Laisälvens vatten bär många historier. Vid dess källflöde
finns Nasafjälls gamla gruvor. I Adolfström etablerades en
smälthytta på 1700-talet och med den tar bebyggelseutvecklingen
fart i Arjeplogs socken. 

             Delar av kapitel i prel. kommande guidebok om Adolfström (15/1-24)

Adolfström är en viktig plats för historien om Nasafjällsepoken. Här kan vi i bevarade lämningar följa hela flödet från malm till färdigt silver, sa arkeolog Lena Berg Nilsson på plats i Adolfström i augusti 2023. Den guidade visningen arrangerades av Magasin Silvervägen i samarbete med Majorsgårdens bruksförening. Tillsammans med arkeologerna Ola Nilsson och Lennart Klang beskrev Lena Berg Nilsson den verksamhet som påbörjades i början av 1770-talet.
– Det är unikt det vi kan se här.
Ja, det är faktiskt inte givet att lämningarna efter smälthyttan över huvud taget skulle ha varit synliga om Vindelälven hade byggts ut. En dämning hade påverkat biflödet Laisälven och därmed samhället Adolfström som då blivit en del av en kraftverksdamm. Mer än 40 meter vatten hade fyllt Iraftdeltat. Men vattenkraftsutbyggnaden stötte på patrull. Opinionen i den övre delen av Laisdalen var stark och den 1 april 1970 stoppade regeringen planerna.

Fornlämningar

Smälthyttans fornlämningar är utmärkta i Fornsök som är Riksantikvarieämbetet öppna informationssida och söktjänst. Med rubriken ”Hyttområde” var dessa länge endast markerad med en punkt i kulturmiljöregistret (Fornsök), vilket så sent som 2021 ändrades till en ”yta”. Det var ingen ny undersökning som hade utförts utan den yta som angavs utgick från den beskrivning som arkeolog Thomas Wallerström upprättade 1979 i Norrbotten museums regi. Ännu finns det alltså mycket kvar att inventera och utforska i hyttområdet.
Andra fornlämningar i Adolfström är fångstgropssystem som inte är daterat – och i huvudsak förstört av bebyggelse – men själva fångstformen är väl bekant och har använts från stenåldern fram till 1800-talet. Härdar och boplatser vittnar om människornas långvariga närvaro i fjällandskapet.

Bergmästare Barthold Sadlin

Adolfström som by har alltså sina rötter i malmbrytningen på Nasafjäll vars första period ägde rum 1635–1659. Den abrupt avbrutna verksamheten gick i graven när en norsk-dansk här attackerade, men drömmen om malmfynd hade fortsatt bäring. Drygt 40 år senare, 1702, vandrade bergmästare Barthold Sadlin med en same från Tuorpon (ej namngiven i källorna) från Kedkevare och Kvikkjokk till Nasafjäll och senare Silbojokk, Silbbajåhkå. De ville komma fram till den kyrkhelg som arrangerades. Bergmästaren ville höra sig för med samerna som samlats om en möjlig ny hyttplats. ”Yrwika Träsk” nämndes, det vill säga Yraft i Laisdalen. Samerna hade kunskap om flera intressanta malmfynd, men framförde att man inte ville se någon gruvverksamhet eftersom det skulle innebära nya plågsamma malmtransporter. Betet för renarna angavs som ett av problemen. 

Samer i Norge och Sverige 

Att samerna samlades till kyrkhelg i Silbojokk ingick i den lagstadgade kyrkogångsplikten. I handlingar från 1699 beslöts till exempel att samelänsman Mårten Månson i Södervästbyn skulle böta för att han inte infunnit sig året innan till bönehelg. Det var prästen Per Fjellström (son till Eric Noraeus) som var verksam i just Silbojokk som drog Mårten Månson inför tinget. Men Mårten Månson själv hävdade att han varit i Norge och inte kunde delta på grund av älvar som flödat över. Det var självklart inget nytt att samer förflyttade sig och sina renar över gränsen, men det
blir mer och mer uppenbart att detta inte sågs med blida ögon från vare sig svensk eller norsk sida.

År 1759 – inget blev av då heller

Inga gruvplaner sattes dock i verket vid denna tid. Efter ytterligare 32 år fick landshövdingen i  Västerbotten Gabriel Gyllengrip och hans intressenter tillstånd att bearbeta silvret i Nasafjäll. Året var då 1734, men inget konkret hände. Det gick ytterligare 25 år när assessorn Lars Qvist – som senare blev lagman i Lappmarken åren 1762–1780 – sa sig vara intresserad av att återuppta gruvdriften. Det var år 1759. Han önskade också överta kronohemmanet i Gråträsk som tidigare disponerats för silververkets räkning. Men inget av detta blev av.

