9 januari 2025

En hel del har hänt efter inlägget ovan (Facebook 14/3 2024). Fokus var bilden av sejten. Det delades några gånger och fler märkligheter kom till som flera andra i högre grad uppmärksammat. Jag hade också kontakt med fotografen Cato Lein. Vi är bekanta i kretsen av fotografer och som producent för Internationella torget på Bokmässan i Göteborg hade vi, ser jag på Messenger, kontakt 2014. På samma Messenger (15 mars 2024) undrade jag hur det kunde bli så här med boken som handlar om Finnmark? ”Men varför skrev du att den var från Varanger? Så märkligt”, skrev jag till exempel om sejten som han med Dáiddas omsorg sålde som sin bild.
Dáidda är ett konstgalleri i Oslos och en del av Nasjonalmuseet. På just den frågan fick jag inget svar, men fotografen beskrev då att han absolut inte hade något ”ont uppsåt att ta med dessa bilder. Jag hittade några negativ på en loppis”.
Cato Lein skrev även mer, men det lämnar jag till honom att kanske berätta om i något forum, men jag skrev samma dag som svar: ”Dra in upplagan, tryck en ny.”
Och vidare: ”För många av oss som är bekanta med sejtar, kåtor och delvis Mankers stora insamlingsarbete blev det verkligen som ett ”hoppsan-läge”. Har t ex följt Eva Silvén många år som är just Manker-expert.”
Litet skämtsamt sa jag att han kunde göra en sorts pilgrimsvandring – lovade då att följa med – till sejten vid Tjålmiejávrrie. Därmed kunde han fullt ut berätta historien om den verkliga sejten som finns i boken.
Men, egentligen är inte det någon bra idé. Erbjudandet kvarstår inte. Om dessa sejtar exponeras kanske det leder till nya problem. Just den här sejten sparkades omkull av några kristna unga samer för ungefär hundra år sedan. Men sattes på plats igen på initiativ av Ernst Manker. Det är så han beskriver det själv i boken Markens gudar från 1948. Andra sejtar förstördes av präster eller andra som av olika skäl retat upp sig på ”stenarna”. Det är än idag smärtsamt för befolkningen att sejtar förts bort (på museispråk hette det förr ”hemfört”) och jag är en av dem som söker svar på var en specifik sejte i Kasker tagit vägen (läs gärna här).
Ja, jag tyckte faktiskt att det var sorgligt att en så välrenommerad fotograf – med ikoniska porträtt på bland annat Sara Lidman, Lars Norén och Susan Sontag – har hamnat på en så obekväm plats i sitt yrkesliv.
Månaderna gick. Fanns ju annat att göra, som sagt, och jag hade inte skaffat boken.
Men så läste jag om en allmän inbjudan till utställningen ”Gjennom tid og landskap”, Oslo, och eftersom jag länge tänkt besöka den norska huvudstaden slog jag till, bokade tåg och hotellrum. Min spaning inför kommande Bok & Vandring i Jäckvik / Jäggeluaktta kunde också få näring. Nu skulle också Munchmuseet och andra platser besökas. I utställningen, med invigning på Dáidda, deltar flera intressanta samiska bildskapare.
Och Cato Lein.
Han presenteras som fotografen som: ”…er kjent for sine portretter av både nasjonale og internasjonale forfattere og kunstnere, og hans fotografier tar oss med på en visuell reise gjennom det samiske landskapet og portretter av samiske kulturpersonligheter”.
