Korrektur önskas – tack! 

Gustafsfält är en osannolik gruva från 1700-talet
i Arjeplogs kommun. Den ligger på 1 200 meters höjd
och skulle, tillsammans med återupptagen drift i Nasafjäll,
förse Adolfströms hytta med silver. 
”Det här är verkligen inte någon lättillgänglig plats”, säger
arkeolog Lennart Klang som fick sig en rejäl vandring
i dimma och regn. 

 

Silvermyntfot infördes 

ÅRET VAR 1775. Silverhyttan i Adolfström hade under hösten testat sin nybyggda ugn för att smälta silver. Det gick inte så bra, den gången, detta fjärde år av konkreta förberedelser för att upprätta en ny industriort i fjällsocknen Arjeplog. Men förhoppningarna var stora. Malm hade åter börjat brytas på Nasafjäll i det som kallades för Fogdegruvan och Polheimers sänkning. Dessa låg i det så kallade Underberget på 980 meters höjd över havet, blott 500 meter från den norska gränsen.
I rikets centrum hade kung Gustav III några år tidigare genomfört en oblodig statskupp som kom att avsluta den så kallade frihetstiden. Kungen fick nu betydligt mer makt genom 1772 års regeringsform. Silvermetall var i ropet och när kopparfoten och plåtmynten avskaffades infördes silvermyntfot. Därmed skulle ett lands pengar ha ett fast värde mot en bestämd mängd silver.
I länshuvudstaden Umeå riktades blickarna mot Laisdalen och den nya smälthyttan, men det fanns hinder att hantera. Det bodde få människor i Arjeplogs socken och avstånden var betydande för alla nödvändiga transporter. Rekryteringen av arbetare gick till en början trögt, men med tiden skulle den nya hyttan inhysa 58 personer; arbetare, bokhållare, predikant och hyttmästare. Med den bebyggelseutveckling som följde i den nya silverhyttans spår skulle Arjeplogs socken komma att förändras.

 

 

 

44 km fågelvägen från Adolfström

FÖRBEREDELSERNA INFÖR FORTSATT malmbrytning i Nasafjäll hade pågått länge. Redan hundra år tidigare, år 1673, hade Bergskollegiet varit på plats och ville se en fortsättning. Man var dock medveten om att hyttplatsen i Silbojokk inte skulle fungera på grund av ”förra tiders misshushållning”, som man uttryckte det, eftersom tallbeståndet var så decimerat. I området nära hyttan fanns endast korta och krokiga fjällbjörkar kvar. Sökandet efter silver och andra mineraler kunde ge belöningar för den som hittade något av intresse. Inspektorn för Nasafjäll Johan Öhrling – ett uppdrag han fick blott 27 år gammal – och samen Anders Siulsson var två som letade efter malm. De fann också flera möjliga malmstreck och ett av dem – som de rapporterade om 1774 – låg på Skvärta Maddoks sluttning, det vill säga dagens Skourtatjåhkkå. Det ansågs så pass intressant att bergmästaren Roland Printzell samma år i november beordrade att man skulle påbörja brytning.
Inspektor Johan Öhrlings far var kyrkoherde i Arjeplog, och senare i Jokkmokk. Hans mor Margareta Laestadia var född i Silbojokk år 1707 med föräldrar vars förening utgjordes av två prästsläkter med ursprung i Ångermanland. Därmed var fjällområdet i Laisdalen inget obekant område (han skulle några år senare även följa med gruvfogden Carl Læstadius för att söka malm), men det är självklart troligt att även samen Anders Siulsson hade stor kunskap om vad som skulle kunna vara malmfynd. Han skulle senare återfinnas i lönelistan för Adolfströms silververk.
Hur urskiljde man ett malmstreck? Ja, framför allt spanade man efter kvartsgångar som lyste vita i en övrigt svart eller grå omgivning.

