Här hoppades man på silvermalm – besök på Gustafsfält i Laisdalen

 

text under bearbetning – uppdateras snart

Gustafsfält är en osannolik gruva från 1700-talet
i Arjeplogs kommun. Den ligger på 1 200 meters höjd
och skulle, tillsammans med återupptagen drift i Nasafjäll,
förse Adolfströms hytta med silver. 
”Det här är verkligen inte någon lättillgänglig plats”, säger
arkeolog Lennart Klang som fick sig en rejäl vandring
i dimma och regn. 

 

Silvermyntfot infördes 

ÅRET VAR 1775. Silverhyttan i Adolfström hade under hösten testat sin nybyggda ugn för att smälta silver. Det gick inte så bra, den gången, detta fjärde år av konkreta förberedelser för att upprätta en ny industriort i fjällsocknen Arjeplog. Men förhoppningarna var betydande. Malm hade åter börjat brytas på Nasafjäll i det som kallades för Fogdegruvan och Polheimers sänkning. I rikets centrum hade Gustav III några år tidigare genomfört en oblodig statskupp som kom att avsluta den så kallade frihetstiden. Kungen fick nu betydligt mer makt genom 1772 års regeringsform. Silvermetall var i ropet och när kopparfoten och plåtmynten avskaffades infördes silvermyntfot. Därmed skulle ett lands pengar ha ett fast värde mot en bestämd mängd silver. I länshuvudstaden Umeå riktades blickarna mot Laisdalen och den nya smälthyttan, men det fanns hinder att hantera; det bodde få människor i Arjeplogs socken och avstånden var betydande för alla nödvändiga transporter. Rekryteringen av arbetare gick till en början trögt, men med tid skulle den nya hyttan inhysa 58 personer; arbetare, bokhållare, predikant och hyttmästare. Med bebyggelseutvecklingen som följde i den nya silverhyttans spår skulle Arjeplogs socken komma att förändras radikalt.

 

 

44 km fågelvägen från Adolfström

FÖRBEREDELSER INFÖR FORTSATT malmbrytning i Nasafjäll hade pågått länge. Redan hundra år innan, år 1673, hade Bergskollegiet varit på plats och ville se en fortsättning. Man var dock tidigt medveten om att hyttplatsen i Silbojokk inte skulle fungera på grund av ”förra tiders misshushållning”, som man beskrev det, eftersom tallbeståndet var så decimerat. I området nära hyttan fanns endast korta och krokiga fjällbjörkar kvar. (2) Sökandet efter silver och andra mineraler kunde ge belöningar för den som hittade något av intresse. Inspektorn för Nasafjäll Johan Öhrling och samen Anders Siulsson var två som letade efter malm. De fann också flera möjliga malmstreck och ett av dem – som de rapporterade in 1974 – låg på Skvärta Maddoks sluttning, det vill säga dagens Skourtatjåhkkå. Det ansågs så pass intressant att bergmästaren Roland Printzell samma år, i november, beordrade att man skulle påbörja brytning. Liksom Nasafjäll var det en utmanade plats med sina 44 km fågelvägen nordväst om Adolfström.
Inspektor Johan Öhrlings far var kyrkoherde i Arjeplog, och senare i Jokkmokk. Hans mor Margareta Laestadia var född i Silbojokk år 1707 med föräldrar vars förening utgjordes av två prästsläkter med ursprung i Ångermanland. Johan Öhrling var med andra ord väl bekant med fjällområdet. Samen Anders Siulsson kan möjligen också vara den person som återkommer i lönelistor från Adolfströms silververk vid samma tid. (3)

Berättelsen om det som skulle bli en kortvarig gruvepok med namnet Gustafsfält infogas nu mer tydligt i Adolfströms historia med Majorsgårdens bruksförening.
– Ja, det här blir ytterligare något att uppmärksamma, säger Caroline Torfve, föreningens ordförande som både bor och arbetar i Adolfström med sin familj.
– Med ny utställning och information vill vi visa upp kulturarvet kring silverhanteringen. Silverhyttan utgör ett unikt industrihistoriskt område där hela processen från malm till färdigt silver kan följas. Vi är oerhört tacksamma för de inventeringar som gjorts av historiker och arkeologer de senaste åren.

Ny utställning i Visningshuset på gång

I juli 2027 ska en ny utställning visas upp i hyttområdet där en modell ska illustrera hur området såg ut på 1770-talet. Med den och nytt material – tillsammans med en besöksguide som utkom förra året – ska berättelsen om Adolfström framträda tydligare. Finansiering sker med stöd av Sparbanken Nord, Region Norrbotten och Arjeplogs kommun. De lokala föreningarna har slutit upp.
– Vi har inte alls lyckats få Länsstyrelsen i Norrbotten med på tåget. De säger att det saknas pengar, säger Caroline Torfve som anser prioriteringen smärtsam för Laisdalen och Arjeplogs kommun.
– Adolfström ingår ju i ett av Sveriges riksintresseområden för kulturmiljövård och är därmed utpekad att innehålla nationellt viktiga värden och kvaliteter. Dessutom, säger hon, har Arjeplogs kommun själva pekat ut åtgärder för att rädda kulturarvet i Adolfström i sin lokala utvecklingsstrategi och översiktsplan. 