Nu var det verkligen dags ta del av hela fotoboken ”Northern Silence” och inte bara enskilda bilder. Efter en dag i Jernkontorets bibliotek gick jag igår den korta sträckan till Kulturhusets bibliotek. Här fanns fotoboken på hyllan intill ett verk av Annie Leibovitz.
Jag känner till att upplagan inte har dragits in och att boken har försetts med ett rättelseblad om vilka bilder som inte är tagna av fotograf Cato Lein. Men här fanns bladet inte med. Nu satt jag med boken och blev förundrad.
Och arg.
Varför inte berätta hur de bilder – som ju uppenbarligen inte är fotografens verk – kommit till? Skulle detta verk ha utsetts till Årets fotobok 2023 utan ett enda enkelt google-sök? Eller så vilar vi (mig själv inkluderad) i tron om att en välkänd fotograf aldrig skulle använda andras bilder för att förhöja sitt verk? Fallet kan bli högt.
Ja, det är klart att medlemmarna i juryn ansåg och anser detta, de är på alla sätt hedervärda, kunniga och har att ta ställning till de tävlande verken framför sig. Ett slutresultat. ”Northern Silence” var en hyllad utgivning och Svenska Fotografers förbund intervjuade Cato Lein 15/3-23 som bland annat sa: ”Jag jobbade lite löst. Jag ställde inte en person mitt i bild, utan mer råkade ta en bild. Blev det oskärpa tyckte jag bara att det blev en mer levande bild. Utan att veta om det, så skapade jag mig ett eget bildspråk”.
”Northern Silence” säljs för 518 kr på nätet utan information om att så många bilder inte är tagna av någon annan. På fotografens egen hemsida finns inget om detta eller att priset Årets fotobok har dragits tillbaka. När jag sitter där på biblioteket vid Sergels torg och äntligen sakta betraktar fotoboken är det faktiskt värre än jag först trodde. Hur kunde så många uppslag vara från en annan källa, dvs från etnografen Ernst Manker? För även om man inte visste upphovspersonen för de många bilderna i boken kunde man, någonstans, berätta historien om att filmremsor hittats på Loppis, till viss del bearbetats av fotografen och ingått i helheten.
Ytterligare en känsla infinner sig om att bilder i ”Northern Silence” inte är från Finnmark eller från norra Skandinavien. Till exempel korpen som finns på fotografens Instagramkonto från den 19 april 2020 med benämningen ”A Roadtrip-Sweden 14”. Just denna bild säljs nu via Dáidda, dock ej med angivelse av plats även om den ingår i boken ”Northern Silence”. Det kanske är för petigt, vad spelar det för roll med en korp? Självklart har fotografen frihet i sin produktion även om det uppstår ett problem med autenticitet, men som sagt – då kan detta anges. ”Djävulen sitter i detaljerna” som det brukar sägas, en mening som troligen första gången användes av filosofen Friedrich Nietzsche.
Men kanske det mest allvarliga är hur det samiska kulturarvet används. Boken marknadsförs med text av bland annat den samiska artisten Mari Boine, även sedan 2018 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien, men vet hon och andra, hur mycket av det speciella landskapet i Sápmi / Finnmark som är bilder av Ernst Manker? Bilder som är tagna i min hemkommun Arjeplog, Jokkmokks kommun och i Vittangi, Kiruna kommun (enl. denna text).   