Ny utställning i Visningshuset 

BERÄTTELSEN OM DET som skulle bli en kortvarig gruvepok på Gustafsfält infogas nu mer synligt i Adolfströms historia på initiativ av Majorsgårdens bruksförening.
– Ja, det här blir ytterligare något att uppmärksamma, säger Caroline Torfve, föreningens ordförande som både bor och arbetar i Adolfström med sin familj.
– Med ny utställning och information vill vi visa upp kulturarvet kring silverhanteringen. Silverhyttan utgör ett unikt industrihistoriskt område där hela processen från malm till färdigt silver kan följas. Vi är oerhört tacksamma för de inventeringar och den dokumentation som gjorts av arkeologer och historiker under åren.
I juli 2027 ska en ny utställning visas upp i hyttområdet där en modell ska illustrera hur området såg ut på 1770-talet. Med den och nytt material kommer  berättelsen om Adolfström framträda mer tydligt.
Finansiering sker med stöd av Sparbanken Nord, Region Norrbotten och Arjeplogs kommun. De lokala föreningarna i Adolfström har slutit upp.
Besöksguiden ”Silverhyttan i Adolfström” som utkom 2025 i en mindre upplaga planeras få en uppdatering.
– Vi har inte alls lyckats få Länsstyrelsen i Norrbotten med på tåget. De säger att det saknas pengar, säger Caroline Torfve som anser att prioriteringen är smärtsam för Laisdalen och Arjeplogs kommun.
– Adolfström ingår ju i ett av Sveriges riksintresseområden för kulturmiljövård och därmed innehåller det nationellt viktiga värden och kvaliteter. Dessutom, säger hon, har Arjeplogs kommun själva pekat ut åtgärder för att rädda kulturarvet i Adolfström i sin lokala utvecklingsstrategi och översiktsplan.
I hyttområdet finns samtidigt ett uppseglande nutida bekymmer med dammens säkerhet. Den tidigare konstruktionen riskerar att när som helst brista vilket Länsstyrelsen i Norrbottens utsända konstaterat. 

 

Dimma och regn

INOM RAMEN FÖR PLANERINGEN från Majorsgårdens bruksförening utforskades området vid Skuortatjåhkkå i augusti 2026.
– Men vi hade otur med dimma och kunde inte landa med helikoptern i närheten av Gustafsfält. Koordinatorer från 1980-talet var inte kompatibla med dagens system. Istället fick vi utforska ett stort område innan vi till sist kom fram, berättar arkeolog Lena Berg Nilsson som sett fram emot att studera gruvfältet som var i bruk för 250 år sedan.
Gustafsfält är inte en okänd gruva för de som bekantat sig med litteraturen om Nasafjällsepokerna, men ändå mindre känd eftersom den var i bruk under så kort tid.
– Jag känner en stor ödmjukhet inför de människor som utförde arbetet här under bistra förhållanden, fortsätter hon.
– Tänker mig att platsen är som ett titthål in i historien. Allt som behövdes fanns här när gruvan var igång som till exempel bostäder och anläggningar som var nödvändiga. En gruvby i miniatyr, helt enkelt.
Omgivningarna på Skuortatjåhkkå är i stort sett utan vegetation med stora områden av blocksten och hällar. Här finns på sina håll lågt växande vide och björk, men också några av fjällets blommor såsom isranunkel, fjällglimm och fjällbinka. Avståndet till Nasafjäll – som ligger på höjd 1 000 meter över havet och därmed är lägre – är ca 22 kilometer norrut.
Gruvfältet Gustafsfält är inte så lätt att upptäcka om man inte har en god portion kunskap om hur ett övergivet mindre dagbrott kan se ut med nedfallna husgrunder. Vädret kan, som expeditionen i augusti fick erfara, ställa till svårigheter. För fyrtio år sedan, 1986, beskrev teknikhistoriker Kenneth Awebro Gustafsfält efter en vandring från Nasafjäll. Även han hade svårigheter att hitta platsen. Resultatet redovisades i skriften ”Tre gruvfält i norr : Gustafsfält, Kalix kopparbruk och Sjangeli” (1989). Vid gruvfältet återfanns då två gruvhål, lämningar efter smedja, kåta och den gamla sovringsplatsen. Till och med rensovrad malm låg fortfarande kvar.
Man kan alltså konstatera att gruvfältet haft få besökare sedan driften upphörde 1777 och utöver Awebros rapport finns en genomgång av Janrik Bromé i hans verk ”Nasafjäll : Ett norrländskt silververks historia” (1923). Bromé var själv aldrig på Gustafsfält, men redovisar källmaterial. 