Möte i Silbojokk

Tystnaden infann sig åter, åtminstone om man försöker läsa i tillgänglig litteratur. Ingen brytning i sikte på Nasafjäll. Vändningen kom tio år senare; Nils Bergström, landskamrer i Västerbottens län, tog ett initiativ tillsammans med några andra intressenter. Den 23 december 1769 fick de mutsedel (ett av bergmästare utfärdat skriftligt bevis) om att bryta malm i Nasafjäll och ett halvår senare träffades en grupp i Piteå. Det var den 12 juni 1770 och redan den 15 juli satte två i bolaget, bergmästare Roland Printzell (senare adlad till Printzsköld) och professor Jonas Meldercreutz, av mot Arjeplog via Avaviken. Här anslöt Eric Fjellström och befallningsmannen. Nu var de fyra som reste till Silbojokk och vi kan utgå från att de åkte båt längs Hornavan och senare Sädvvájávrre. 

Ingen ved kvar i Silbojokk 

För Eric Fjellström, som var både präst och skolmästare, var Silbojokk kända marker; han
var den fjärde generationens prästfamilj som bodde och verkade i Arjeplog. Syftet med resan
var att träffa samerna som skulle samlas till sommarböndagen, en julidag som betraktades som vilotid under kyrkoåret innan slåttannan (slåttern). Liksom 1702 var det här den enda chansen sommartid att komma i kontakt med så många samer som möjligt för att diskutera olika frågor, i detta fall gruvbrytning och en ny smälthytta. Även den här gången föreslogs en hyttplats vid Yraft. Huvudskälet var att det helt enkelt inte fanns ved kvar att ta ut i närheten av Silbojokk. Enligt Janrik Bromé i ”Nasafjäll – ett norrländskt silververks historia” var gruvintressenterna noga med att utfästa belöningar för malmfynd och skattefrihet, samt ordentlig betalning för transporter. När diskussionerna var över vandrade de fyra från Silbojokk till Nasafjäll med en arbetsstyrka på tio man för undersökningar. Resultatet antogs ha varit tillfredsställande och när delägarna åter samlades i Piteå, och man bildade Nasafjäls Sifwerwärk, erbjöds 100 lotter till främst lokala investerare i Västerbotten.

Platsen fick heta Adolfström

Därmed tog en ny epok vid. Själva platsen för hyttan döptes till Adolfström, troligen efter Kung Adolf Fredrik (1710–1771). Men var det möjligen efter Gustav III:s bror vars namn var Fredrik Adolf (1750–1803) och därmed Sveriges arvfurste? Man kan lugnt påstå – hur det än är med den saken – att just ”Adolf” var ett populärt namn vid denna tid. Samtidigt fanns en alternativ plats, eller möjligen bara en tillfällig idé, för var hyttan med alla sina byggnader skulle ha placerats. Den platsen ligger fem kilometer väster om dagens Adolfström, på den södra sidan av Yraftdeltat, på samiska Ijjaraptta som det står på dagens karta (när kartan utformades 1770 skrivs namnet Uggirakti).

”Skvärta Madek” och Tsaggek

I mineraljaktens fotspår upptäcktes även ett annat mineralfynd 1773 i ”berget Tsaggek”, Laisdalen. Det var Johan Öhrling, son till tidigare kyrkoherden i Arjeplog Johan Samuel Öhrling och inspektor för Nasafjäll, som letade malm i fjällen tillsammans med samen Anders Siulsson. De fann året efter ett streck på vad som kallades för ”Skvärta Madek” (idag skrivs det Skuortatjåhkkå på Lantmäteriets karta) på 1 291 m ö.h. 44 km fågelvägen nordväst om Adolfström. Även den senare bergsfogden Carl Læstadius hade sällskap i mineralletningen med Johan Öhrling; de tillbringande bland annat en regnig natt i ett litet tält nära Rekkerkaise (idag skrivs det Riehkiere 1 382 m ö.h.), vilket Læstadius har berättat om.
(Som en intressant sidohistoria kan nämnas att Johan Öhrling var med i korrekturarbetet av ett samiskt-latinskt-svenskt lexikon, Lexicon lapponicum, som utkom 1780. Det var hans far Johan Samuel Öhrling som var engagerad i utgivningen tillsammans med en annan kyrkoherde, Erik Lindahl).
Och det blev en gruva på Skuortatjåhkkå, tänka sig. I det otillgängliga området pågick arbetet under två år i perioder, 1775 till 1777. Namnet för gruvan blev Gustafsfält.