”Finnmark – Sápmi
The foreigners who came here called this Finnmark.
The land of the Finns, meaning the land of the Sámi.
For us this is Sápmi.
I grew up here.
So did Cato.
We both carry the beauty and the power of this landscape,
the faces, the people, the stories with us.
His photographs resonate in me.”
(…)
Mari Boine, Artist

(Källa här). 

Guovdageaidnu / Kautokeino 2013. Möten på plats inför Litteraturresa och möten. Foto Maria Söderberg

Jag har tagit del av förklaringar som fotograf, producent och förlag har lämnat. Men, även om Nordiska museet sedan september 2024 upprättat ett avtal om att boken kan säljas med Ernst Mankers bilder – dock med ett rättelseblad – återstår det frågetecken. Sedan jag nu tagit del av fotoboken är jag verkligen överraskad hur ett så, för fotografen angeläget, fotoprojekt kan innehålla så många bilder som inte är hans egna. Jag tror också, utan att kunna peka ut exakt vad, att det kan finnas fler bilder som han lånat in. Rätta mig gärna! Inga bilder i boken ”Northern Silence” har ju en bildtext eller angivet årtal.
Det kan kännas småtrist och gnälligt att granska bilder i ett fotografiskt verk som i övrigt innehåller flera fantastiska bilder. Tyvärr blir det lätt så; får man en gång veta att bilderna inte är fotografens egna höjs garden. Här anas ett djupt bedrägligt beteende.
Jag tänker inte minst på alla hårt arbetade fotografer och hur ett kulturarv approprieras, i detta fall främst från samiska miljöer.
Med tanke på att jag själv producerat böcker är det inte troligt att fotografen inte skulle ha deltagit i slutredigering och godkänt sitt verk innan tryckning. Att hänvisa till ”misstag” är helt enkelt fel. Ett arbete som påstås ha pågått i perioder under 25 år.
Och hur kunde sejten vid Tjålmiejávrrie säljas dyrt med text ”Varanger”? Varför fortsätter boken att kunna ses och beställas på tolv bibliotek i Sverige (enligt Libris) där det gissningsvis inte har lagts in ett rättelseblad? På Kulturhusets bibliotek var det alltså frånvarande. Utgivaren André Frère Éditions, baserade i franska Roquevaire, presenterar inte boken på sin hemsida. Vid sökning på fotografnamn får man endast upp fotografens medverkan i Paris och Lyon 2023.  Fortfarande kan man se Ernst Mankers bilder – åter igen med Cato Lein som ”fotograf” – på Norges Fotografforbunds eget Instagramkonto.
Här nedan finns några exempel från boken.
En grundligare genomgång hoppas jag någon annan, gärna fler, kan ägna tid åt. Tänker också på den anonyme visselblåsaren som polisanmäldes för grovt förtal, hur gick det med den anmälan?
Fotografin förtjänar en bättre genomgång. 

Maria Söderberg 

Ernst Mankers bilder – åter igen med Cato Lein som ”fotograf” – på Norges Fotografforbunds eget Instagramkonto. Skärmbild 13/1-24. 

Mer läsning

”I boken rör det sig om fem bilder, utöver dessa har det funnits ytterligare två bilder på Instagram när boken kom, de bilderna försvann för länge sedan. De två bilderna är kopierade av den anonyma skrivare, men på Instagram fanns dessa bilder endast vid utgivningen av boken”, skriver producenten Karin Starre i ett svar på Fotosidan: https://www.fotosidan.se/cldoc/news/cato-lein-och-producenten-svarar-pa.htm

Cato Lein om att man måste ”vara ute och gå”: Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi : https://www.facebook.com/watch/?v=2561947637306327

Omdöme av fotografen Claes Gabrielsson 11/4-23: ”Cato Lein låter landskapens storslagna kärvhet omfamna alla levande. Porträttens ömhet gör avstånden mindre och mörkret lite mer uthärdligt. De människor fotografen möter utstrålar en stolthet, ett trots – som blir en vacker båge mellan fotograf och de han avbildar. Så arbetar bara en mycket bra och känslig fotograf. Han lyfter fram de människor han porträtterar som vore de sällsynt glimmande guld, framvaskade på mycket avlägsna platser.”

Simon Olofsson i Norrbottens-Kuriren 28/4-24: ”Skam är den enda rimliga reaktionen på ett sådant flagrant övertramp. Så känner däremot inte Cato Lein och producenten Karin Starre. I ett mejl till Fotosidan skriver Starre som följer som svar på den massiva kritiken: ’Vi kan inte mer än att säga att vi begått ett misstag. Cato Lein har som sagts inte behov av att använda andras bilder om det inte finns en konstnärlig motivering eller en kontext. Boken Northern Silence är vi extremt stolta över och så kommer det förbli.’

Det finns mycket att tillägna sig om museimannen Ernst Mankers (1893-1972) arbete. Här en Riksarkivets presentation.
Digitalt museum presenterar honom här. 

Märkligt att inte kulturtidskriften Boberg.se skrivit om vad som hänt. De har haft flera bildreportage. Lars Epstein skriver bland annat att Northern Silence är: ”Den är är enligt min mening en av de bästa svenska fotoböckerna som getts ut i Sverige under senare år.” 

Signering av boken ”Northern Silence” skapade rubriker i samband med Landskrona Fotofestival. I Fotosidans text kan man läsa att ”boken har varit stoppat på grund av oklarheterna med bildrättigheterna, men att rättigheterna till Ernst Mankers bilder är förvärvade från Nordiska Museet.” (…) De exemplar som av Northern Silence som fanns till salu på festivalen hade ett inläggsblad som rättelse där det beskrivs vilka bilder som är tagna av Ernst Manker”.