Genom resor från Moskva till Sibirien, möten med lojala anhängare, tysta medlöpare, modiga dissidenter och en ung Wagner-desertör, försöker hon förstå hur ett samhälle formas till att acceptera våld, krig och lögn. När författaren Åsne Seierstad kommer till Kulturhuset i Stockholm blir det köbildning vid insläpp och 400 tar plats. Varenda stol var upptagen. Hon har onekligen många läsare och en publik, denne norske reporter som 2002 utkom med ”Bokhandlaren i Kabul” som sålt i närmare två miljoner exemplar. På svenska finns totalt åtta titlar. Den 16-19 juli 2026 gästar hon Bok & Vandring i Jäckvik och om detta hann vi prata om efteråt, men även om Nordnorska koftor. I Sverige har ”Ofred” fått lysande recensioner, som till exempel i Dagens Nyheter 12/11-25 när Maria Schottenius understryker att författarens stil är så ”…underbart frisk. Subtil och klar. Journalistik i bästa form.”

 

Samtalet tog sin utgångspunkt i Svetlana Aleksijevitjs beskrivning av våld som en självklar del av rysk kultur. Det var en tuff öppning som Åsne Seierstad uppehöll sig länge vid: ”Jag minns det där våldet från när jag var där, under 1990-talets tid av förhoppningar. Då trodde många att ryssarna skulle öppna sig för yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet, mötesfrihet – allt det som är grundläggande i europeiska demokratier. Och det gjorde de också, en kort stund, innan dörren slog igen”, sa hon och fortsatte: ”När jag själv var där som student blev jag överraskad över hur snabbt studentfester slutade i slagsmål – ofta brutalt våld. Jag minns krossade flaskor, svartsjukedraman, tusen små skäl. Men framför allt: hur lätt man tog till våld”. Hon fortsatte: ”När Putin kom till makten – vad gjorde han för att få folket att sluta upp bakom honom? Det föraktade 1990-talet fanns där, jo han startade ett nytt krig – i Tjetjenien. Hundratusen döda i en liten republik med en miljon invånare. Tio procent av befolkningen utplånades. Det våld vi ser i dag har alltså funnits tidigare. Stalin, sovjettiden – men också tsaren var brutal mot sitt eget folk. Det talar för att Svetlana Aleksijevitj har rätt i sin analys och det hon säger”.

I arbetet med boken ”Ofred” beskriver hon att många i Ryssland är rädda: ”Rädda för varandra. Rädda för arbetskamrater, rädda för myndigheter. Rädda för att någon ska ange dig. Rädda inte bara för vad du säger – utan för vad någon påstår att du har sagt. Många sitter fängslade för saker de hävdar att de aldrig uttalat.

Det är inte som Stalintiden, varken i omfattning eller straff. Men det är ändå ett angiverisamhälle. Östtyskland och Stasi hade större apparat, mer kontroll. I dagens Ryssland är problemet snarare resursbrist – de har inte personal nog. Säkerhetstjänsten är underbemannad. Det är ironiskt nog ett hinder för övervakningen”.
En bärande del i hennes nya bok är mötet med Wagnersoldaten Andrej Medvedev som i januari 2023 flydde till Norge. I boken talar han om sin roll i en armé där människoliv reducerades till ”kött”, en brutaliteten som är välkänd inom armén: ”Att säga att jag är ’förvånad’ stämmer inte – men varje ny berättelse slår ändå hårt. Andrej Medvedev beskrev hur bybor i Ukraina vid fronten sa: ’Vi vill inte ha era konservburkar. Vi hatar er. Försvinn’ och han blev chockad, för han trodde ju att ryssarna skulle hälsas som räddare. Propagandan hade lärt honom det.”

Med förberedelser och i största hemlighet träffar författaren den ryska oppositionen. Hon kommer till redaktionen för Novaja Gazeta där journalister arbetar under extrema förhållanden: tidningen är förbjuden, webbplatsen blockerad, flera medarbetare mördade. Ändå trycker de 999 exemplar – precis under gränsen för licenskrav – och mejlar sina pdf:er till hundratusentals läsare. De navigerar runt lagar som förbjuder ord. Dessa är till exempel ”krig”, ”invasion” och ”annektering”, men fortsätter att skriva om landets utveckling, till och med om frågan: ”Är Ryssland på väg mot fascism?” Här kan alltså titeln till Åsne Seierstads bok ”Ofred” hämtas.
”Trots den omfattande repressionen finns det fortfarande sprickor där motstånd lever, både i modiga individer och i tanken att sanningen går att bevara, även när nästan allt i samhället är byggt för att begrava den”, säger hon.

 

”Ryssland kan inte förstås med förståndet”

Hur kan allt detta förklaras? Det vill säga hur kan människor i Ryssland ställa sig bakom kriget? I samtalet med Malin Ullgren vilar frågeställningen med i 65 minuter som en underliggande undran. Åsne Seierstad söker svaret i sin bok och finner några delar. Hon säger: ”Så min fråga var: hur? Hur kunde Putin gå till angrepp – och hur kunde folk acceptera det? Jag vet inte om jag har fått ett helt svar. Man börjar med en fråga och hamnar i en väv av människors liv, små trådar. Inte ett svar – men många delar”. Här, liksom i så många andra sammanhang, används författaren Fjodor Tiuttjevs ord (1803–1873) i dikten Silentium!: ”Ryssland kan inte förstås med förståndet” (Умом Россию не понять). Hela dikten handlar om en bitter uppmaning till tystnad och ett uttryck för sorgen över att en människa aldrig fullständigt kan förstå en annan. Som en liten avstickare i denna krönika kan man studsa inför poeten Fjodor Tiuttjev gärning. Han tyckte illa om att bo i Ryssland, men älskade däremot det ryska imperiet, skriver slavisten Per-Arne Bodin om i en SvD-krönika: ”…dock mera som vision än som verklighet, och skrev memoranda om nödvändigheten av en rysk expansiv utrikespolitik och politiska dikter där han hävdade att Ryssland måste erövra allt land ända ned till Persiska viken”.