Vid hyttstart 58 personer

Men var ligger Tsaggek? Det finns inte med namn på dagens karta. Med hjälp av Kjell Johansson och Jenny Gotthardsson fann vi att det troligen är området vid Tsaggiekjávrieh som avses, ca 6 km söder om Skuortatjåhkkå.
I Adolfström beslöts att malmen skulle bearbetas vid Lárvvejåhkås (skrivs även Laddve, Ladvijock eller till exempel Larvejaure) utflöde i Yraft. Under somrarna 1774 och 1775 byggdes bland annat en hytta med två smältugnar, drivugn och kalcinationsugn. Med hyttstarten och de följande åren bodde här som mest 58 personer; arbetare, bokhållare, predikant och hyttmästare.
– Hit förde man det allra senaste inom hyttekniken, berättade Ola Nilsson som visade platsen för rostning där man fortfarande kan se sju fack i den steniga terrängen.
– Malmen upphettades efter vaskning och här skulle man få bort föroreningar, framförallt svavel och arsenik.

Rekryterad arbetskraft sommaren 1772

I Kenneth Awebros skrift ”Bebyggelse och odling i Adolfström under den andra Nasafjällsepoken” kan man läsa att det faktiskt redan, med underlag från bergmästare Printzell, pågick förberedande verksamhet 1772. Landshövdingen i Västerbotten, baron Magnus Adolf von Kothen (1704-1775) – som även var delaktig i Nasafjällsbolaget – hade utfärdat en kungörelse för att rekrytera arbetskraft till det nya gruvprojektet. Sju arbetsintresserade anmälde sig och sommaren 1772 byggdes en stor stuga, ett stall, ett fähus, en bod och en liten kvarn vid det som skulle bli hyttplats. Man hängde hö som foder till hästar och kor. Kolare anställdes också för att ta fram träkol till bland annat hyttor och smedjor. De synade en väg till Piteå och en till Skellefteå. Timmer höggs och gjordes i ordning för att tas upp till Nasa under vintern (för stuga och smedja).
Sommaren 1773 färdigställdes leden mellan gruvan och hyttstället. Vissa dammar byggdes och man fortsatte bygga hus vid ”Ladvijock”, det vill säga vid den plats som senare benämns Adolfström. 

Hyttmästare Carl Læstadius med svårigheter

Hantering i smälthyttan var inte enkel. Hyttmästare var bland annat Carl Læstadius (1746-1832), far till de mer kända prästsönerna Lars Levi Læstadius och Petrus Læstadius. Han efterträdde den tidigare omnämnde Johan Öhrling som enligt delägare inte lyckats så väl. Men Carl Læstadius, som utbildats till guldsmed och studerat smältprocessen vid Sala silververk, gick ett liknande öde till mötes även om han senare togs till nåder en tid. Silverframställningen i Adolfström var förknippad med en rad svårigheter. En av de som fick hyttmästaruppdraget några år senare var Abraham Nilsson Carlberg (1738–1803) som kom från bruket Melderstein, Råneå. Han var från en soldat- och bondesläkt. (Det kanske inte var någon tillfällighet att han kom till just Adolfström? Bruket Melderstein i Råneå hade sin upprinnelse i huvudägarnas namn som var Melder(creutz) och Stein(holtz) och visst var det Jonas Meldercreutz som 1770 besökt både Nasafjäll och Silbojokk).

113 kg silver och 21 340 kg

Totalt under hela driften i Adolfström utvanns ungefär 113 kg silver och 21 340 kg bly. 1810 upphörde hyttverksamheten, men det finns även en uppgift om att man utvann 138 kg silver. År 1821 brann hyttområdet ned och vad skulle nu hända i Adolfström?

Återhållsam med jakt

1749 hade Lappmarksreglementet inrättats. Vid den tiden fanns det inom hela Pite Lappmark endast tre nybyggen, alla i Arjeplogs socken och grundade av samer. Med reglementet ville man ytterligare reglera och uppmuntra till inflyttning till fjällregionen; nybyggaren skulle främst ägna sig åt odling och kreaturshållning och samerna skulle få nybyggesrättigheter. Icke-samer fick jakt- och fiskerättigheter i en halv mils radie runt nybygget, men slåtterängarna fick innehas på längre avstånd. För att de inte skulle inkräkta för mycket på samernas näringar, skulle nybyggaren vara återhållsam med jakt, men hade rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Men, det blev förstås svårt att hålla denna gränslinje. Det karga klimatet försvårade odling och nybyggare utökade sin jakt och sitt fiske. Det uppstod konflikter. 

