Nobelpristagaren i fred Ales Bjaljatski: ”Jag hade ständigt i fånglägret en känsla av att vara helt och hållen nedgrävd i dynga, eller att jag satt i en soptunna ur vilken bara huvudet stack upp”

© Ales Bjaljatski

Det fanns, förutom mig, en till politisk fånge i cellen. De andra var kriminella. En inväntade en livstidsdom, men hoppades på 25 år. Det fanns även småförbrytare och narkomaner. Våra skratt öppnade vägen till förståelse för alla försyndelser.

Nedräkningen för mitt nya fängelsestraff inleddes i en halvkällare på häktet på Valadarkagatan, vars hörnbyggnad de intagna brukade kalla för Shanghai. Tidigare låg där häktets tvättrum, men sedan började de gripnas smutstvätt köras till ett av stadens tvätterier, och i stället kom det inom de fuktiga väggarna att rymmas tre eller fyra celler. Efter häktet på Okrestsinagatan, där man fick sova på brädor, men fördelen var att det inte var så många där, blev jag inkastad i en av dessa celler: i ett litet utrymme som var tätt möblerat med trevåningssängar… Det var så många där att man knappt kunde röra sig: säkert 20 personer. Vid ingången stod ett litet bord, vid vilket med nöd tre ”inneboende” kunde slå sig ner, mittemot låg toaletten, två fläktar vispade runt den heta luften, två TV-apparater stod i olika hörn, under britsarna låg fångarnas väskor med personliga tillhörigheter, det var ett ständigt stimmande och stojande… Intill toaletten, där man fick röka, hängde rökstrimmorna i luften… Det var över trettio grader varmt. Alla hade bar överkropp och satt i kalsonger eller kortbyxor på de övre britsarna nära innertaket, eller så låg de ner, eller stod upp, som packade sillar. Det var trångt mellan britsarna, man var tvungen att gå sidledes för att ta sig fram. Det var som om jag hade hamnat i skärselden på jorden.

Men inte ens här förlorade människorna sitt sinne för humor: när de fick syn på mig med mitt orakade skägg utbrast de genast – ”Titta, jultomten är här!” Skämt och vitsar, ha-ha, hi-hi. Utomhus var det mitten av juli.

Nya bekantskaper i fängelset började alltid på samma sätt: vem är du, varifrån kommer du, varför greps du, vad är det för omständigheter som har fört dig hit. Jag svarade: ”Ales. Människorättsförsvarare”. En av de snaggade stammisarna sade: ”Ales! Jag minns dig från 2011, när du senast satt inne: då kördes vi tillsammans till domstolen, i en minibuss med sirener och extra vakter. Det var en bekväm tur”. Skönt. Jag hade klarat kontrollen. När det finns en person som minns dig, som du någon gång har gripits med, någon som åtminstone kan säga ett par ord om dig, så blir inställningen genast välvillig. Du har skrivits in i ett system av gemensamma beröringspunkter och du är inte längre en främling.

Jag blev tilldelad en ledig mittenbrits: ”Gå dit, släng upp en madrass och känn dig som hemma”. Jag lyckades tränga in mig på min plats. Grannen sade: ”Jag såg din bild i tidningen ”Narodnaja Volja”. Nu kände jag mig ännu mer lättad.

I denna ”kåk” hade det samlats många kåkfarare som inte satt inne för första gången – dessa behandlades mer strängt än andra. Flera kände varandra från tidigare fängelsevistelser, eller från tiden i frihet, då de hade umgåtts, druckit eller knarkat tillsammans. Den kriminella världen är liten. Jag blev snaggad, och jag fick en engångshyvel från det allmänna för att raka mig – och snart såg jag likadan ut som alla andra.

