsson berättade om de olika stegen i smältningsprocessen. Foto Maria Söderberg

Försöken att starta om gruvbrytningen

Interiör med en ”hytteugn”. Sala, Västmanland, 1723. Lavering av Lars Harmens.

Adolfström som by har alltså sina rötter i malmbrytningen på Nasafjäll vars första period ägde rum 1635–1659. Den abrupt avbrutna verksamheten gick i graven när en norsk-dansk här attackerade, men drömmen om malmfynd hade fortsatt bäring. Drygt 40 år senare, 1702, vandrade bergmästare Barthold Sadlin med en same från Tuorpon (ej namngiven i källorna) från Kedkevare och Kvikkjokk till Nasafjäll och senare Silbojokk, Silbbajåhkå. De ville komma fram till den kyrkhelg som arrangerades. Bergmästaren ville höra sig för med samerna som samlats om en möjlig ny hyttplats. ”Yrwika Träsk” nämndes, det vill säga Yraft i Laisdalen. Samerna hade kunskap om flera intressanta malmfynd, men framförde att man inte ville se någon gruvverksamhet eftersom det skulle innebära nya plågsamma malmtransporter. Betet för renarna angavs som ett av problemen. Att samerna samlades till kyrkhelg i Silbojokk ingick i den lagstadgade kyrkogångsplikten. I handlingar från 1699 beslöts till exempel att samelänsman Mårten Månson i Södervästbyn skulle böta för att han inte infunnit sig året innan till en bönehelg. Det var prästen Per Fjellström (son till Eric Noraeus) som var verksam i just Silbojokk som dragit Mårten Månson inför tinget. Han hävdade att han varit i Norge och inte kunde delta på grund av älvar som flödat över. Det var självklart inget nytt att samer förflyttade sig och sina renar över gränsen, men det blir mer och mer uppenbart att detta inte ses med blida ögon från både svensk och norsk sida.
Inga gruvplaner sattes dock i verket vid denna tid. Efter ytterligare 32 år fick landshövdingen i  Västerbotten Gabriel Gyllengrip och hans intressenter tillstånd att bearbeta silvret i Nasafjäll. Året var då 1734, men inget konkret hände. Det gick ytterligare 25 år när assessorn Lars Qvist – som senare blev lagman i Lappmarken åren 1762–1780 – sa sig vara intresserad att återuppta gruvdriften. Det var 1759. Han önskade också överta kronohemmanet i Gråträsk som tidigare disponerats för silververkets räkning. Men inget av detta blev av.

Vändning med landskamrer Nils Bergström

Nils Bergström, landskamrer Västerbottens län, tog initiativet till Adolfström med dess hytta.

Tystnaden infann sig åter, åtminstone om man försöker läsa i tillgänglig litteratur. Ingen brytning i sikte på Nasafjäll. Vändningen kom tio år senare. Nils Bergström, landskamrer i Västerbottens län, tog initiativ tillsammans med några andra intressenter. Den 23 december 1769 fick de mutsedel (ett av bergmästare utfärdat skriftligt bevis) på att bryta malm i Nasafjäll och ett halvår senare träffades man i Piteå. Det var den 12 juni 1770 och redan den 15 juli satte två i bolaget, bergmästare Roland Printzell (senare adlad till Printzsköld) och professor Jonas Meldercreutz, av mot Arjeplog via Avaviken. Här anslöt Eric Fjellström och befallningsmannen Zacharias Renhorn. Nu var de fyra som reste till Silbojokk och vi kan utgå från att de åkte båt längs Hornavan och senare Sädvvájávrre. För Eric Fjellström, som var både präst och skolmästare, var Silbojokk kända marker; han var den fjärde generationens prästfamilj som bodde och verkade i Arjeplog. Syftet var att träffa samerna som skulle samlas till sommarböndagen, en julidag som betraktades som vilotid under kyrkoåret innan slåttannan (slåttern). Liksom 1702 var det här den enda chansen sommartid att komma i kontakt med så många samer som möjligt för att diskutera olika frågor, i detta fall gruvbrytning och en ny smälthytta. Även den här gången föreslogs en hyttplats vid Yraft. Huvudskälet var att det helt enkelt inte fanns ved kvar att ta ut i närheten av Silbojokk. Enligt Janrik Bromé i ”Nasafjäll – ett norrländskt silververks historia” var gruvintressenterna noga med att utfästa belöningar för malmfynd och skattefrihet, samt ordentlig betalning för transporter. När diskussionerna var över vandrade de fyra från Silbojokk till Nasafjäll med en arbetsstyrka på tio man för undersökningar. Resultatet antogs vara tillfredsställande och när delägarna åter samlades i Piteå, och man bildade Nasafjäls Sifwerwärk, erbjöds 100 lotter till främst lokala investerare i Västerbotten.