Samernas handel värdefull

Vid den här tiden hade dock samerna en stark ställning, skriver historikern Lennart Lundmark, eftersom städerna vid Norrlandskusten var beroende av den handel som samerna hanterade: ”Vid mitten av 1700-talet svarade samiska produkter för en femtedel av värdet hos de varor som årligen skeppades till Stockholm. Det gällde 7-8 ton torkad fisk, ungefär 15 000 renhudar per år, uppemot 10 000 par handskar, skor, pälsar och fällar av renskinn samt värdefullare pälsverk från jakt. Dessutom renkött i olika former.” De kunde dessutom få ut en bra lön för att köra malm, skriver han i ”Stulen mark”. 

”Det ansågs till och med av många, inte bara av
bolagets män, att hela Pite Lappmark vara en del av
Nasafjällsbolagets egendom”. 

Bruksnybyggen med privilegier

Nasafjällsbolaget fick långtgående privilegier att inrätta bruksnybyggen, sluta avtal och ta mark i anspråk. Det ansågs till och med av många, inte bara av bolagets män, att hela Pite Lappmark var en del av Nasafjällsbolagets egendom. Men både nybyggare – som i till exempel Laisvall – och samer satte sig många gånger upp mot bolaget. Och 1802 gick till och med staten mot Nasafjällsbolaget tillsammans med andra intressenter och satte stopp för fler bruksnybyggen. Detta var en tidpunkt då många hade förlorat hoppet om någon avkastning från gruv- och smälthyttesverksamheten. Även kyrkans ledning visade missnöje med bolaget under en inspektion i Arjeplog 1803; dels för att de inte förmådde få folk till kyrkan, dels för att superiet var utbrett. När Erik Bylund beskriver inflyttningen till Arjeplogs socken på 1700-talet slås han av att det i huvudsak är från Skellefteåtrakten som ”odlingspionjärerna” kommer ifrån och inte Pitebygden.
Dock är det nybyggardynastier – som han kallar det – med rötter längre tillbaka som utgör majoriteten av de som slog ned sina pålar. I avhandlingen ”Koloniseringen av Pite lappmark” beskriver han några få släkter i Arjeplogs socken som står för majoriteten av alla nybyggen. Dessa är Læstandrarna (prästerna), Zackrissönerna och Wallströmarna (samiska) och Burmännen (som återgår till bruksarbetarna i Adolfström). 

Fisket avgörande 

Det är, skriver Bylund, förenat med stora svårigheter att dela in nybyggesverksamheten såsom ”svenska” eller ”lapska”. Dels för att dessa grupper ingick äktenskap, dels för att näringsverksamheten inte var renodlad. Fisket är ett exempel; ju mer givande fisket har varit, desto mer har samerna tenderat mot bofasthet. Många samer hade dock inget annat val sedan förutsättningarna ändrats. Handeln togs mer och mer om hand av nybyggare, sjukdomar härjade i renhjordarna och lappskattelandens omfång minskade alternativ övertogs av andra än samer.

Hyttmästarsonen Gustaf Karlberg

Adolfström kom åter att bebos under 1820-talet. År 1823 insynade hyttmästarsonen Gustaf Karlberg (1791–1850) en gård. Han anges i kyrkoboken som född i fjällbyn.
– Han och familjen synes ha bott där, säger Carl-Oskar Lundström.
– Men vid tinget i Arjeplog 1833 nämns han som nybyggare i Laisvall och samma år tog han upp nybygget Gauto som han dock inte kom att bebo. Efter att ha skuldsatt sig flyttade han år 1839, 48 år gammal, till Saltdal i Norge.
År 1834 är en familj inhyses i Adolfström. Det var Anders Johanson Lövmark (1807–1880) som var gift två gånger, den andra gången med Margareta Kristina Laestander, Arjeplog. De bodde med sju barn i Adolfström en tid. Denne Anders Johansson Lövmark kom till Arjeplogs kommun 1833 från Pjäsörn, Norsjö. Men familjen flyttade senare till annan plats, oklart var, och år 1839 återfinns även de i Norge, enligt Carl-Oskar Lundström.
– Äldste sonen Johan Petter Löfmark blev dock kvar i Arjeplog och bosatte sig i Slagnäs.
Det är ingen tvekan om att Norge sågs som ett alternativ vid denna tid för ett bättre liv. Svårigheterna till odling, samt perioder av mer eller mindre hunger avlöste varandra.
Familjen Gustaf Karlberg, som ju flyttade till Norge, sålde nybygget 1840 till Jonas Johansson och Eva Maria Johansson (född Danielsdotter och ursprungligen från Lidsträsk). Åren innan var de bosatta i Bockträsk, Sorsele kommun.

