Entré. I utställningen ”Häxor” på Historiska museet visas AI-tillverkade bilder av Pompe Hedengren som gestaltar 1600-talets häxprocesser. Foto från utställningen: Maria Söderberg
Utställningen ”Häxor” pågår till den 11 maj 2025 på Historiska museet. Den skildrar verkliga händelser och livsöden och berättar om hur kvinnor anklagades för trolldom i Sverige under 1600-talet. Efter ett andra besök börjar jag tänka på hur själva begreppet häxa skymmer sikten för vad som ägde rum med kyrkans och statens goda minne. Ordet häxa är nedsättande och skymmer den brutalitet som de drabbade tvingades utstå. Mystifieringen fortsätter. De skoningslösa processerna på 1600-talet – som drabbade befolkningen främst i Ångermanland – handlar om en massaker flera gånger värre än Stockholms blodbad.
KRÖNIKA (ska uppdateras)
Häxor säljer. Begreppet säljer även in en utställning som nu pågår på Historiska museet. Här skildras en mörk period i 1600-talets Sverige där hundratals människor avrättades, de flesta kvinnor. Men det är när jag ser Pompe Hedengrens svartvita promptografi – bilder som skapats med hjälp av AI – som de drabbade skjuter fram från en annan tid och just ordet ”häxa” blir så fel. Om man önskar ge tragedins utsatta en historisk upprättelse vänder det sig i magen när texten ”H Ä X O R” omfamnar bildspelet. Och det är självklart så att vi i publiken inte är dumma, vi fattar att detta påklistrade begrepp – så vida använt – i tanken leder (eller ska leda) till dess motsatsidé: det handlar om riktiga människor.
Från utställningen på Historiska museet. Foto Maria Söderberg
Hysterin kring trolldom i sen medeltid resulterade i det som beskrivs som häxprocesser, men demoniseringen fortsätter ju av de kvinnor (och ett fåtal barn och män) som pekades ut. För många är det välkänt att det ägde rum så kallade häxprocessor i Sverige, men omfattningen var större i övriga Europa. Häxhysterin nådde sin höjdpunkt åren 1450-1750 och fler än 30 000 människor avrättades. Det är svårt med siffror, kan man läsa, och ibland anges högre. I Sverige utfördes den största avrättningen 1675 då närmare 110 personer avrättades i Ångermanland och Gästrikland. 71 människor halshöggs och brändes på bål. Av de 71 var 65 kvinnor, vilket utgjorde var femte kvinna i Torsåkers socken. Inte undra på att de styrande förfasade sig över denna trolldomssmitta när den nådde Stockholm; om var femte kvinna skulle avrättas i huvudstaden stod man inför ett enormt ekonomiskt avbräck, därtill en fortsatt mänsklig katastrof.
Den sista ”häxan” avrättades i Schweiz år 1782.
Minnet av häxprocesserna lever och i anslutning till särskilt drabbade områden finns, eller planeras, allt ifrån häxmuseer och minnesmonument. I vårt historiemedvetande är inte brotten något avslutat kapitel. Som barn klädde jag ut mig till häxa med kvast och kaffekanna. Skärtorsdagen var häxornas natt och idéen var att man flög till Blåkulla för att festa med självaste Djävulen, men så långt sträckte sig inte berättelsen när jag var barn. Det var helt enkelt en kul grej, en tradition. Från söndagsskolan hade vi också lärt oss att Skärtorsdagen var den dagen när Jesus åt den sista nattvarden och blev förrådd av Judas. Därmed släpptes de onda krafterna ut, så även häxorna. Men om vi pratade om detta när våra föräldrar satte prickar på kinderna och hjälpte oss med ett huckle? Nej, inte alls. Det var en lek.
Ordet häxa
Illustration från 1755: ”Ritual i ett interiör under natten; i förgrunden till vänster en häxa som sitter vid ett bord med demoner och förbereder en dryck och i bakgrunden en häxa som knäböjer framför en öppen spis och knuffar en naken kvinna mot elden”, enligt British Museum. Av David Teniers den yngre.
Ordet häxa är historiskt både förknippad med kvinnor och män. I Oxford English Dictionary skriver man att det länge kunde ses som ett uttryck för både en manlig och kvinnlig person som ansågs ha magiska krafter. Men i anslutning till de speciella processerna mot kvinnor – som tog sin början på 1400-talet – blev det främst ett uttryck för övergrepp eller förakt. I Svenska Akademiens ordlista sägs kort och gott att häxa betyder ”en ond kvinnlig sagofigur”. Hos NE sägs att en häxa: ”kallades förr kvinnor och ibland män som ansågs ha övernaturliga förmågor, till exempel att kunna trolla och utföra andra magiska handlingar”.
Äldre ord för häxa är ”trollkärring, trollpacka, trollkona, påskkäring, trollkarl och trollgubbe”.
Bibeln säger rakt ut vad man skall göra med den som anses vara häxa: ”När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom” (Tredje Mosebok 20:27).
Häxprocesserna avtar, men hur går det för samerna?
Från utställningen ”Häxor” på Historiska museet.