Adolfström efter kungligt namn och ”Skvärta Madek”

Därmed tog en ny epok vid. Själva platsen för hyttan döptes till Adolfström, troligen efter Kung Adolf Fredrik (1710–1771). Men var det möjligen efter Gustav III:s bror vars namn var Fredrik Adolf (1750–1803) och därmed Sveriges arvfurste? Man kan lugnt påstå – hur det än är med den saken – att just ”Adolf” var ett populärt namn vid denna tid. Samtidigt fanns en alternativ plats, eller möjligen bara en tillfällig idé, för var hyttan med alla sina byggnader skulle ha placerats. Den platsen ligger fem kilometer väster om dagens Adolfström, på den södra sidan av Yraftdeltat, på samiska Ijjaraptta som det står på dagens karta (när kartan utformades 1770 skrivs namnet Uggirakti).
I mineraljaktens fotspår upptäcktes även ett annat mineralfynd 1773 i ”berget Tsaggek”, Laisdalen. Det var Johan Öhrling, son till tidigare kyrkoherden i Arjeplog Johan Samuel Öhrling och inspektor för Nasafjäll, som letade malm i fjällen tillsammans med samen Anders Siulsson. De fann året efter ett streck på ”Skvärta Madek” (idag skrivs det Skuortatjåhkkå på Lantmäteriets karta) på 1 291 m ö.h. 44 km fågelvägen nordväst om Adolfström. Även den senare bergsfogden Carl Læstadius hade sällskap i mineralletningen med Johan Öhrling. De tillbringande bland annat en regnig natt i ett litet tält nära Rekkerkaise (idag skrivs det Riehkiere 1 382 m ö.h.).
(Som en intressant sidohistoria kan nämnas att Johan Öhrling var med i korrekturarbetet av ett samiskt-latinskt-svenskt lexikon, Lexicon lapponicum, som utkom 1780. Det var hans far Johan Samuel Öhrling som var engagerad i utgivningen tillsammans med en annan kyrkoherde, Erik Lindahl).
Och det blev en gruva på Skuortatjåhkkå, tänka sig. I det otillgängliga området pågick arbetet under två år i perioder, 1775 till 1777. Namnet för gruvan blev Gustafsfält.
Men var ligger Tsaggek? Det finns inte med namn på dagens karta. Med hjälp av Kjell Johansson och Jenny Gotthardsson fann vi att det troligen är området vid Tsaggiekjávrieh som avses, ca 6 km söder om Skuortatjåhkkå.

