Adolfström: Vattensågverk med anor

 

Redan i slutet av 1700-talet fanns en grovbladig såg i Adolfström. Den som byggdes hundra år senare kan fortfarande ses i restaurerat skick vid hyttruinerna.

Det finns inte många gamla vattensågar kvar att se som är lika välbevarade som den i Adolfström. Den som finns i fjällbyn är från slutet av 1800-talet. Innan dess fanns en annan vid den bäck som förbinder Lárvejávrre med Iraft. Adolfström blev platsen för industriell verksamhet på 1770-talet när Nasafjällsbolaget uppförde en hytta för smältning av silver och andra metaller i dalgången. Förhoppningen var att malmen från Nasa skulle kunna forslas längs Laisälven – åtminstone till större delen – men det visade sig vara svårt. Det var bitvis för strömt. Anläggningen led av flera stora problem och 1810 lades den öde. Men spåren finns kvar av damm, smedja, rostugn, bostäder och idag är hyttområdet klassat som fornminne. 

Bostadshusens brädor

Någon helt jungfrulig mark var dock inte Adolfström och denna del av Laisdalen. Samerna hade funnits länge i området och inte långt från hyttruinerna finns ett fält med fångstgropar. Dessa återkommer även på flera platser i närheten och kan – om man jämför med närliggande – vara närmare tvåtusen till fjortonhundra år gamla. Vissa har använts så sent som på 1800-talet. Man försörjde sig på jordbruk, fiske och jakt. I mitten av 1800-talet anslöt sig fler familjer. I slutet av detta sekel – årtalet 1898 omnämns – byggdes den vattensåg som kom att förse byn med virke. Timret drogs fram med häst. Man ordnade med en ramsåg som 1929 kunde byggas om till en cirkelsåg. Under vårens högvatten sågade byborna i skift. Man dämde upp Lárvejávrre och fick större effekt. Det virke man fick fram fick torka och hyvlades kommande höst.
– De flesta äldre bostadshusens brädor är sågade där, även de i Gautosjö, berättar Kjell Johansson.
Han har vuxit och verkat i byn hela sitt liv. Gautosjö, som ligger fem kilometer söderut, har varit med om en liknande befolkningsutveckling i Laisdalen.

Bostadshusens brädor

Vattensågen kom att få stor betydelse eftersom Adolfström inte hade någon körbar bilväg innan 1960. Elektricitet anslöts 1947. I det bevarade sågverket finns även en stor hyvel kvar. Den är producerad på Mekaniska verkstaden i Arbrå, dåtidens främsta leverantör av just hyvelmaskiner.
– Hyveln kördes vintertid hit med häst från byn Jutis av Sten Vesterlund.
Vilket år det kan ha ägt rum, vet inte Kjell Johansson, men det kan ha varit på 1920-talet, kanske något senare.
– Vi förstår nog inte själva vilken raritet  hyveln är. Den användes hösttid när virke som sågats på försommaren hade fått torka. Alla äldre bostadshus har bräder och golv  som hyvlats där. Även mitt hus.
Luckan under hyveln där spån rakades ner fick rinna ut i bäcken. Till vänster om luckan finns den långa spaken kvar som hyveln startades med och den drevs alltså med vattenkraft.
Besökaren kan idag beskåda allt, självklart helst sommartid. Vattenhjulet, som driver slipstenen fungerar fortfarande. Sågklingor finns på plats och de nötta hyvelbänkarna vittnar om mer än hundra års arbete med virke. 

”Tiotusen vattensågar i vårt land”

En mycket välbevarad sågbyggnad med gediget spåntak. Så beskriver författarna Mats Nylinder och Hans Fryk vattensågen i Adolfström i sin bok Gamla sågar. De har besökt 140 sågar i landet och beskriver sågverksindustrins utveckling fram till början av 1900-talen. De har en bred överblick av de kvarvarande vatten-, ång- och vinddrivna sågverken i landet.
– Det har säkert byggts mer än tiotusen vattensågar i vårt land, skriver de.
I mitten på 1800-talet fanns det fortfarande cirka 5 000 vattensågar och drygt 50 ångsågar. Idag finns några av dessa kvar som byggnadsminnen, men de flesta är under förfall och snart borta.
Vattendrivna sågverk är kända i Sverige sedan medeltiden. Den första svenska vattendrivna sågen som nämns i skriftliga källor låg vid Forsviks strömmar i Västergötland och anlas 1447. Sågtekniken spreds och under 1600-talet kom vattendrivna sågverk allmänt i bruk i Sverige, skriver man från projektet ”Vårda vattendragens kulturarv”. Timmersågning var ju ett tungt och tidskrävande arbete. Med kraftkällan vatten kunde muskelkraften användas till annat.

Maria Söderberg
2021 

Fotnot om stavning:
Lárvejávrre står det på Lantmäteriets karta, skrivs även Laddve (som oftast används).
Iraft stavas olika, oftast Yraft (som de flesta skriver det) eller Yraf, men även som Ijjarappta (dagens karta från Lantmäteriet), men gammalt tillbaka t ex Yrwika Träsk (1702) eller Uggirakti (karta Renhorn 1770).
I båda dessa fall är det samiska namn.
Adolfström stavas olyckligtvis med två ”ss” på Lantmäteriets karta, vilket inte motsvarar historiska dokument. Övriga statliga myndigheter som Trafikverket och Länsstyrelsen stavar dock namnet med ett ”s”.