Visst kändes allt igen från mina tidigare fängelseuniversitet, men inom mig kände jag ändå stress, som hos alla som just har lämnat friheten: de första dagarna hade jag ingen aptit, jag tänkte inte ens på mat. Jag betraktade människorna omkring mig. Förutom mig fanns det en till politisk fånge, en ung kille som redan hade fyra barn, och som hade suttit av åtta månader i vår ”kåk” för att ha deltagit i demonstrationerna. Han sade att cellgrannarna till en början hade mött honom med misstro: en belarusisk nationalist. Men sedan hade han blivit vän med brottslingarna, med några av dem hade han till och med lyckats göra mäsk av apelsiner i plastflaskor. De drack den sedan på natten för att ingen av de andra gripna skulle upptäcka dem och röja deras hemlighet.

Några kriminella fick trängas där hela tiden fram till domstolsförhandlingarna, och det kunde dröja åratal. En inväntade en livstidsdom, men drömde om att dömas till 25 års fängelse. Det fanns också småhuliganer och narkomaner. Trots detta lyckades vi så småningom hitta ett gemensamt språk, sysselsättning, och till och med ha roligt tillsammans. Våra skratt öppnade vägen till förståelse för alla försyndelser.

Jag vet inte hur det var möjligt att bo där i hundratals dagar… För mig innebar redan den första dagen en stor påfrestning, det var nästan omöjligt att röra på sig. Om det inte var som helvetet så var det åtminstone som skärselden. Omedelbart efter helgen flyttade de mig till en mer anständig cell, som låg granne med den cell där jag ”roade mig” för tio år sedan. Cellen hade åtta britsar, men vanligtvis hölls där sex-sju personer. I övrigt så hade allt förblivit detsamma som tidigare: betonggolv, tjocka metallspjälor i fönstret, som gjorde att tornet på Pisjtjalys fästning utanför knappt syntes, ständiga korsdrag. 

Under sådana villkor skötte sig var och en bäst man kunde. Jag skaffade mig till exempel en vana att inte sova en extra stund efter väckningen. Medan alla slumrade efter frukosten, det fick man under två morgontimmar, gick jag fram och tillbaka från fönstret till dörren – det var nog runt sju meter, vilket kunde bli några kilometer totalt. Det var åtminstone någon slags fysisk ansträngning och bättre för kroppen än ingenting alls. I detta ”sanatorium” tillbringade jag nästan ett år före fånglägret.

Jag försökte locka med cellgrannarna på promenader, men huvuddelen ville inte lämna cellen. Kåkfararna brukade vanligtvis inte ha bråttom till några promenader: aj, aj, har ingen lust. Men en och en tilläts man inte gå på promenader. Antingen gick hela cellen ut, eller ingen alls. Jag hittade till en början följande utväg: ”Grabbar, en cigarett till dem som lyfter på sina bakdelar!” Åh, precis den uppmuntran som behövdes! Men sedan, när de hade vant sig, följde de med utan att få något i utbyte. Jag meddelade varje nykomling att vi i denna kåk gick ut på promenad varje dag. De grimaserade men sade inte emot.

Jag har själv aldrig rökt, men cigaretter blev under dessa omständigheter en riktig hårdvaluta. I försändelserna, och inte bara från släktingar, låg det ofta ett par cigarettpaket, och det hände ibland att jag själv i samma syfte köpte NZ-cigaretter (från tobaksfabriken ”Njoman” i Hrodna) i fängelsekiosken.

Förutom paket hände det inte sällan att jag fick mig pengar tillsända från okända människor, oftast från kvinnor. Ibland skickade de en söt kringla, eller lite ost, och ibland kom det pengaförsändelser på 10 eller 20 rubel. När jag hade flyttats till fånglägret började det väckas åtal mot många av dessa kvinnor som hade hjälpt de politiska fångarna – som tack för deras omtanke och godhjärtenhet. Jag började då släpas i väg till förhör av de lokala förundersökningsledarna i egenskap av vittne. Jag vägrade att lämna några vittnesmål. Jag sade över huvud taget ingenting.