Familjerna Johansson

Med paret Johansson, som hade sju barn, kan man säga att den första nybyggarfamiljen på allvar etablerade sig i Adolfström. De två sönerna Jonas (1822-1901) och Johannes (1825-1912) stannade kvar i Adolfström med efternamnet Lundmark. Jonas gifte sig med Lovisa Granström och Johannes med Maria Katarina Granström, båda från Kasker vid Uddjaure.
Vad kan mer sägas om det par som flyttade till byn vid Yraftdeltat? Arkivarie och släktforskare Carl-Oskar Lundström säger följande:
– Jonas Johansson med sin första fru Margareta Andersdotter var skrivna i Manjaur. De hade två gemensamma barn. Margareta avled 1820 och han gifte om sig 1821 med Eva Maria Danielsdotter från Lidsträsk. Familjen bodde till en början i Brännland i Norsjö, där parets sju barn föddes, och från 1834 i Bockträsk. Jag har noterat att hustrun Eva Maria Danielsdotter gick under namnet Eva, men jag har inte noterat källa på det. Jonas Johansson var född i Skråmträsk, Skellefteå, men bodde sedan med föräldrarna i Manjaur.

Fiske, jordbruk och hantverk

Det var alltså flera familjer som kom att bosätta sig i fjällbyn under ett tiotal år och i huvudsak är det deras ättlingar som finns på plats än idag. De kom att försörja sig med fiske, jordbruk och hantverkskunnande, även om arbetsinsatsen självklart var stor. Så småningom skulle Adolfström få telefonlinje 1922, elektrisk ström 1947 och bilväg anlades 1960.

 

Visning och seminarium i Adolfström

Ett seminarium arrangerades samma dag (3/8-23) som visningen vid hyttområdet i Majorsgården,
en byggnad som uppfördes på 1770-talet. Den fick senare sitt namn efter major Georg Bogislaus Staël von Holstein. Han kom till Adolfström 1801 när hela verksamheten var i kris. Själva byggnaden stod kvar sedan bruket lagts ned. Idag fungerar den som Adolfströms eget museum och samlingslokal.
Under seminariet visade Lena Berg Nilsson upp en detaljerad bild av silvrets tillblivelse. Från startpunkten med blyglans med gångarter (ett annat namn för gråberg eller varp) som går till skrädning eller med ett annat ord sovring.
– Man får fram något som kallas för blyglansstuff som sedan förs till bokning. Det innebär att man krossar malm i mindre stycken. Detta gjordes för hand med släggor innan malmen fraktades till hyttan. Därefter väntade vaskning och rostning. Lämningar efter rostningen här i Adolfström är, som ni sett, synliga.
I smälthyttan genomfördes smältning, drivning och andra processteg. Så småningom, efter finiering, kunde man få silver eller bly. Det är ingen tvekan om att processen var omfattande.
Lennart Klang sammanfattade vad Expedition Nasafjäll har inventerat och karterat på Nasafjäll åren 2015 till 2022. Tidigare fanns ett tiotal fornminnen redovisade i Fornsök, nu har man tillfört närmare 350 objekt som gruvor, varp, husgrunder, gränsmärken för inmutningar, en kolbotten och mycket annat. Allt finns redovisat i sju rapporter och i Fornsök.
– Syftet med Expedition Nasafjäll var även att fundera på frågor om vilken betydelse gruvdriften hade för teknikutveckling inom gruvdrift, bebyggelseutveckling i Norrlands inland och kontakter mellan folk i Nordeuropa, sa han och menade att det vore värt fördjupa sig i vilken betydelse den mängd silver som utvanns hade ekonomiskt och socialt i sin samtid.
– Vilka var det som ville ha silver? Var det mycket eller lite silver som utvanns i jämförelse med vad andra samtida silvergruvor fick fram?
På hyttområdet i Adolfström finns möjligheter att även där upptäcka ett flertal objekt som
hittills varit okända, exempelvis kolbottnar, menade Lennart Klang,
– Och ett flertal tidigare kända husgrunder skulle kunna få en klarlagd funktion. Det vore intressant att mer noga inventera och utforska vad som finns i hyttområdet, så som vi gjort under några år uppe på Nasafjäll.
Vi fick en chans lyssna till läraren Peter Uvén, Arjeplog, som skrivit en masteruppsats i historia om det historiebruk som omger Nasafjäll.
Undertecknad visade bilder och berättade om ett speciellt hundraårsjubileum – en bok. 1923 utkom Janrik Bromés bok ”Nasafjäll – ett norrländskt silververks historia”. Upptakten var ett besök i just Adolfström 1906. Boken är fortfarande det främsta referensverket om den första och andra Nasafjällsepoken.
– Bromés bok om Arjeplogs historia gav ett nytt och fördjupat perspektiv på gruvepokerna.
– Det blev en otroligt intressant dag med en gedigen detaljerad visning, sa Caroline Thorfve, ordförande i Majorsgårdens bruksförening som både bor med sin familj och arbetar i Adolfström.
– Här fick vi veta mycket som vi aldrig hört om i historien om smälthyttan. För mig som ordförande i Majorsgårdens bruksförening är det särskilt viktigt att få ta del av den här kunskapen på plats. Vi i föreningen arbetar ju för att bevara lämningarna.
Arkeologerna beskrev området som unikt, en plats där man kan ta del av hela processen, vilket Caroline Thorfve tyckte var extra intressant med tanke på det öde som drabbat Silbojokk.
– Det platsen är ju inte nåbar eftersom den efter dämningen ligger under vatten. Därmed finns den inte inom räckhåll för forskare och besökare.