 

Färdvägar för människor och djur 

SKUORTATJÅHKKÅ UTGÖRS AV ett stort område på ungefär 6 km x 4 km, 24 km². Dess högsta topp omges av tre ytterligare på 1 210 m ö.h., 1 213 m ö.h. och 1 290 m ö.h. Skuortajávrátje, en ca 900 meter lång sjö, utgör källflöde för de vattendrag och bäckar som senare blir till en betydande älv som rinner ned i Laisälven. På Lantmäteriets karta finns den inte namngiven. Den högsta toppens norra sida har långa skarpa branter, även stup.
Det är ingen tvekan om att fjällområdet hyser flera färdvägar. Somliga kan tillräknas ren och andra större djur, men arkeologerna kunde under dagen se flera spår av människor. Här finns synliga stigar på kalfjället och rösningar – varav en större – vilket överensstämmer med de markeringar som brukar finnas längs äldre färdvägar. Fjällryggen är inte sällan ett naturligt val för vandring; längre ned i dalen vid älven blir vegetationen besvärlig att forcera och vattendragen många. Detta gäller inte minst för Laisälven.
På kartor finns dock inga spår av färdvägar omkring Skuortajåhkkå, utom på en från början av 1800-talet (upphovsperson har ännu inte hittats) som anger en led från Adolfström till Nasafjäll med en streckad linje. Den ansluter strax nedanför Skuortatjåhkkås norra sida och fortsätter på den norra sidan av Laisälven. På kartan kan man se en kåta på den plats där dagens Laisstugan ligger.

Tält, smedja och en stenkoja för krutförvaring

NÄR BERGMÄSTARE PRINTZELL, på bergskollegiets uppmaning, skulle besöka Gustafsfält i juli månad 1775 kom han till Adolfström där de intilliggande fjällen fortfarande var snöklädda. Anledningen var att våren och sommaren hade varit regnfattig. Något gruvarbete hade inte ägt rum vid Nasafjäll eller Gustafsfält. Det hindrade dock inte bergmästaren från att ge sig iväg med två andra den 29 juli med material för bergssprängning. Det var dock svårt att stanna på Gustafsfält när de väl var framme eftersom det inte fanns inget skydd, ej heller ved. Det som inspektorn Johan Öhrling påbörjat med att spränga i en röd kvartsgång på närmare 58 meter kunde inte ses under snö och lerjord. Något senare ändrades förutsättningarna och i augusti inleddes brytningen. Arbetarna bodde först i tält, och senare uppfördes en kåta, en smedja och en stenkoja för krutförvaring.
Transporterna var en särskild utmaning. Samerna Olof Enartsson och Sjul Larsson förde proviant med nio renar till gruvan, och även Per Sjulssons änka (namn saknas) engagerades för renskjutsar, skriver Awebro i ”Tre gruvfält i norr”. Efter återkomsten till Adolfström gav bergmästare Printzell anvisningar om hur arbetet på Gustafsfält skulle skötas med två borrlag bestående av två personer i vardera.
I augusti anlitades också Anders Markstedt (1746-1809) från Kusmark som gruvfogde för Gustafsfält, en person som senare kom att ta initiativ till Ytterstfors finbladiga såg och Holmfors såg i Storkåge. Han kom även att bli delägare i Moröns silvergruva. Markstedt utgjorde tillsammans med Mats Jonsson ett borrlag, medan det andra bestod av Olof Carlsson och Lars Fiedersten. Samtliga tycks ha varit från Västerbottenskusten, med en trolig arbetsmässig anknytning.
Mats Jonsson var same eftersom det finns utbetalningar gjorda till honom under 1775 där han anges som ”lapp”. Detta kan utläsas i avskriftssamlingar i Riksarkivet för åren 1773–1891 rörande Nasafjäll. Det troliga är att Mats Jonsson även hade ett annat namn, vilket ofta var fallet med de samiska arbetarna. Hans konto redovisar minst 90 och en ½ dagsverken mellan maj och september, och i augusti anges uttryckligen 21 och ½ dagsverken med sprängningsarbete i gruvan, vilket i detta fall sammanfaller med just Gustafsfält. Ersättningen var två daler per dagsverke, med särskilda gottgörelser därutöver. Enligt underlaget fick han även som ersättning råg, korn, smör, salt, färskt renkött, rullar tobak, strömming, kött, ärter och annat.