Smälthytta med senaste teknik

Fortfarande väl synlig – sju fack för rostning. Foto Maria Söderberg

I Adolfström beslöts att malmen skulle bearbetas vid Lárvvejåhkås (skrivs även Laddve, Ladvijock eller till exempel Larvejaure) utflöde i Yraft. Under somrarna 1774 och 1775 byggdes bland annat en hytta med två smältugnar, drivugn och kalcinationsugn. Med hyttstarten och de följande åren bodde här som mest 58 personer; arbetare, bokhållare, predikant och hyttmästare.
– Hit förde man det allra senaste inom hyttekniken, berättade Ola Nilsson som visade platsen för rostning där man fortfarande kan se sju fack i den steniga terrängen.
– Malmen upphettades efter vaskning och här skulle man få bort föroreningar, framförallt svavel och arsenik.
I Kenneth Awebros sammanställning ”Bebyggelse och odling i Adolfström under den andra Nasafjällsepoken” kan man läsa att det faktiskt redan, med underlag från bergmästare Printzell, pågick förberedande verksamhet 1772. Landshövdingen i Västerbotten, baron Magnus Adolf von Kothen (1704-1775), – som även var delaktig i Nasafjällsbolaget – hade utfärdat en kungörelse för att rekrytera arbetskraft till det nya gruvprojektet. Sju arbetsintresserade anmälde sig och sommaren 1772 byggdes en stor stuga, ett stall, ett fähus, en bod och en liten kvarn vid det som skulle bli hyttplats. Man hängde hö som foder till hästar och kor. Kolare anställdes också för att ta fram träkol till bland annat hyttor och smedjor. De synade en väg till Piteå och en till Skellefteå. Timmer höggs och gjordes i ordning för att tas upp till Nasa under vintern (för stuga och smedja). Sommaren 1773 färdigställdes leden mellan gruvan och hyttstället. Vissa dammar byggdes och man fortsatte bygga hus vid ”Ladvijock”, det vill säga det som senare benämns Adolfström.
Hantering i hyttan var inte enkel. Hyttmästare var bland annat Carl Læstadius (1746-1832), far till de mer kända Lars Levi Læstadius och Petrus Læstadius. Han efterträdde den tidigare omnämnde Johan Öhrling som enligt delägare inte lyckats så väl. Men Carl Læstadius, som utbildats till guldsmed och studerat smältprocessen vid Sala silververk, gick ett liknande öde till mötes även om han senare togs till nåder en tid. Silverframställningen i Adolfström var förknippad med en rad svårigheter. En av de som fick hyttmästaruppdraget några år senare var Abraham Nilsson Carlberg (1738–1803) som kom från bruket Melderstein, Råneå. Han var från en soldat- och bondesläkt. (Det kanske inte var någon tillfällighet att han kom till just Adolfström? Bruket Melderstein i Råneå hade sin upprinnelse i huvudägarnas namn Melder(creutz) och Stein(holtz) och visst var det Jonas Meldercreutz som 1770 besökt både Nasafjäll och Silbojokk).
Totalt under hela driften i Adolfström utvanns ungefär 113 kg silver och 21 340 kg bly. 1810 upphörde hyttverksamheten, men i anslutning till våra dagar i Adolfström fann vi siffran 138 kg silver. Detta ska undersökas!
År 1821 brann hyttområdet ned och vad skulle nu hända i Adolfström?

Inre kolonisering

1749 hade Lappmarksreglementet inrättats. Vid den tiden fanns det inom hela Pite Lappmark endast tre nybyggen, alla i Arjeplogs socken och grundade av samer. Med reglementet ville man ytterligare reglera och uppmuntra till inflyttning till fjällregionen; nybyggaren skulle främst ägna sig åt odling och kreaturshållning och samerna skulle få nybyggesrättigheter. Icke-samer fick jakt- och fiskerättigheter i en halv mils radie runt nybygget, men slåtterängarna fick innehas på längre avstånd. För att de inte skulle inkräkta för mycket på samernas näringar, skulle nybyggaren vara återhållsam med jakt, men hade rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Men det blev förstås svårt att hålla denna gränslinje. Det karga klimatet försvårade odling och nybyggare utökade sin jakt och sitt fiske. Det uppstod konflikter. Vid den tiden hade dock samerna en stark ställning, skriver historikern Lennart Lundmark, eftersom städerna vid Norrlandskusten var beroende av den handel som samerna hanterade: ”Vid mitten av 1700-talet svarade samiska produkter för en femtedel av värdet hos de varor som årligen skeppades till Stockholm. Det gällde 7-8 ton torkad fisk, ungefär 15 000 renhudar per år, uppemot 10 000 par handskar, skor, pälsar och fällar av renskinn samt värdefullare pälsverk från jakt. Dessutom renkött i olika former.” De kunde dessutom få ut en bra lön för att köra malm.
Nasafjällsbolaget fick långtgående privilegier att inrätta bruksnybyggen, sluta avtal och ta mark i anspråk. Det ansågs till och med av många, inte bara av bolagets män, att hela Pite Lappmark vara en del av Nasafjällsbolagets egendom. Men både nybyggare – som i till exempel Laisvall – och samer satte sig många gånger upp mot bolaget. Och 1802 gick till och med staten mot Nasafjällsbolaget tillsammans med andra intressenter och satte stopp för fler bruksnybyggen. Detta var tid en tidpunkt då många hade förlorat hoppet om någon avkastning från gruv- och smälthyttesverksamheten. Även kyrkans ledning visade missnöje med bolaget under en inspektion i Arjeplog 1803; dels för att de inte förmådde få folk till kyrkan, dels för att superiet var utbrett.
När Erik Bylund beskriver inflyttningen till Arjeplogs socken på 1700-talet slås han av att det i huvudsak är från Skellefteåtrakten som ”odlingspionjärerna” kommer ifrån och inte Pitebygden. Dock är det nybyggardynastier – som han kallar det – med rötter längre tillbaka som utgör majoriteten av de som slog ned sina pålar. I sin avhandling ”Koloniseringen av Pite lappmark” (1956) beskriver han hur tre släkter i Arjeplogs socken står för majoriteten av alla nybyggen. Dessa tre är 1) Læstandrarna (prästerliga) 2) Zackrissönerna och Wallströmarna (samiska) och 3) Burmännen (som återgår till bruksarbetarna i Adolfström). Det är, skriver Bylund, förenat med stora svårigheter att dela in nybyggesverksamheten såsom ”svenska” eller ”lapska”. Dels för att dessa grupper ingick äktenskap, dels för att näringsverksamheten inte var renodlad. Fisket är ett exempel; ju mer givande fisket har varit, desto mer har samerna tenderat mot bofasthet. Många samer hade dock inget annat val sedan förutsättningarna ändrats. Handeln togs mer och mer om hand av nybyggare, sjukdomar härjade i renhjordarna och lappskattelandens omfång minskade alternativ övertogs av andra än samer.