Av Maria Söderberg

Lästips & källor:
Kennet Awebro, Bebyggelse och odling i Adolfström under den andra Nasafjälls- epoken, Studia Laplandica 1984, 40 s.
Janrik Bromé, Nasafjäll – ett norrländskt silververks historia, 1923.
Erik Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark, 1956
Fridolf Lundmark, Adolfström. En kort sammanfattning av den lilla silverbyns historia, 1965.
Marianne Hofmans text om Adolfström i En skvätt om Arjeplog (2017) är en beskrivning av bygden i anslutning till debatten om Vindelälven.

Om stavning:
Lárvejávrre står det idag på Lantmäteriets karta, skrivs även Laddve (som oftast används). I material från 1700-talet återfinns även t ex Ladvijock.
Iraft stavas olika, oftast Yraft (som de flesta skriver det, inte minst i Adolfström) eller Yraf, men även som Ijjarappta (dagens karta från Lantmäteriet), men gammalt tillbaka
t ex Yrwika Träsk (1702) eller Uggirakti (karta Renhorn 1770).
I båda dessa fall ovan är det samiska namn.
Adolfström stavas med två ”ss” på Lantmäteriets karta, vilket inte motsvarar många historiska dokument. Länsstyrelsen stavar dock namnet med ett ”s”. I själva byn är ett ”s” en självklarhet. I ortnamnsregistret stavar nedtecknaren Harald Grundström namnet med ett ”s” 1935, men efter 1965 står det med två ”ss”, nedtecknat av signaturen ”A.–L. Sj-m”.
Silbojokk är den vanligaste stavningen, men med lulesamisk stavning blir det Silbbajåhkå, där silver står för silbba och jåhkå för bäck.

 

Namnet Adolfström

Namnet Adolfström finns angivet i handlingar från 1775. Inspirerades namnet möjligen av Gustav III:s bror Fredrik Adolf (1750–1803) som därmed var Sveriges arvfurste? Eller var det efter Kung Adolf Fredrik (1710–1771)? Man kan lugnt påstå – hur det än är med den saken – att just Adolf var ett populärt namn vid denna tid.
Gustav III (1746–1792) hade sin regeringstid 1771 till 1792. När Adolfström får sitt namn är det alltså han som ytterst är ansvarig,
men det är möjligt att namnfrågan i norra Sveriges inland avgjordes i länet. Men namngivning av Bergvattnet säger något annat. När
kyrkan byggdes i slutet av 1700-talet önskade byborna att det nya pastoratet skulle döpas till Dorotea. Detta efter kung Gustav IV
Adolfs drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina. På samma sätt bytte Volgsjö (på samiska Vualtjere) namn till Vilhelmina 1804 och Viska blev till Fredrika 1799. Namnet Viska faller tillbaka på visteke som antyder att platsen är rik på renlav.
Det var alltså på modet att luta sig mot kunga- och drottningnamn vid den här tiden. Arjeplog kvarstod dock med sitt namn. Men kyrkan, som uppfördes 1760 på samma plats som den tidigare från 1640-talet, fick dock heta Sofia Magdalena. Det torde vara efter Drottning Sofia Magdalena (1746–1813) som var gift med kung Gustav III.
Men medan Fredrik Adolf (1750–1803) inte var särskilt populär hos den äldre brodern kung Gustav III kan man anta att namnet Adolfström mer inspirerats av hans far, den tidigare kung Adolf Fredrik (1710–1771)
Adolf Fredrik hade dessutom rest i Finland och runt om i Bottniska viken. 1752 besökte han till exempel Öjeby kyrka och samma år Umeå. I Sörmjöle finns t ex en återuppförd äreport som kungen med sitt stora sällskap red igenom. 