Tyvärr så minns jag inte namnen på dessa kvinnor som inte var likgiltiga för vårt öde, bara geografin, platserna där de bodde: Minsk, Zjodzina, Salihorsk… Anteckningsblocket med namnen på mina jordiska änglar tog de ifrån mig när jag visiterades innan jag skickades ut ur Belarus till Vilnius. Medlidande med frihetsberövade är något som finns i vårt folks blod. Det gäller inte bara den välvilliga inställningen till dagens politiska fångar. Jag har hört människor berätta minnen om hur kraftlösa belarusiska kvinnor, som själva överlevde på frusen potatis, gav mat till tyska krigsfångar som byggde traktorfabriken i Minsk efter kriget. När våra kvinnor ser en människa i nöd, känner de medlidande och det mänskliga känslorna tar överhanden.

Maktens hämnd för den folkliga solidariteten med de politiska fångarna ter sig motbjudande och själlös.

Utöver frihetsberövandet straffade makten även med böter.

Utöver böterna (domstolen räknade fram till mer än 70 000 dollar), anklagades mina kollegor Labkovitj och Stefanovitj och jag för att ha åsamkat så kallad allmän skada – för ungefär 350 000 dollar. Det betydde att jag totalt hade en skuld till staten på runt två hundra tusen dollar, vilket gjorde mig till rekordhållare bland de frihetsberövade på min avdelning. I fånglägret skrev man regelbundet av hälften av min månadslön, det blev inte mer än några dollar kvar, och till sist sålde de telefonen som de tagit ifrån mig – det hette att jag ”täckte upp för den skada” som jag hade åstadkommit.

Om, Gud bevare, Ukraina verkligen inte skulle ha bjudit på motstånd, och i stället hade erövrats av Ryssland, så skulle det postsovjetiska imperiet ha återuppstått. I så fall skulle man inte längre ha behövt krusa för vare sig ukrainarna, de belarusiska politiska fångarna eller någon överhuvudtaget.

När kriget började i Ukraina, flyttades jag direkt till en annan cell. Till det så kallade ”häststallet”. På tsartiden låg verkligen ett stall i den fängelsebyggnaden, men under sovjettiden byggde man om längan till ytterligare celler, eftersom de som fanns inte räckte till. Längst in i byggnaden låg den så kallade ”avrättningskorridoren”. Cellerna med fångar som förr eller senare skulle lämna denna värld låg bredvid vår cell. Min nya, minimala cell var hopplöst eftersatt och hade säkert inte reparerats på 40 år. Väggarna var svarta av mögel, i det förgulnade innertaket lossnade stuckaturen, metallspjälorna, ”munkorgslådan” utanför fönstret, ett golv fullt av springor, ur vilka det på vintern kom fram plågsamma myggor, den fria ytan i cellen var på två meter, det var allt.

Men det var en dubbelcell, där jag och en till fånge bodde, nära cellen fanns en dusch, en rastgård dit vi fördes på promenader, det fanns heller inga videokameror som i den förra kåken – kalla det för ”lyx” om ni vill.

Medfånge fick man inte välja. Den som fängelseledningen skickade, den fick du. Grabbarna överklagade ofta och fick ibland ett par år i arbetsläger, ibland husarrest eller till och med mildare straff, och lämnade då cellen.

Det var helt annorlunda när jag senare kom till fånglägret, i lokaler som mer liknade celler, där jag fick sällskap av en fånge som särskilt hade valts ut, en psykiskt instabil narkoman och mördare, som redan hade suttit i fängelse i 18 år och som hade ytterligare sju år att sitta av. Det var en person som verkligen gick mig på nerverna. Jag hittade ett sätt att lugna ner honom: med schack. Ett plus i den nya cellen var TV:n. Det tog oss lång tid att ställa in antennen, eftersom fönstret vätte åt ett håll som inte tog emot TV-signalerna. Till slut bad vi en officer om en liten bilantenn, inte tjockare än en blyertspenna, som vi kopplade in och tryckte ut genom en springa i det tjocka gallret på fönstret, varefter tevekanalerna började fungera.