260 dagsverken på nio personer

I SLUTET AV SOMMAREN 1775 hade arbetslaget på fyra personer sprängt bort en liten höjd och därmed uppstod en öppning i nord-sydlig riktning med längden 8 alnar (4,75 m) och bredden 6 alnar (3,56 m). Djupet var 2 alnar (1,19 m) vid västra sidan och planen var att man skulle öka det till åtta alnar, dvs ett djup på 4,7 m. Detta gruvhål kan fortfarande ses i gruvfältet, nu vattenfyllt. Hur många dagsverken som utfördes är oklart, enligt Awebro, men kommande år hade arbetsstyrkan utökats. 1776 redovisas 260 dagsverken fördelade på nio personer. Som gruvfogde rekryterade Anders Markstedt den Kalamarks-födde Abraham Nilsson Carlberg (1738–1803) till Gustafsfält som tidigare arbetat vid bruket Melderstein i Råneå. Denne Carlberg hade redan under åren 1772-1773 flyttat till Arjeplog och Adolfström med sin hustru Catharina Hansdotter från Svensbyn där hon tidigare arbetat som piga hos Abraham Nilsson Carlbergs föräldrar. Denne Carlberg hade engagerats för olika former av byggnadsarbeten som till exempel flyttning av Silbojokks kyrkstuga år 1773.
I listan över avlönade i Gustafsfält finns även Sven Österberg med 33,5 dagsverken. Denne Österberg återfinns som nybyggare och kyrkvärd i Avaviken med immissionsbrev från den 19 september 1781. Detta brev visade att han var innehavare av ett bergfrälsehemman som han övertog och var anlagt 1774. Intressant är också att Sven Österberg återkommer som representant för ”Nasafiells och Gustafsfäldts Bolags räkning” under slutet av 1780-talet. I Bertil Marklunds ”Skogssamiska studier : Möten i kultur och näringar 1650-1800” kan man läsa hur Sven Österberg uppträder ”på brukets vägnar” vid en nybyggessyn 1789 och som vittne i ett lokalt nybyggesärende samma år. Med Sven Österbergs närvaro på Gustafsfält kan man se hur Nasafjällsbolagets verksamhet sträckte sig längs transportlederna mellan fjäll och kust. Bolaget var uppenbarligen en mäktig aktör som kunde påverka särskilda rättigheter för nybyggesanläggningar, arbetskraft, transporter samt nyttjandet av mark och betesresurser långt utanför själva smälthytte- och gruvområdet.
På listans finns även Jon Nilsson med 22 dagsverken. Han omskrivs som ”arbetslapp” och deltog i uppförande av en kåta, ett arbete som tog tio dagar. Enligt Awebro kom han till Gustafsfält tillsammans med gruvfogden Anders Markstedt i början av juli 1776. Vid samma tid uppfördes gruvfältets smedja.

