Genom resor från Moskva till Sibirien, möten med lojala anhängare, tysta medlöpare, modiga dissidenter och en ung Wagner-desertör, försöker hon förstå hur ett samhälle formas till att acceptera våld, krig och lögn. Om allt detta fick en publik på 400 ta del av i afton.

Hon har många läsare, denne norske reporter som 2002 utkom med ”Bokhandlaren i Kabul” som sålt i närmare två miljoner exemplar. På svenska finns totalt åtta titlar. Den 16-19 juli 2026 gästar hon Bok & Vandring i Jäckvik och om detta hann vi prata om efteråt, men även om Nordnorska koftor.

Samtalet tog sin utgångspunkt i Svetlana Aleksijevitjs beskrivning av våld som en självklar del av rysk kultur. Det var en tuff öppning som Åsne Seierstad uppehöll sig länge vid: ”Jag minns det där våldet från när jag var där, under 1990-talets tid av förhoppningar. Då trodde många att ryssarna skulle öppna sig för yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet, mötesfrihet – allt det som är grundläggande i europeiska demokratier. Och det gjorde de också, en kort stund, innan dörren slog igen”, sa hon och fortsatte: ”När jag själv var där som student blev jag överraskad över hur snabbt studentfester slutade i slagsmål – ofta brutalt våld. Jag minns krossade flaskor, svartsjukedraman, tusen små skäl. Men framför allt: hur lätt man tog till våld”. Hon fortsatte: ”När Putin kom till makten – vad gjorde han för att få folket att sluta upp bakom honom? Det föraktade 1990-talet fanns där, jo han startade ett nytt krig – i Tjetjenien. Hundratusen döda i en liten republik med en miljon invånare. Tio procent av befolkningen utplånades. Det våld vi ser i dag har alltså funnits tidigare. Stalin, sovjettiden – men också tsaren var brutal mot sitt eget folk. Det talar för att Svetlana Aleksijevitj har rätt i sin analys och det hon säger”.

I arbetet med boken ”Ofred” beskriver hon att många i Ryssland är rädda: ”Rädda för varandra. Rädda för arbetskamrater, rädda för myndigheter. Rädda för att någon ska ange dig. Rädda inte bara för vad du säger – utan för vad någon påstår att du har sagt. Många sitter fängslade för saker de hävdar att de aldrig uttalat.

Det är inte som Stalintiden, varken i omfattning eller straff. Men det är ändå ett angiverisamhälle. Östtyskland och Stasi hade större apparat, mer kontroll. I dagens Ryssland är problemet snarare resursbrist – de har inte personal nog. Säkerhetstjänsten är underbemannad. Det är ironiskt nog ett hinder för övervakningen”.

En bärande del i hennes nya bok är mötet med Wagnersoldaten Andrej Medvedev som i januari 2023 flydde till Norge. I boken talar han om sin roll i en armé där människoliv reducerades till ”kött”, en brutaliteten som är välkänd inom armén: ”Att säga att jag är ’förvånad’ stämmer inte – men varje ny berättelse slår ändå hårt. Andrej Medvedev beskrev hur bybor i Ukraina vid fronten sa: ’Vi vill inte ha era konservburkar. Vi hatar er. Försvinn’ och han blev chockad, för han trodde ju att ryssarna skulle hälsas som räddare. Propagandan hade lärt honom det.”