Jag såg på allt som handlade om det rysk-ukrainska kriget, sållade bort propagandan och drog mina slutsatser. Jag lärde mig redan på sovjettiden att läsa mellan raderna. Början av kriget var den värsta tiden under hela mitt fängelsestraff. Jag kände mig som en krigsfånge, eftersom mina ord inte hördes av någon, och jag inte kunde ändra på någonting.

Till slut blev det tydligt att Putins planer och Lukasjenkas förhoppningar om ett blitzkrieg hade gått om intet, och att kriget skulle fortsätta en längre tid. Belarus problem förpassades längre ner på den internationella dagordningen.

Tre dagar före gripandet samtalade jag med mina kollegor, sedermera medbrottslingar: Valjantsin Stefanovitj, Uladz Labkovitj, och sade optimistiskt: ”Antagligen kommer de att gripa oss. Ett och ett halvt år, kanske två, blir vi tvungna att sitta inne”. Men med kriget kom insikten: vår befrielse kunde komma att försenas till krigets slut. Om, Gud bevare, Ukraina verkligen inte skulle ha bjudit på motstånd, och i stället hade erövrats av Ryssland, så skulle det postsovjetiska imperiet ha återuppstått. I så fall skulle man inte längre ha behövt krusa för vare sig ukrainarna, de belarusiska politiska fångarna eller någon överhuvudtaget.

Tidigare hade vi hela tiden varnat för faran med Putins revanschistiska avsikter. Men vem kunde ha trott att allt skulle utvecklas till ett fullskaligt krig? Inte många. Inte ens efter 2014. Ungefär så föreställde jag mig också den belarusiska regimens logik. Till slut ställde Putin Lukasjenka inför ett fait accompli, så här kommer det att bli och inte annorledes. Någon diskussion var utesluten. Lukasjenka stod i skuld till Putin för att han hade lyckats behålla makten 2020. Lukasjenkas besök i Kreml går inte att tänka bort, när han satt på fåtöljkanten och underdånigt med böjt huvud noga antecknade det som sades av ”storebror”. Så snart som Rysslands krig mot Ukraina hade inletts var han tvungen att uppfylla tidigare givna löften. Vi vet inte ännu om Putin väckte frågan om direkt inblandning av Minsk i Moskvas krigsvågspel eller inte. Eller om Lukasjenka gjorde motstånd för att undvika direkt deltagande av Belarus i kriget, eller om något sådant samtal alls fördes?

För ryssar har Belarus militära ”neutralitet” sina tydliga fördelar: det innebär militärbaser och övningsområden som inte beskjuts, plus möjligheten att genomföra hybridprovokationer mot EU. Det var ingen tillfällighet att det var samtidigt som de av belarusiska myndigheter organiserade flyktingvågorna påbörjades, och att senare ballonger med smuggelcigaretter började flyga in över Litauen och Polen…

När jag 2022 såg ett TV-inslag med Lukasjenka som stod vid en karta med en pekpinne och försökte se ut som en hotfull generalissimus, så blev jag orolig. Den sämsta möjliga utgången för oss var inte utesluten – att vi skulle ha dragits in i kriget inte bara med vårt territorium, utan också med våra människor. Vi klarade oss undan detta, kanske för att Lukasjenka kände att han inte hade stöd från belarusierna, och om det hade resulterat i mänskliga offer, förstörelse och bränder, så skulle han ha haft svårt att ta sig ur den redan extremt komplicerade situationen…

Men i vilket fall som helst så undvek Belarus det allra värsta. Och jag sade under lång tid till de politiska fångarna i arbetslägret: vårt öde beror på när kriget slutar. Jag menade att det därefter måste bli en avspänning, där både krigsfångarnas och de politiska fångarnas öde skulle kunna lösas. Vi som satt i de belarusiska fängelserna kunde också ses som krigsfångar.