Verksamheten på Gustafsfält upphör

Efter 1775 års arbete på Gustafsfält fördes en mindre mängd malm till Adolfström för smältning. Trots allt kunde man hitta en del som samlats i en gång som blivit mäktigare och rikare på djupet. Förhoppningarna var stora när bolaget, skriver Awebro, övervägde att till och med återuppbygga smälthyttan i Silbojokk eftersom avståndet därifrån till Gustafsfält var kortare än till Adolfström.
Men entusiasmen sjönk och år 1777 minskade verksamheten på Gustafsfält och upphörde sedan helt. Problemet var inte nödvändigtvis att malmen saknade silver eftersom analyser visade en ovanligt hög silverhalt. Svårigheten låg i malmens beskaffenhet. Blyglansen var hårt bunden till andra mineraler och dåtidens teknik inte skiljas ut den och smältas på ett ekonomiskt sätt. Detta framgår också av de svårigheter som man hade vid hyttprocessen. Därtill tillkom de besvärliga transporterna och det tuffa klimatet.
Bergsmannen Bernhard Berndtsson konstaterade 1782 att Gustafsfälts malm knappast kunde bidra till silververkets framtid. Samtidigt återkom det begränsade gruvfältet i efterföljande beskrivningar såsom i bergtekniker Leonard Hornemans karta från 1805. Gustafsfälts gruva fortsatte att vara ett begrepp för de direkt inblandade, men för de flesta föll dess verksamhet i glömska. Det är först med Janrik Bromés bok om Nasafjäll 1923 som gruväventyret på Skuortajåhkkås slutting åter väcks till liv och omskrivs i anslutning till den andra Nasaepoken. ♦

Rapport © Maria Söderberg  

 

Källor:
Koncept d. 26 jan. 1775. Koncept 1:a distriktet 1775–1798. Bergmästarämbetets i norra distriktet arkiv. HLA.
Adolfströms Bruk i Arjeplogs Socken arkiv 1777 GI-1.
Kenneth Awebro, Tre gruvfält i norr : Gustafsfält, Kalix kopparbruk och Sjangeli (1989).
Kenneth Awebro, Bebyggelse och odling i Adolfsström under den andra Nasafjällsepoken (1984).
Janrik Bromé, Nasafjäll : Ett norrländskt silververks historia (1923).
Ulf Lundström, Skelleftebygden, Skellefteå socken 1650–1790 (2001) sid. 299–300, 344.
Bertil Marklund, Skogssamiska studier : Möten i kultur och näringar 1650-1800 (1999).

 

N O T I S E R 

Anders Sjulsson

De som fann malmstrecket i Gustafsfält 1774 var, som beskrivits ovan, Inspektorn för Nasafjäll Johan Öhrling och samen Anders Sjulsson. Om Johan Öhrling finns en hel del dokumenterat och här ett försök att lokalisera den senare litet närmare. Enligt husförhörslängd (Norrbotten Arjeplog AI2, Fol. 106) är Anders Sjulsson på ”Gård” som anges som ”Kraptwardo och Birgoje” vilket här avser platser som återkommer i fjällområdet. Hans hustru Sisla Pålsdotter (1739–1795) blev 56 år och med henne fick han fyra barn. Vid husförhöret är han omgift med Elsa Pehrsdotter 1801. Anders Sjulsson födelseår är 1740 och han dog 1814. Födelseplats anges till Krappesvare / Björkfjället vilket självklart är en oprecis plats, men avspeglar sannolikt ett nomadiskt liv eller okunskap hos den som skrivit ned uppgiften. Därmed var Anders Sjulsson 34 år när fyndet på Gustafsfält ägde rum. Året efter, 1776, fick paret en dotter, Ella Andersson, som dog samma år hon föddes. Den son som föddes därefter, 1776, levde till elvaårsåldern. Det tredje barnet föddes 1779, Anders Andersson, och han fick ett längre liv. År 1800 gifte han sig 21 år gammal med Ella Persdotter, som då var 25 år, och kom från ”Semisjaur Rasverta”. Det fjärde barnet föddes 1782, Ella Andersdotter och klarade sig även hon till ett vuxet liv. Hon gifte sig 1804 med Mats Nilsson och paret var bosatta i ”Semisjaur Zwettko Peljekaise, Arjeplog” för att citera släktforskarsidan hos Sijtijarnge.no.
Birgoje anges ofta i anslutning till Niäpesurte (dagens stavning på Lantmäteriets karta är Niebsurte) är också knuten även till släkten Addak. Per Andersson (1716–1769) anges uttryckligen som ”Skattlapp i Birgoije Niäpesurte, Arjeplog” och med tillnamnet ”Addak”.
Och nu – i denna familjeberättelse syns en Anders Sjulsson med tilläget Zerurt upptagen i lönelistan för Adolfströms bruk år 1777. Det är troligt att detta är samme person som fanns med vid fyndet på Gustafsfält. Oavsett detta visar genomgången i denna notis att det fanns flera hushåll i brukets omgivningar och på intet is kunde betraktas som ”obebott”.