Nya tider i Adolfström

Adolfström kom åter att bebos under 1820-talet. År 1823 insynade hyttmästarsonen Gustaf Karlberg (1791–1850) en gård. Han anges i kyrkoboken som född i fjällbyn.
– Han och familjen synes ha bott där, säger släktforskaren Carl-Oskar Lundström.
– Men vid tinget i Arjeplog 1833 nämns han som nybyggare i Laisvall och samma år tog han upp nybygget Gauto som han dock inte kom att bebo. Efter att ha skuldsatt sig flyttade han år 1839, 48 år gammal, till Saltdal i Norge.
År 1834 är en familj inhyses i Adolfström. Det var Anders Johansson Lövmark (1807–1880) som var gift två gånger, den andra gången med Margareta Kristina Laestander, Arjeplog. De bodde med sju barn i Adolfström en tid. Denne Anders Johansson Lövmark kom till Arjeplogs kommun 1833 från Pjäsörn, Norsjö. Men familjen flyttade senare till annan plats, oklart var, och år 1839 återfinns även de i Norge, enligt Carl-Oskar Lundström.
– Äldste sonen Johan Petter Löfmark blev dock kvar i Arjeplog och bosatte sig i Slagnäs.
Familjen Gustaf Karlberg, som ju flyttade till Norge, sålde nybygget 1840 till Jonas Johansson och Eva Maria Johansson (född Danielsdotter och ursprungligen från Lidsträsk). Åren innan var de bosatta i Bockträsk, Sorsele kommun.
Med paret Johansson, som hade sju barn, kan man säga att den första nybyggarfamiljen på allvar tog sig an Adolfström. De två sönerna Jonas (1822-1901) och Johannes (1825-1912) stannade kvar i Adolfström med efternamnet Lundmark. Jonas gifte sig med Lovisa Granström och Johannes med Maria Katarina Granström, båda från Kasker vid Uddjaure.
Vad kan mer sägas om det par som flyttade till byn vid Yraftdeltat? Carl-Oskar Lundström meddelar följande:
– Jonas Johansson med sin första fru Margareta Andersdotter var skrivna i Manjaur. De hade två gemensamma barn. Margareta avled 1820 och han gifte om sig 1821 med Eva Maria Danielsdotter från Lidsträsk. Familjen bodde till en början i Brännland i Norsjö, där parets sju barn föddes, och från 1834 i Bockträsk. Jag har noterat att hustrun Eva Maria Danielsdotter gick under namnet Eva, men jag har inte noterat källa på det. Jonas Johansson var född i Skråmträsk, Skellefteå, men bodde sedan med föräldrarna i Manjaur.
Det var alltså flera familjer som kom att bosätta sig i fjällbyn under ett tiotal år och i huvudsak är det deras ättlingar som finns på plats än idag.

