Dags pröva vandring på annat håll!
Jag hade aldrig hoppat på resan om inte Amelia Adamo
ringt mig i början av januari 2023. ”Det här vore nåt för dig”, sa hon.
Javisst, jag är på, hörde jag mig själv säga.
Därmed fick jag en möjlighet att åka på en gruppresa
med ett behändigt antal deltagare. Många tankar gick
också till Arjeplogsfjällen.
KRÖNIKA
Vandring från Ripabottoni längs med Tratturon Celano till Foggia. Foto Maria Söderberg
Molise – en region som påminner om norra Sveriges inland
Turen gick till regionen Molise i Italien, som till hälften består av berg. Andlöst såg jag konturerna av Apenninerna från bussfönstret. Bergskedjan sträcker sig längst hela Italien, hundra mil, och är den ryggrad som definierar Italien. Högsta topp är Gran Sasso, 2 912 meter över havet. Den här delen av Italien kan jämföras med norra Sveriges inland. Stor utflyttning, kamp om jobben. Till detta kommer ett politiskt instabilt system och låg tillväxt. Ojämlikheterna i landet visar sig geografiskt; mellan de industrialiserade och rika norra delarna och de agrara och fattiga södra delarna. Eftersom tilltron är låg till politik och landets institutioner tar det inte länge förrän man läser – och får höra – att intjänade pengar inte alltid skattas och tillfaller den italienska motsvarigheten till Skatteverket. I hög grad får medborgarna lita till sig själva och sina nätverk. Lokala variationer finns, självklart, på alla plan. De små och större samhällen som passeras i Molise har ett starkt självstyre med en egen borgmästare för varje ort som ofta arbetar utan ersättning.
Tusenåriga vandringsleder
Med fascination lyssnar jag till berättelsen om regionens tusenåriga vandringsleder. Vår guide Karin Bergqvist, som kommer från Vilhelmina i Västerbotten, låter oss snabbt förstå varför de anses så unika. De av boskap trampade lederna – som kallas tratturi – är numera en del av Unesco:s världsarv. Redan nästa morgon startar vi första turen. Men först blir det en generös kväll i trädgården hos Art & Breakfast i Ripabottoni. Karin Bergqvist och Gilles Pelagalli driver denna lilla rörelse med ömsinta händer sedan sju år tillbaka. Vår första middag i byn Ripabottoni var ugnsbakade pizzor med alla möjliga sorts goda pålägg.
”Tratturi är de boskapsleder som bönderna har använt i tusentals år för att flytta boskap mellan olika betesmarker”, berättar Karin Bergqvist. ”Vissa av dem trampades upp av Samniterna, ett folk som levde här innan Romarna”.
”Varje år i slutet av maj driver de, med hjälp av hästar, 350 kor från sin gård i närheten av Gargano upp till sommarbetet i Frosolone, en resa som tar fem dagar”.
Bakade egen pasta och gnocchi
I Bonefro och på restaurangen Masseria Gli Antichi Sapori, som betyder ”de gamla smakerna”, erbjöds vi att baka pasta och gnocchi från grunden. Den vackert belägna restaurangen drivs av Nicola – som tog emot oss med öppna armar – och hans familj där Signora Maria, Nicolas mor, och den som tillsammans med Nicolas syster ansvarar för köket. Signora Maria visade hur vi skulle ta oss an mjöl, ägg, vatten och senare potatis (när vi gjorde gnocchi). Till lunch fick vi förstås vår producerade pasta med sås till och goda små kötträtter. Den lufttorkade skinkan smakade väl.
Signora Maria visar hur pastadegen ska kavlas ut. Foto Maria Söderberg
Många glada skratt när pastan skulle skäras på ett särskilt Molise-vis. Här med Guilia Gentile på restaurangen. Till sist fick jag godkänt.
Signora Maria vet hur man ska trycka till degen med den tunna, långa kaveln. Foto Maria Söderberg
Termoli vid Adriatiska havet
Ett bad i havet! Men först en vandring i Termolis äldsta del från 1500-talet. Katedralen i gamla stans mitt är tillägnad den heliga Bassus och Timoteus, stadens beskyddare. Det här är inte de första helgonen vi får möta, hela Italien är fylld av helgon. Längtan efter mirakler tycks vara en stark drivkraft i helgonkulten och kanske också i det vanliga livet bortom religionen. Gud kanske upplevs för abstrakt och ogripbar, men ett helgon kan förmodligen ses som något mer närliggande. Efter vandring i Termolis gränder öppnar sig utsikten mot Adriatiska havet. En enorm sandstrand breder ut sig. En av dagens bästa stunder var att närma sig de strida vågorna, ta några simtag och ligga kvar i det grunda vattnet, och sedan njuta av den varma sanden. Till lunch serverades havsabborre, en fisk som lever kustnära och på intet sätt är utrotningshotad (kan ju vara bra veta). Till skillnad från de abborrar som finns i Skandinavien kan dessa i Medelhavet bli en meter långa.