Bergsfogde Carl Læstadius – en allsidig prästson

 

Hans eftermäle är blandat, men han har gjort ett starkt avtryck i en speciell epok i Arjeplogs fjällvärld. Carl Læstadius blev dubbelt så gammal som två av sina prästsöner och en av de första att intervjuas i denna del av Sverige.

Carl Læstadius var ättling till tre generationer av präster i Arjeplog. När hans far Johan Læstadius dog 1755 stod modern Catharina Gran kvar med tretton barn (först var det fjorton, men ett barn dog tidigt). Även hon var av prästsläkte med en far som var verksam i Lycksele, Olof Nicolai Graan. Den barnrika familjen stannade två år i Arjeplog, därefter flyttade de till Piteå. Efter en nödtorftig skolgång sattes Carl Læstadius i hantverkslära. 14 år gammal, 1760, blev han lärling hos guldsmeden Jakob Danielsson Lampa i Stockholm.
Carl Læstadius ska ha vistats närmare tjugo år ”å Södra orterna”, vilket även inkluderade Sala. Det var så han sa i en intervju 1818 med prosten Johan Nensén. Under tiden i silvergruvorten studerade han mineralogi och bergsmekanik. Han ska även ha arbetat i fyra år hos en myntproberare vid namn Flintberg.
Det är litet svårt få ordning på årtalen och vistelseorter för Carl Læstadius, men när Nasafjällsbolaget drar igång 1770 kallas han efter två år till Adolfström för att bli hyttmästare.
1775 sker det första smältningsförsöket, vilket misslyckades. Efterskickad expertis ansåg att skulden låg hos hyttmästaren och Carl Læstadius avskedades. Tre år senare, 1778, blev han återanställd och lyckades åstadkomma godtagbara resultat vid smältningar. Möjligen beroende på att han även fick träning som så kallad askulant hos Bergskollegium.

Med på resan till Adolfström var hustrun  Brita Christina Ljung från Stockholm. De var jämnåriga, 29 år. Paret hade drabbats av en förlust när deras förstfödde Carl Johan, född 1768, avlidit endast fyra år gammal.
I slutet av juli 1775 födes Carl Eric i Adolfström. Han skulle senare komma att gå i skola i Piteå och med stöd av stipendier utbildas till präst. Föräldrarna bistod honom med utbildning, eller åtminstone fann de möjlighet hos släktingar och stöd i Härnösand, så att sonen kunde få hjälp. Med stipendium studerande han även i Uppsala. Studierna gick utmärkt, men när han senare blev erbjuden en docentur i filosofi tackade han nej. Carl Eric Læstadius, då 31 år, hänvisade till släktens traditioner och ”en till graven lutande far som gjort allt för mig” och valde en dåligt avlönad prästtjänst i Kvikkjokk framför en säker akademisk karriär söderut.
Parets tredje son, Johan, föddes 1777 i Arjeplog, och uppges senare vara logarvare i Falköping. Deras sistfödde Elsa dör vid födseln i maj 1779. Åtta år senare dör hustrun Brita Christina Ljung i Adolfström. Hon blev 52 år.
Carl Læstadius gifte om sig 53 år gammal med änkan Anna Magdalena Johansdotter, 40 år. Hon hade varit gift med Lars Olofsson Holmström i Kurrokvejk och kom från en familj med samiskt påbrå, tillika prästerliga.
Hennes mor Catharina Lestander var från Kasker och barnbarn till den beryktade prästen Sigvard Sjul Mårtensson Granberg (1685-1731), ja, känd i historien för både superi och mord på Storavan där både roddare, son och han själv omkom.
Anna Magdalena Johansdotter var alltså släkt med sin tillkommande, om än på långt håll,
och troligen sannolikt väl rustad för ett tufft liv.
Bröllopet ägde rum 1799 och paret flyttade till Jäckvik. Året efter föddes Lars Levi. De fick ytterligare en son två år senare, Petrus, som föddes på Buktholmen i Hornavan. Där bodde man en kort tid innan flytt till Arjeplog. Carl Læstadius uppges bland annat ha arbetat som limkokare och haft ett hetsigt temperament och
dåligt ölsinne, men ”glad och kvick på att hitta på upptåg och infall”, enligt en festskrift som gavs ut till hundraårsminnet av hans död (med redaktörer Per Boreman och Gustaf Dahlbäck).
Familjen bodde i en mindre stuga där familjen kämpade mot svåra förhållanden. Trots detta gav föräldrarna sina två söner chans att lära sig läsa, något som de uppges ha kunnat vid fem-sexårsåldern. Sedan de varit bosatta i Arjeplog sex år kom barnens halvbror Carl Eric och erbjöd familjen att följa med till Kvikkjokk. Där ansvarade halvbrodern för huvudförsörjningen och skolutbildning. 