På 1770-talet byggdes verkshus, magasin, bostäder och ett litet kapell vars grund idag kan anas i närheten av Majorsgården. Men någon ordentlig kyrklig byggnad uppstod aldrig, även om det diskuterades efter nedläggning av församlingen i Silbojokk /  Silbbajåhkå. Den kyrka som fanns användes även som ladugård, vilket Janrik Bromé skriver om från besöket 1906. Foto Johan Fjellström

Möte i Majorsgården

Ett seminarium arrangerades samma dag i Majorsgården, en byggnad som uppfördes på 1770-talet och som senare fick sitt namn efter major Georg Bogislaus Staël von Holstein. Han kom till Adolfström 1801 när hela verksamheten var i kris. Själva byggnaden stod kvar sedan bruket lagts ned. Idag fungerar den som Adolfströms eget museum och samlingslokal.
Under seminariet visade Lena Berg Nilsson upp en detaljerad bild av silvrets tillblivelse. Från startpunkten med blyglans med gångarter (ett annat namn för gråberg eller varp) som går till skrädning eller med ett annat ord sovring.
– Man får fram något som kallas för blyglansstuff som sedan förs till bokning. Det innebär att man krossar malm i mindre stycken. Detta gjordes för hand med släggor innan malmen fraktades till hyttan. Därefter väntade vaskning och rostning. Lämningar efter rostningen här i Adolfström är, som ni sett, synliga.
I smälthyttan genomfördes smältning, drivning och andra processteg. Så småningom, efter finiering, kunde man få fram silver eller bly.

”Var det mycket eller lite silver som utvanns i jämförelse med vad andra samtida silvergruvor fick fram i Sverige?” Lennart Klang väckte frågor på mötet i den historiska Majorsgården. Byggnaden var bland annat bostad till Major Georg Staël von Holstein när han anlände 1801 som var bruksförvaltare. Men bruket gick dåligt och majoren intresserade sig av odling som han satsade sina pengar på. Det gick inte så bra; sommaren var kort och säden hann inte mogna. 1809 återvände Staël von Holstein utfattig till Stockholm. Foto Maria Söderberg

Lennart Klang sammanfattade kort vad Expedition Nasafjäll har inventerat och karterat på Nasafjäll åren 2015 till 2022. Tidigare fanns ett tiotal fornminnen redovisade i Fornsök, nu har man tillfört närmare 350 objekt som gruvor, varp, husgrunder, gränsmärken för inmutningar, en kolbotten och mycket annat.
Detta finns redovisat i sju rapporter på sammanlagt mer än femhundra sidor.
– Syftet med Expedition Nasafjäll var även att fundera på frågor om vilken betydelse gruvdriften hade för teknikutveckling inom gruvdrift, bebyggelseutveckling i Norrlands inland och kontakter mellan folk i Nordeuropa, sa Lennart Klang och menade att det vore värt fördjupa sig i vilken betydelse den mängd silver som utvanns hade ekonomiskt och socialt i sin samtid.
– Vilka var det som ville ha silver? Var det mycket eller lite silver som utvanns i jämförelse med vad andra samtida silvergruvor fick fram i Sverige?
På hyttområdet i Adolfström finns möjligheter att även där upptäcka ett flertal objekt som hittills varit okända, exempelvis kolbottnar, menade Lennart Klang,
– Och ett flertal tidigare kända husgrunder skulle kunna få en klarlagd funktion. Det vore intressant att mer noga inventera och utforska vad som finns i hyttområdet, så som vi gjort under några år uppe på Nasafjäll.
Vi fick en chans lyssna till läraren Peter Uvén, Arjeplog, som skrivit en masteruppsats i historia om det historiebruk som omger Nasafjäll.
Undertecknad visade bilder och berättade om ett speciellt hundraårsjubileum. Janrik Bromés bok ”Nasafjäll – ett norrländskt silververks historia” utkom 1923. Upptakten var ett besök i Adolfström 1906. Boken är fortfarande det främsta referensverket om den första och andra Nasafjällsepoken.
– Det var en otroligt intressant dag med en gedigen detaljerad visning, sa Caroline Thorfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening som både bor med sin familj och arbetar i Adolfström.
– Här fick vi veta mycket som vi aldrig hört om i historien om smälthyttan. För mig som ordförande i Majorsgårdens bruksförening är det särskilt viktigt att få ta del av den här kunskapen på plats. Vi i föreningen arbetar ju för att bevara lämningarna.
Arkeologerna beskrev området som unikt, en plats där man kan ta del av hela processen, vilket Caroline Thorfve tyckte var extra intressant med tanke på det öde som drabbat Silbojokk.
– Det platsen är ju inte nåbar eftersom den efter dämningen ligger under vatten. Därmed finns den inte inom räckhåll för forskare och besökare.

Av Maria Söderberg