I stället började Lukasjenka sin diplomatiska kohandel med Amerika, inriktad på att sanktionerna skulle lyftas och att hans politiska läge skulle förbättras.

Han förstod att Ryssland inte skulle vinna detta krig. Med sitt krigsvågspel hade Putin kastat Ryssland tillbaka 50 år i tiden, till den kvävande sovjettiden.

Fängelset blev alltmer belarusiskt

För en samhällsengagerad person utgör den totala isoleringen i fängelse en besvärlig sits. Lyckligtvis är jag så beskaffad psykiskt att jag inte har särskilt stort behov av stöd. Det räckte med min egen inre kraft. Jag gav bort mer av den till de andra politiska fångarna än jag själv tog emot.

Vardagen var något annat. Där var det viktigt att stå på fast grund. Vad gällde mitt psykiska tillstånd så var allt under kontroll. Jag kunde se igenom allt och alla, jag kände till systemet: administrationen, fångarna, vilket gjorde att jag kunde undvika större otrevligheter eller inre kriser. Ju längre tid man är i fängelse, desto säkrare känner man sig.

Min tidigare fängelseerfarenhet hjälpte mig utan tvivel. Men mina erfarenheter vidgades också. Fängelset blev alltmer belarusiskt. Systemet för frihetsberövande är starkt sammankopplat med de processer som pågår i samhället och i staten. Utanför fängelset i Belarus var den gamla generationen, uppfostrad efter sovjetiska normer, på väg bort, och befolkningens vanor och mentala tillstånd hade förändrats. Människor hade på det stora hela blivit mer humana.

Fångarna berättade för mig att i fånglägret i Babrujsk brukade i början av 2000-talet nyanlända frihetsberövade bli förda åt sidan direkt efter ankomst av fångvaktarna för en så kallad ”mottagning”, där de blev slagna med batonger tills de föll till marken. Detta förekommer inte längre. Gamla kåkfarare berättade att när fångvaktarna för länge sedan kom in på avdelningen för frihetsberövade, hände det att det mot dem flög bänkar, bestick och allt annat som fångarna kom åt. Skulle någon i dag drista sig att göra något liknande skulle det omedelbart leda till ett nytt brottmål.

Det grova våldet har blivit ovanligare, i stället har det blivit mer av förnedring. Jag hade ständigt i fånglägret en känsla av att vara helt och hållen nedgrävd i dynga, eller att jag satt i en soptunna ur vilken bara huvudet stack upp. För en människa som uppskattar sitt oberoende är det svårt att leva i ofrihet, där man inte kan ta ett steg vare sig till höger eller vänster, där man hela tiden marscherar i led, där man alltid kontrolleras. Om du gör något fel leder det omedelbart till ett disciplinbrott med repressalier.

Vi ställdes upp för inspektion 30–40 minuter varje morgon och varje kväll, oavsett hetta eller kyla, och det var förbjudet att ens utbyta ett ord med varandra. Särskilt om man var en politisk fånge och försedd med ett gult kännemärke. De ställde oss längst fram, så att vi syntes bättre och vi kontrollerades ytterligare tre gånger per dag. En total ofrihet, avsaknad av elementära rättigheter, och ett totalt beroende av fängelseadministrationen. Det är självklart att detta leder till både fysisk och psykisk förnedring. Frihetsberövandet deformerar människans medvetande, och berövar dig känslan av självaktning.

