Ett väldigt starkt vittnesmål. Författaren Ksenija Bolsjakova var på ett kort Sverigebesök och Översättarcentrum bjöd in till sina nya lokaler på Södermalm. I ett samtal med översättaren Nils Håkanson berättade författaren om sitt liv i exil. Dolganerna är ett mycket litet renskötande folk, bosatt på Tajmyrhalvön i norra Sibrien. De pressas av utskrivning till kriget i Ukraina, förlust av mark och rättigheter i en tilltagande storrysk nationalism.

Ksenija Bolsjakova berättade om att de ursprungligen var nomadiska jägare och renskötare. Under sovjettiden var de tvungna att bilda kolchozy (statliga kollektivgårdar) som utöver sina traditionella aktiviteter bedrev renskötsel, fiske, mjölkproduktion och trädgårdsskötsel.

– Jag hör till de nedre dolganerna. Våra bosättningar är några av de nordligast belägna i hela ryska Arktis. Min hemby Popigaj är helt monoetnisk. Fram till nyligen kunde vårt modersmål och

rennäringen bevaras där.

Men nu har assimilationen nått även denna grupp. Språkskiftet börjar märkas, berättade hon, och det är inte ens tio familjer i området som fortfarande nomadiserar över hela halvön.

– Men även om våra samhällen bara utgör tre av de tjugo dolganska orterna på Tajmyr används dolganska i det vardagliga umgänget.

Ksenija Bolsjakova menade ändå att det är otänkbart för många andra små ursprungsfolk på andra håll att behålla språket.

– Allt som allt är det ungefär tusen personer, tio procent av vårt folk, som fortfarande talar dolganska.

Ksenija Bolsjakova, som flydde Ryssland när hon kritiserade krigföringen i Ukraina och riskerade fängelse, har en hemsida och ger snart ut sin bok på svenska i översättning av Nils Håkanson.

Svenska PEN och Översättarcentrum, med sin verksamhetsledare Karin Hansson, arrangerade. Senast gången vi sågs var på Littfest i Umeå när vi hade bokbord intill varandra. (Det var höjdardagar!) Nu delade vi aftonen med ett vittnesmål om en plats i ryska Arktis som håller på att slitas isär.

Maria Söderberg