Bergsbrukets inverkan på skogssamerna

I Bertil Marklunds Skogssamiska studier. Möten i kultur och näringar 1650–1800 finns resonemang och exempel som visar hur Nasafjälls silververk och dess andra verksamhetsperiod påverkade samerna och markanvändningen långt från själva gruvan.
Den skogssamiska ekonomin byggde på flera näringar. Jakt, fiske och renskötsel kombinerades, medan den fjällsamiska ekonomin var mer specialiserad på renskötsel. Marklund beskriver ett genomsnittligt lappskatteland som omkring 15 × 15 kilometer stort. Det utnyttjades genom bostäder vid sjöar, renvallar och fångstplatser.
Vid tinget i Lycksele 1659 uppgav samer att de hade blivit fattiga genom de ”besvärliga” malmtransporterna under den första Nasafjällsepoken. Enligt Marklund klagade allmogen även över att tidigare välbärgade samer hade drabbats av fattigdom på grund av transporterna från hyttan i Silbojokk.
Marklund sätter in detta i ett större sammanhang genom att beskriva bergsverkens starka ställning. Han hänvisar till att Bergskollegium den 6 juli 1649 fick ”våld, makt och disposition över alla kronans strömmar, skogar och allmänningar, särdeles i närheten av bruk och bergsverk”.
År 1782 varnade Arvidsjaurs häradsrätt samerna för att låta sina renar beta på ängarna vid Nasafjällsbolagets nybyggen. Bolagets inflytande stannade alltså inte vid gruvan på Nasafjäll eller hyttan i Adolfström. Det sträckte sig till nybyggesverksamhet, slåttermarker, renbete, arbetskraft och transporter långt öster om silververket.
Samtidigt framställer Marklund inte förhållandet som en enkel konflikt mellan bolaget och samerna. I vissa frågor kunde Nasafjällsbolagets och skogssamernas intressen sammanfalla. I flera rättsmål under perioden 1766–1792 agerade samer från delar av Arvidsjaurbyn tillsammans med borgare och Nasafjälls bergsfogde mot fjällsamer från Ran, Gran och Arjeplog. De ville reservera renbetet på ömse sidor om vägen mellan Skellefteå och Arjeplog för skjutslapparnas och de resandes renar. I ett mål från 1785 uppträdde bergsfogden Carl Læstadius som part tillsammans med samerna.
Nasafjällsbolaget anlade eller lät insyna flera nybyggen för att stödja silververkets drift. Nybyggarna kunde få särskilda förmåner, men förväntades i gengäld utföra körslor och annat arbete åt bolaget. Därigenom påverkade silververket både bebyggelsen och användningen av mark och naturresurser inom ett betydligt större område än Nasafjäll och Adolfström.

 