Jag bevittnade aldrig några öppna fysiska kränkningar av politiska fångar. Men andra politiska fångar har beskrivit det för mig. En yngling berättade hur han hamnat i fånglägret i Sjklou och vid det första samtalet med kommendanten fick två knytnävsslag i ansiktet som svar på hans tilltal på belarusiska. Bara för att han använde sitt modersmål…

Jag behandlades annorlunda, med viss försiktighet: både med anledning av åldern och ryktena om Nobelpriset. Antagligen hade fånglägrets administration fått instruktioner uppifrån om hur de skulle bete sig: iaktta stränga villkor, men samtidigt se till att inget klandervärt hände med mig. På våren 2025 fick jag besök av Raman Pratasevitj, en gång en demokratiskt lagd journalist men numera en fullständigt regimtrogen ex-journalist, som ville spela in en intervju med mig. Det flygplan som han flög med tvingades ner i Belarus av belarusiska myndigheter. Han greps, och blev så uppskrämd att han gick med på att samarbeta med KGB. Jag vägrade samtala med honom. I slutet av besöket frågade han: 

”Skulle ni gå med på ett utbyte?” 

”Vem har gett dig fullmakt att föra detta samtal?”

”Det har ingen betydelse – de bad mig ta reda på svaret.”

”Låt dem skicka en person med axelklaffar, så ska jag svara honom.”

”Men svara ändå på frågan, för de bad mig ställa den.”

Jag bedömde snabbt läget och svarade: ”Säg åt dem att jag går med på det.” Den gången ledde dock samtalet inte till någonting.

I fängelset ställs man ständigt inför valet hur man ska agera, precis som i vanliga livet. Du har isolerats – hur ska du bete dig under ofrihetens villkor? Du kan välja att helt stänga av omgivningen och hålla dig för dig själv. Det har du rätt till. Men de erfarna kåkfararna uppfattar inte detta på bästa sätt: vad har fått dig att stänga ute oss andra? Du har ju möjlighet att vara en del av en grupp människor, så varför isolerar du dig? Vad har du för anledning till det?

Å andra sidan är du inte en vanlig fånge, du är en politisk fånge. Du har din egen särskilda historia. Jag bestämde mig för att det är viktigare för mig att vara med människor. Ju fler kontakter, desto starkare blir du psykiskt, desto mer information från friheten når då också fram till dig.

I fånglägret i Horki kunde det ibland rymmas upp till 50 politiska fångar. Hela tiden pågick mellan oss ett utbyte av nyheter. Genom indirekta kontakter kände du till vad som hände med Maryja Kalesnikava, med Viktar Babaryka, med Valik Stefanovitj, med Mikola Statkevitj, eftersom någon av de nyanlända ofta hade suttit med någon av de politiska fångarna i samma läger, eller varit i samma fängelseavdelning, eller suttit i cellen intill i en sluten anstalt. Detta förde med sig en mycket stark emotionell signal: allt är ok, Valik håller ut, de andra har inte heller förlorat hoppet – vi kämpar vidare!

Jag strävade efter att vara med dem på min avdelning så mycket som möjligt, för att inte helt tappa det vardagliga livet som frihetsberövad. När jag hamnade i häktet eller i isoleringscell, där jag hölls i ett halvår, skedde det bara när fängelsecheferna så bestämde. Ett sådant uppförande väckte respekt hos mina medfångar. En person som inte visar upp sin särskilda status och inte värderar sig själv högre än andra… En som är likadan som alla andra, en normal karl.

Samtidigt höll jag mig till de principer som var viktiga för mig: jag talade på belarusiska, jag hjälpte andra politiska fångar så mycket jag kunde, jag försökte att även i brottslingar se det bästa, det mänskliga.

Det var många som tvingades utstå svåra umbäranden i fånglägret i Horki. År 2021 frigavs den politiske fången Michail Zjamtjuzjny därifrån. Han lämnade praktiskt taget aldrig isoleringscellen, eftersom han inte accepterade den låga status i gruppen som förbrytarna gav honom. När han återkom till avdelningen efter ännu en bestraffning misshandlade de honom och försökte förnedra honom. Han vägrade gå med på detta och klagade till administrationen om att hans säkerhet var hotad och fick då återvända till isoleringscellen, till total ensamhet. Tre och ett halvt år av oavbruten tortyr. Sådana villkor äter helt enkelt upp en människa inifrån, både fysiskt och moraliskt.

