Föredrag Medelhavsmuseet: Vid vetandets gräns

Nix, jag åt ingen Gustav Adolfsbakelse i veckan till minne av Kung Gustav II Adolfs dödsdag eller på annat sätt firade han som ibland kallades för ”Lejonet från Norden”. Med det trettioåriga kriget utarmade han inte minst norra Sverige med utskrivningar av knektar där många mötte massdöden och skattetrycket ökade för att underhålla krigen. Man behöver inte se en skräckfilm för att förfäras, det är bara att läsa Ulf Lundströms sammanställningar i ”Kulturens frontlinjer” (2001, 2004) och en hel del annat. Gustav II Adolf är ju väl omskriven, denne son av Karl IX och den tyska Kristina av Holstein-Gottorp.

Men 1600-talet innehåller förstås så svindlande mycket att ta till sig.

Igårkväll (7/11-24) bänkade jag mig med en påse nötter på Medelhavsmuseet för att lyssna till Joachim Östlund, docent och universitetslektor vid Historiska institutionen i Lund. Gustav II Adolfs dotter Kristina var fascinerad av mycket, däribland historia. Föredraget handlade om hur svensk egyptologi satte världsbilder i gungning perioden 1650-1740.

Drottning Kristina var i kontakt med den tidens ledande egyptolog Athanasius Kircher, en tysk vetenskapsman, liksom en rad andra kunniga på området. Liksom sin far önskade hon putsa på stormaktens Sverige dåliga självbild. Ledande vetenskapsmän slöt vid denna tid upp bakom Olof Rudbeck den äldres idéer om Atlantica. Här ansågs det vara hyperboréer från det forntida Sverige som hade spridit sin visdom till Egypten. Och alltså inte tvärtom. De kvasivetenskapliga idéerna passade som hand i handske för statsledningen och det kom att författas många skruvade texter i ämnet. De som inte anslöt till denna världsbild fick till och från se sig förpassade ut i kylan.

Vad präglade 1600-talet? Joachim Östlund listade några övergripande saker som globalisering med ett ökat resande, samt; informationsspridningen tog fart i takt med att antalet tryckpressar blev fler; etableringen av absoluta stater, det vill säga kungliga envälden där kungen hade absolut makt; religiösa krig och konfessionalisering (denna period brukar man ange till tiden som i Europa ägde rum mellan religionsfreden i Augsburg 1555 och Trettioåriga kriget (1618-1648); nya vetenskapliga ideal och även nya vetenskapliga metoder inom filologin (textanalys och språkforskning) och historieskrivningen.

Bibeln var historikernas rättesnöre vid denna tid. Egyptens svunna civilisation hade enorm status. ”Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar”, som det uttrycks i Apostla­gärningarna 7:22. Det fanns en föreställning om att jättar och andra monster hade befolkat jorden innan syndafloden. Och kanske hade de möjligen blivit begravda i pyramiderna? Men när kistorna hittades och undersöktes av bland annat orientalisten och prästen Michael Eneman noterades att de var ”små”, det vill säga att de passade normalstora människor. Med Egypten som utgångspunkt ansågs syndafloden ha ägt rum ungefär tvåtusen år efter jordens födelse (vår planet sas då vara 6 000 år gammal, vilket Bibeltrogna fortfarande kan hävda). Syndaflodens år hade många uttolkare och Isaac Newton (1642–1727) höll sig runt år 4 000 före Kristi födelse i sin datering. Men sprickorna i den bibliska tidsuppfattningen – som ju faktiskt få pratar så mycket om idag – spred sig i dåtidens kristna värld, däribland till Sverige. Idén om Atlantica, det vill säga det sjukna Atlantis, ramponerades. Ack ja, all världens kunskap och kultur utgick inte från Sverige, sicken besvärlig omprövning.

Nötterna höll på att fasta i halsen under en del av föredraget. Joachim Östlund berättade om bruket av mumia som medicin. Det var mumifierade likdelar som maldes ned till pulver och ansågs ha läkande effekt. Allra vanligast var det på 1500- och 1600-talen och denna medicinska kannibalism i Egypten gjorde att man letade upp och sålde mumier till apotek över hela Europa. Ingen gravfrid här inte. Även orientalisten och prästen Michael Eneman som nämndes ovan, som deltog i Poltava under Karl XII:s ledning, tog en mumie med sig hem efter sin egyptiska expedition 1711-12. Eller hur var det nu? Åtminstone fanns det andra svenskar som fraktade hem döda egyptier från gravfälten. Fredrik Höpken och Edvard Carleson var två som hämtade en kropp i Saqqara på uppdrag av riksrådet Carl Gyllenborg. Redan för sexhundra år sedan kritiserades bruket med mumia, men ändå fick det fortsätta att säljas. Så sent som 1905 kunde man köpa det på apotek i Tyskland, måhända var det oäkta vara, men marknadsföringen handlade om kroppsrester från de så mytiska mumierna.

Och ordet mumia? Det härstammar från det persiskans ordet mūmiyā’ī för bitumen. Det är en svart kolväteförening som liknar råolja. Bitumen hade medicinska användningsområden och kom att kopplas ihop med det svarta lager som täckte mumier och dess lindor. Med tiden blev denna slags kåda eller harts svartnad och associerades till tron att även mumien hade medicinska egenskaper precis som bitumen.

I en artikel från 2002 i Svenska Dagbladet kan man läsa om ”att det finns hundratals huvuden, kranier, från egyptiska mumier här i landet. De är lämningar från den period när man sysslade med rasforskning, och då mätte och jämförde skallar från olika folkgrupper. Det är ett problem att hitta kraniesamlingarna, de har ofta gömts undan i källare när de rasinriktade skallmätningarna hamnade i vanrykte”. Vad som mer avhandlas i artikeln är att ett problem för de forskare som undersöker egyptiska mumier, det är att så få som finns kvar. De gamla liken har dessutom behandlats synnerligen vanvördigt. De har använts till medicin, färgpigment, gödningsämnen och till och med som bränsle i ånglok. ”Just bruket att använda egyptiska mumier för medicinframställning har utplånat ett ovärderligt forskningsmaterial. Det rör sig om miljontals mumier som sålts från Egypten till Europa. Under flera århundraden var mumier Egyptens största exportprodukt”, säger Geoffrey Metz i artikeln. Han var 2002 intendent vid Medelhavsmuseet och verksam vid Institutionen för egyptologi vid Uppsala Universitet.

 

När Drottning Kristina hade konverterat till katolicismen och anlände till Rom 1655 beskrevs hon som Isis, Egyptens främsta gudinna i egyptisk mytologi, av den då upphöjda Athanasius Kircher. Med tiden fick hans vilda historieteorier sig en knäck. Men då var han redan död och begraven (hans lik torde väl inte ha malts ned till medicin? Äsch, det var ett felskär i farten).

Athanasius Kircher försökte dechiffrera hieroglyferna, som vid den tiden ansågs vara Adams språk (det vill säga han i Bibelns paradis). Kircher ansträngningar gav inga resultat, men han ”översatte” ändå hieroglyfer. För vem skulle rätta honom?

Språkgåtan kom att få sin lösning med språkexperten och egyptologen Jean-François Champollion långt senare (1790–1832) som var lärd i koptiska och med den berömda Rosettastenen med sin tvåtusenåriga text.

Världsbilder förändras alltså, vilket ju knappast är någon nyhet.
Föredraget var i alla fall en kick att tänka över gamla och nya sanningar.

 

---