Dimma och regn

I augusti 2026 utforskades området vid Skuortatjåhkkå.
– Men vi hade otur med dimma och kunde inte landa med helikoptern i närheten av Gustafsfält. Koordinatorer från 1980-talet var inte kompatibla med dagens system. Istället fick vi utforska ett stort område innan vi till sist kom fram, berättar arkeolog Lena Berg Nilsson som länge sett fram emot att studera gruvan som var i bruk för 250 år sedan.
Omgivningarna på Skuortatjåhkkå är i stort sett utan vegetation. Här finns stora områden av blocksten och hällar. Endast mossa och mycket lågt växande vide och björk förkommer, liksom några av fjällets blommor såsom isranunkel, fjällglimm och fjällbinka. Avståndet till Nasafjäll – som ligger på höjd 1 000 meter över havet – och därmed är lägre – ligger drygt 22 kilometer norrut. Gruvfältet Gustafsfält är inte så lätt att upptäcka om man inte har en god portion kunskap om hur ett övergivet mindre dagbrott kan se ut med små nedfallna husgrunder. Vädret kan, som expeditionen i augusti fick erfara, ställa till svårigheter. När bergmästaren Printzell, på bergskollegiets uppmaning, skulle besöka Gustafsfält i juli månad 1775 kom han visserligen till Adolfström, men fjällen var fortfarande snöklädda. Detta berodde på att något regn inte hade fallit under våren och sommaren. Något gruvarbete hade därför inte skett, varken vid Nasafjäll eller Gustafsfält. det hindrade dock inte bergmästaren från att ge sig iväg med två andra, datum är satt till den 29 juli, till gruvfältet med material för bergssprängning. Det var dock svårt att stanna på plats. Här fanns inget skydd, ingen ved. Det som inspektorn Johan Öhrling påbörjat – med att spränga i en röd kvartsgång på närmare 58 meter – kunde inte ses under snö och lerjord.
För fyrtio år, 1986, sedan beskrev teknikhistoriker Kenneth Awebro Gustafsfält efter en vandring från Nasafjäll. Även han hade svårigheter att hitta platsen. Resultatet redovisades i skriften ”Tre gruvfält i norr : Gustafsfält, Kalix kopparbruk och Sjangeli” (1989). Man kan alltså konstatera att gruvfältet haft få besökare sedan driften upphörde 1777 och utöver Awebros rapport finns ytterst litet nedtecknat av 

Gustafsfält var ett av de malmfält som väckte stora förhoppningar under den andra Nasafjällsepoken. Fyndigheten låg högt och mycket otillgängligt i fjällområdet söder om Skuortatjaure, omkring två mil från Nasafjäll. Här finns ännu tydliga lämningar efter den kortvariga gruvdriften 1775–1777. Öhrling betraktades som fyndighetens upptäckare och överlät senare sin uppfinnarrätt till bolaget. Fyndigheten fick namnet Gustafsfält, och bolaget ålades genom mutsedeln att påbörja brytningen inom nio månader.

Awebro beskriver hur …. När bergmästare Printzell besökte området den 29 juli 1775 var förhållandena svåra. Fjällen var fortfarande snöklädda och det saknades både bränsle och tak över huvudet. Trots detta inleddes brytningen i augusti. Arbetarna bodde först i tält, och senare uppfördes en kåta, en smedja och en stenkoja för krutförvaring. Transporterna var en särskild utmaning. Samerna Olof Enartsson och Sjul Larsson förde proviant med nio renar till gruvan, och även Per Sjulssons änka engagerades för renskjutsar.

Verksamheten var som störst 1776. Minst nio arbetare utförde tillsammans omkring 260 dagsverken. Gruvan vidgades, ett långt dike anlades för att avleda vatten och omkring tolv skeppund malm bröts, varav 9,5 skeppund transporterades till Adolfström. Förhoppningarna var stora; bolaget övervägde till och med att återuppbygga den gamla smälthyttan i Silbojokk, eftersom avståndet därifrån till Gustafsfält var kortare än från Adolfström.

Redan 1777 minskade dock verksamheten kraftigt och brytningen upphörde. Problemet var inte nödvändigtvis att malmen saknade silver. Tvärtom visade senare analyser en ovanligt hög silverhalt. Svårigheten låg i malmens beskaffenhet: blyglansen var hårt bunden till andra mineral och kunde med dåtidens teknik inte skiljas ut och smältas på ett ekonomiskt sätt. Bergsmannen Bernhard Berndtsson konstaterade 1782 att Gustafsfälts malm knappast kunde bidra till silververkets framtid.

När gruvfältet återinventerades 1986 återfanns två gruvhål, lämningar efter smedjan och kåtan samt den gamla sovringsplatsen. Till och med rensovrad malm låg fortfarande kvar. Gustafsfält är därför ett ovanligt välbevarat exempel på 1700-talets försök att exploatera fjällens mineralrikedomar – och samtidigt ett tydligt vittnesbörd om hur klimat, avstånd, transporter och dåtidens teknik satte gränser för gruvdriften.

 

 

 

 

Källor:
(1). Underlag till kartan har hämtats från Janrik Bromés bok och Awebro. Skrivs också Skvärta Mattak, Skuerta-tjock och Skuverti Mattak.
(2) Koncept d. 26 jan. 1775. Koncept 1:a distriktet 1775–1798. Bergmästarämbetets i norra distriktet arkiv. HLA.
(3) Adolfströms Bruk i Arjeplogs Socken arkiv 1777 GI-1.