Under 1600-talet växte sig Kungamakten och kyrkans roll starkare. Landet var en militär stormakt. I befolkningen, som oftast levde på landsbygden, fanns gamla föreställningar som stod i strid med den nya, organiserade religionen som utgjordes av ortodox luthersk lära. Prästerna kom att bli stormaktens förlängda arm. De tidigare landskapslagarna mixades ihop med Tio Guds bud och prästen blev en person som hade stor makt över människornas vardagliga liv. Inte minst kan man tydligt se det i min hembygd Arjeplog. När Nasafjällsgruvan öppnade 1635 var det parallellt lika angeläget att starta församlingar, bygga kapell och kyrkor. Inte minst skulle man ta itu med ”barbarerna” – som rikskanslern Axel Oxienstierna uttryckte det – som skulle omvändas från sin hedniska tro. Den samiska tron, som oftast uttrycktes av en man med trumma, träfigurer och andra heliga ting, var måltavla.
Men där främst kvinnor avrättades i en massaker vid Lesjön strax norr om dagens Bollstabruk, tycks prästerna och statsmakterna inte gått lika hårt fram här. Dels hade det att göra med tidsfaktorn eftersom gruvdriften upphörde 1659, det vill säga åren innan häxprocesserna på allvar drog igång i Sverige, dels – kan man anta – var antalet människor få och det är uppenbarligen så att jakten på häxor mildrades efter trolldomskommissionens arbete. I Stockholm satte man punkt för processerna i slutet av 1676. Möjligen kan det också ha varit ekonomiskt knepigt? Det fanns ett beroende av och ett utbyte med samerna i inlandet för transporter, handel, mat och annat – hur skulle det fungera om man gick fram med yxan och avrättade alla som var ”hedningar”? Och sedan bränna kroppsdelarna på bål? Självklart hade statsmakten och prästerna visat vad de var kapabla till, men onekligen är det intressant kika närmare på just detta.
Men – det hjälpte inte samen Lars Nilsson som faktiskt avrättades i Arjeplog 1693. Hans öde har beskrivits av flera, nu senast i utställningen ”Livet i Norden” på Nordiska museet med text, bild och i podd.
Tortyrscen ur ”Hekseri og Trolddom gennem Tiderne”. Okänd illustratör. Boken utgiven på Ivars Forlag, 1941.
Ingeborg Pedersdotters öde
Det hjälpte inte heller den 31-åriga Ingeborg Pedersdotter som avrättades i Piteå 1682. Hon bodde i Lillpite, hade anknytning till Arjeplog. Hennes man Nils Nilsson var inkallad i kriget och var, innan inkallelsen, på väg att ärva ett lappskatteland vid Hornavan vilket aldrig blev av. I arbetet som piga i Arvidsjaurs prästgård hade Ingeborg Pedersdotter blivit anklagad av prästen Daniel Offerdalin för att ha orsakat hustrun Brita Jacobsdotter Wagnstadius’ död. Hustrun torde, vid sidan om sin man, varit väl förtrogen med bekämpandet av s.k. trolldom. Hon hade två bröder som båda var kyrkoherdar och dessa var gifta med döttrar till Linköpingbiskopen Jöns Terserus (1605-1678). Samerna Hans Friare, som finns med i avlöningslistor för Nasafjäll, och Lars Nilsson, troligen även han engagerad i bergverksrörelsen, stämdes också men friades. De kände Ingeborg Pedersdotter och hennes man, men kunde knappast göra något – antar jag – för att underlätta hennes öde. (För den som vill läsa mer om detta tragiska fall finns Piteå museums årsbok 2012 med en text av Ann Hörsell).
Under 1680-talet mullrade det litet här och var i den så kallade lappmarken. Fyra år efter att Ingeborg Pedersdotter avrättats drog trolldomsrannsakningar igång mot samen Erik Eskilsson. Hela materialet finns att läsa i bland annat Erik Nordbergs arkiv, Umeå universitet. Men Eskilsson dömdes inte, fallet lades ned. Länken leder till släktforskaren Erik Holmlunds sida.
En ”häxman” i släkten
I det stora skrivprojektet på 1670-talet uppmärksammas inte
1671 lämnade prästen Samuel Rheen (1615–1680), son till birkarlen och lappfogden Evert Eriksson (som blev Piteå stads första borgmästare), in en text i 1675
Vilket ord borde då användas för dödandet av människorna under den s k häxprocessen?
”Vi har aldrig haft häxor”
Det finns de som tycker att såren långt ifrån är läkta och att kyrkan och staten borde göra mer idag för att uppmärksamma de som mördades. Agneta Nyholm, författare och engagerad i Nordic Noise Movement, vill se fler minnesmonument. Hon beskriver processerna i en dokumentärserie på Sveriges Radio som en ”epidemisk sinnessjukdom” och en ”stor rättsskandal”: ”Då behöver man ett minnesmärke som är ljust och värdigt”.
Främst tänker hon att det ska stå i Härnösand.
”Jag vill se saker omdöpta. Jag vill inte ha Häxberget, häxavrättningar och annat. Vi har aldrig haft några häxor. Vi behöver vårda vårt språk”.
Maria Söderberg (att uppdatera som text).