Ordföranden för partiet ”De Gröna” Zmitser Kutjuk hade det inte heller lätt. Han fördes till fånglägret när jag redan hade suttit där i två år. Vi träffades av en händelse ett par gånger. Det var en varm sommar, och en grupp fångar, däribland jag själv, skulle ”döpas”, det vill säga föras till bestraffning. I det för reparationer stängda rummet i vakttornet stod kanske tolv personer, vi väntade på att en och en bli uppkallad till ”fågelholken”, där lägerchefen satt och bestämde vem som skulle bestraffas och hur. Fönstren var stängda, kvalmet var obeskrivligt, vi var klädda i fångdräkter knäppta till den sista knappen. Plötsligt föll en kille, som nästan var två meter lång, rakt ner mot golvplattorna. Det blev en sådan smäll att vi alla hoppade till. Jag fick då veta att det var Zmitser Kutjuk. När han hade hämtat sig något gick jag fram till honom och frågade: ”Är du politisk fånge?” Han betraktade mig försiktigt, teg, och förstod inte vad som hade hänt med honom. Jag sade mitt namn, och Zmitser blev genast lugn och log, tydligen visste han vem jag var. Vi pratade i några minuter. Därefter lyfte de honom i armarna och förde honom tillbaka till avdelningen, den här gången tyckte man synd om honom och han slapp bestraffning. Men vi andra leddes förstås till chefen på ”dopet”. Strax därpå placerades dock Kutjuk i isoleringscell. När han befriades vid amnestin i september 2025 fördes han ut från fånglägret med en svart säck på huvudet. Det går inte att dölja någonting där borta, de intagna fick syn på honom och berättade det för mig.

”Vakten” bland fångarna, Mitsjaj, hade suttit inne över 20 år. Han hade levt sitt liv bakom galler sedan 2001. Efter det att jag hade kommit till avdelningen kom han fram till mig på rastgården åtföljd av två kraftigt byggda killar. Han var själv lång och stark, säkert två meter lång, och såg ut som en basketspelare: ”Nå? Vem är du? Varifrån kommer du? Var har du suttit tidigare?” Jag sade mitt namn och svarade. Han lyssnade noga och sade: ”Vi ska nog ta reda på vem du är och var du satt av ditt senaste straff.” Förmodligen hade de försökt få fram information genom den underjordiska postgången mellan brottslingar, de kanaler som finns mellan olika fångläger, men några krav eller klagomål på mig hade de inte.

Under de två åren i lägret hälsade han överhuvudtaget inte på mig, det var som om han inte lade märke till mig. Strax innan jag frigavs frågade han plötsligt i tvättrummet: ”Hur har du det?” Jag blev förvånad över att han talade med mig och sade: ”Ok. Jag har nästan fem år kvar att sitta av.” Han svarade: ”Det är för mycket”, och lade till: ”Jag ska säga dig, Ales, du klarar dig rätt bra.” De hemligheter som fanns i fånglägret – både inom administrationen och bland brottslingarna – kände han avgjort bättre till än jag och han kunde säkert ha berättat ett och annat för mig, men han begränsade sig till dessa ord.

I fånglägret presenterade jag mig genast med mitt belarusiska namn: Ales. Det gick nästan alltid bra. Det var bara den förrådsansvarige på avdelningen som blev irriterad: ”Du är inte Ales, det står ju Aleksandr i passet!” Jag försökte inte förklara, utan sade bara att jag hade kallats för Ales långt innan han kom till världen. Och att det i Nobels fredsprisdiplom stod skrivet: ”Ales Bjaljatski”. Han nöjde sig med det svaret, det var svårt att säga emot ett Nobeldiplom.

 

 

Text publicerad i anslutning till Bok & Vandring i Jäckvik / Jäggeluaktta 2026.
Denna text ska ingå som slutkapitel i en nyutgåva av boken ”Ales” som gavs ut när han satt i fängelse. 
Översättning till svenska från belarusiska av Stefan Eriksson.