Bergmästare Printzells på inspektionsresa år 1784

Här litet mer om bergmästaren! Den 25 juni 1784 lämnade Roland Printzell Torneå för en inspektionsresa där färden gick landvägen via bland annat Glommersträsk, Abborrträsk och Arvidsjaur. Från Avaviken åkte han båt via Storavan och Uddjaure och vid Öberget tog han i land och gick över berget till Arjeplog. Det var den 29 juni och resan fortsatte nästa dag. Den 4 juli kom han till Adolfström, där han ägnade flera dagar åt silververket, hyttan och undersökningar av malm och mineral. Från Adolfström fortsatte Printzell vidare mot Nasafjäll där han 19–25 juli undersökte gruvfältet och dess malmförekomster. Resan hade ett tydligt bergsvetenskapligt syfte: han granskade mineral, tog eller bedömde prover och värderade fyndigheternas möjligheter till fortsatt brytning. På Nasafjäll sökte han också efter andra mineral och uppmärksammade bland annat förekomsten av kobolt. I reseanteckningarna förekommer även arsenik och andra mineraliseringar.
Resan visar därmed att Nasafjäll 1784 betraktades inte enbart som en silverfyndighet utan som ett malmfält där ytterligare mineralresurser kunde finnas att upptäcka och exploatera. Printzells dagbok – som kan läsas i original på KB i Stockholm – ger en ovanligt konkret bild av hur en bergmästare under 1700-talet arbetade i fält och att en resa från hemmet i Torneå kunde ta ca en månad.
Källa: Koncept d. 26 jan. 1775. Koncept 1:a distriktet 1775–1798. Bergmästarämbetets i norra distriktet arkiv. 

Kyrkogården på Nasafjäll – ögonvittnen från 1700-talet

Vad fanns kvar av 1600-talets gruva på Nasafjäll? Besök och inspektioner hade gjorts, bland annat av bergmästare Barthold Sadelin sommaren 1702. Han undersökte både gamla och nya malmfyndigheter och ansåg att det fortfarande kunde finnas god malm i gruvornas botten. Han noterade även kyrkogården som hade ställts i ordning 1636 och kunde se tjälens rörelser som hade skjutit upp kistor och benrester.
När prästen Johan Nensén intervjuade Carl Læstadius 1829 berättade den tidigare bergsfogden om de lämningar efter 1600-talets gruvsamhälle som han själv hade sett på Nasafjäll. Han beskrev de stora öppningarna långt in i berget och drog slutsatsen att 1600-talets gruvdrift måste ha haft mycket arbetsfolk, eftersom så omfattande sprängningar hade genomförts. Han såg inga spår efter vare sig hus eller kyrka, men här fanns en kyrkogård. Vid besöket (eller besöken) som vi kan förmoda ägt rum på 1770-80-talen kunde han notera att kyrkogårdens stenmur fortfarande var helt orörd. I de nedteckningar som gjordes beskriver Læstadius en likkista som låg så grunt att den kunde ses från markytan. Vid ett tillfälle lät han i brist på ved använda den som bränsle. Bräderna var färgade eller påverkade av vitriol (en äldre benämning på olika metallsulfater som bildar glasliknande kristaller). Därför måste veden först torkas ordentligt; annars rök de bara och ville inte fatta eld. Kistorna var enkelt gjorda och smalnade av mot ändarna. Carl Læstadius trodde att flera kistor fortfarande fanns kvar eftersom man inte hade hunnit ta alla till ved. Han konstaterade dessutom att ”i somliga voro ben”.
Det är väl dokumenterat att fem tyska bergsmän begravdes på Nasafjäll sommaren 1636. De hade alla dött i någon form av sjukdom.
Källa: Nensén R 649, s. 509–510, Uppsala universitetsbibliotek och Bromé sid. 273.  

Hittade Daniel Solanders expedition silvermalm?

När intressenterna för fortsatt gruvdrift och ny smälthytta besökte Silbojokk 1770 påminde de om att mineralfynd kunde ha gjorts sommaren fjorton år tidigare, år 1756. Vid den tidpunkten hade Daniel Solander – en av Carl von Linnés lärjungar – gjort en botanisk expedition till Lappland och Norge. Under den resan färdades han med ett sällskap längs Piteälven, korsade fjällryggen och nådde till slut Rørstad vid norska Atlantkusten, norr om Bodö i Norge. Bergmästaren Johan Printzell var en av de som var i Silbojokk och uppmanade särskilt samerna att leta efter malm. Detta mot bakgrund av att Solanderexpeditionen hade hittat silvermalm, enligt Bromé, men exakt källa saknas (ännu).