”Malmen var i bitar såsom hjortron”

När Carl Læstadius intervjuas av prosten Johan Nensén – vilket troligen är den tidigast nedtecknade längre intervjun från Arjeplogs socken – är den unik. Något liknande vittnesmål från den tiden finns knappast om man bortser från myndigheternas brevväxling och beslut. Carl Læstadius beskriver bland annat problemen med att få samerna att skjutsa malmen från Nasafjäll till Adolfström: ”…woro ej tvungne därtill, man måtte tigga dem: att få dem till biträde med skjuts, m.m., skulle skje med mutor, det är utom betalning rundeliga gåfvor af brännvin, tobak, och mat. För ett Lass malm eller hvarje Ren´ / 10 lispund / gafs ett lispund mjöl `och ett quarter Tob[ak]!: man skall äfven hålla dem akkior, t.o.m. åk-akkior, seltyg, alt skulle hållas dem: Till qväll när de framkommo kokades vanligen gröt som åts med sirup i vattn; frukost moron, soppa å fett kött.” Hela transporten (”karaven”, säger han) bestod av 70 till 80 renar och Carl Laestadius och en ”grufkarl” följde med. ”Malmen var i bitar såsom hjortron, fördes vanligast i säckar; äfven i Trälådor, hvilka voro ovigare för akkior: kunde ej hafvas lös…” och så: ”Denna Malmföring, skjedde blott 2nne gånger om år, Hösten i October, Wåren i April, efter år gången eller årets wäderlek”. Anledningen till val av årstid var att samerna fanns nära bruket och att de då, enligt Laestadius var ”lättast att träffa.”

Vandrade 60 mil på en månad 

Carl Læstadius har även beskrivit, i en handling från 1800, hur skogarna vid smälthyttan var så nedhuggna att det inte fanns träd inom en halvmils omkrets: ”…synes ej den minsta telning åter igen uppkomma, utan liknar utsikten alldeles kala fjällen”. När sonen Petrus Læstadius beskriver de två Nasaepokerna 1832 i Journal, del två, är hans far uppgiftslämnare.
Ett eftermäle kan ibland bli väldigt negativt, vilket drabbade Carl Læstadius. Det berodde främst på sonen Lars Levi Læstadius nedteckning om sin far. Men om man ska lägga till en anmärkningsvärd sak om hans far är att han, trots allt, levde till 86 års ålder. Han var så pass kraftfull att han vid 54 års ålder fjällvandrade 60 mil på en månad – och stannade upp för att arbeta – tillsammans med notarien Fredrik Jonsson. Denne Jonsson, från Småland med en far som var riksdagsman, var den nye förvaltaren av silververket och Læstadius var en av de som introducerade honom i Arjeplogs socken. Det hindrar inte att Carl Læstadius var – som det brukar skrivas – svag för brännvin, vilket då och då framträder i sönernas texter. 

Två frackar, linneskjortor och västar och ”66 större och mindre Renar”

Efter sonen Carl Erics död 1817 återvände Carl Læstadius och hustrun Anna Magdalena till Arjeplog. Då hade de bott i Kvikkjokk nio år. För att försörja sig fick de arrendera en del av lappskolans boställsjord, skriver Arne Nordberg, och de kunde därmed föda några kor. De hade ett mindre hus i Skeppsviken. Anna Magdalena dog 1824. Fyra år senare fick sonen Petrus en missionärstjänst i Pite lappmark med placering i Arjeplog. Med sig hade han hustrun Carolina (född Hagberg) från Rasbo.
Under tiden i Arjeplog får de två barn. Carl Læstadius avlider 1832 och bouppteckningen visar att hans sista år inte var lika svåra materiellt som de i början av 1800-talet.
Carl Læstadius lämnar efter sig ett enkelt ”torftigt” hus, men här finns bland annat två frackar, linneskjortor och västar. Därtill en liten silverbägare, liten silvertumlare (supbägare), en stor limpanna, en ko och några getter, samt – inte minst – ”66 större och mindre Renar”. 

Källor: Forskningsarkivet handlingar prosten Johan Nensén, Umeå universitetsbibliotek.
Olle Franzén, Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius, 1973.
Arne Nordberg, Petrus Læstadius.
Upplysare och upprorsman, 1974.