I San Martino in Pensilis, på vår returresa till Ripabottoni, fick vi en rundtur på en av Italiens mer kända olivgårdar och dessutom en omsorgsfull avsmakning av olivolja. Ja, även av oliver från gården som var bland de godaste jag någonsin smakat. Marina Colonna driver olivgården som hon övertog efter sin far. Hon var en av de första som började smaksätta sina olivoljor i Italien och har fått otaliga priser. Marina Colonna är adlig och uppbär prinsesstitel, vilket härrör från hennes farfars far som var Prospero Colonna med titeln Duke of Rignano, Prince of Sonnino (1858–1937). Naturligtvis sträcker sig The House of Colonnas tid längre tillbaka i tid och omnämns redan på 1000-talet.
Prospero Colonna valdes tre gånger som borgmästare och senator i Rom. Men som ofta i Italien tittar en historia och härkomst fram som kommande generationer får brottas med, liknande den i Tyskland. Åtminstone måste de förhålla sig till den.
Redan under den den första bussturen får vi veta att stödet för de allierade under andra världskriget var ungefär ”fifty-fifty”. Vi kikar mot de vackert placerade byarna i bergen och dalgångarna och Karin Bergqvist beskriver hur kriget drog fram. Striderna kastar långa skuggor in i vår tid. I en by hyllas fallna fascister med ett monument, i nästa by de som var på de allierades, segrarnas, sida. På olivgården snubblar man snabbt till inför familjeträdet där Prospero Colonnas son Piero benämndes prins, facistledare och guvernör i Rom. Under sin tid var han bland annat värd – under största pompa och ståt – vid Hitlers besök i Italien 1938.
Mina tankar går till det svenska kungahuset. Inte för att Hitler besökte Sverige, nej, nej, men hur det inte är länge sedan som vår föregående generation direkt berördes av ett annat Europa. Vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, pratar sällan om detta – ja, det kanske aldrig riktigt har varit en fråga i offentligheten förrän i år när han firar 50 år på tronen – men hans föräldrars anknytning till Nazityskland är ett faktum. Kungens morfar hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha tillhörde den nazistiska eliten i Tyskland. Kung Gustav V besökte Berlin 1939 och var tyskvänlig under kriget.
När kvällen kommer, och jag och min trevliga rumskamrat från Göteborg, går till den vackra lägenheten i Ripabottoni visar stegmätaren 32 410 steg. How come? Jo, på morgonen, innan solen steg på himlen, gick jag upp till den högst belägna byn i området. Morrone del Sannio omtalas som ”spionberget” och ligger på 827 meter över havet. Byn byggdes som ett fort, till skydd för inkräktare. På en av de branta huvudgatorna tronar ett krigsmonument efter första världskriget. Så många unga liv som släcktes. En ängel tar emot en fallande, skadad soldat.
Ekologiskt jordbruk med servering
Plötsligt var det söndag. Dagarna försvinner snabbt. Nu till Casacalenda och två mils vandring väntar. Vi samlades på torget i Ripabottoni intill den vackra kyrkan. Stegen skulle ta oss till Provvidenti, den minsta kommunen i Molise, med 90 invånare och Casacalenda. Denna plats har spännande rötter och åter igen lyckas vår guide Karin Bergqvist berätta om områdets svindlande historia i kortform.
Casacalenda har rötter från antiken, det vill säga innan tiden för det romerska riket, och blir ofta omnämnt när fältherren Hannibal var på plats under det andra Puniska kriget år 217 f kr. Området kring staden Casacalenda var en de viktigaste handelsplatserna ända fram till Medeltiden. Men senare skulle kommunen – liksom stora delar av Molise – dräneras på sin befolkning. Framtidsutsikterna i 1970-talets Italien var magra. Emigranterna åkte framför allt till Hamilton, Montreal och Toronto i Kanada. Idag är det många barn och barnbarn som återkommer som turister varav flera söker sina rötter.
En av höjdpunkterna nås efter vandringen! Vi kommer till en ekologisk bondgård för lunch och här bjuds delikatesser. Francesca Giacomodonato och hennes familj bjuder till och när jag får be om att se djuren får vi följa med. Getter och får ser ut att ha ett välmående liv. Så även gårdens många hundar! I mina ögon är det litet väl många hundar som löst springer omkring och trots försäkran om att ”de är vänliga” känner jag lätt obehag. (Lösa hundar dyker upp på många ställen, inte bara här). Vi får veta att det finns många svårigheter i jordbrukets vardag. En av de främsta svårigheterna är att hitta arbetskraft. Få vill arbeta inom jordbruket och djurskötselns område. Med all sannolikhet har detta även att göra med en prisfråga: Vem vill betala för lokalproducerad mat? Marknaden översvämmas av billiga produkter från jordens alla hörn. Ändå vill jag tro att dessa småjordbruk i Molise har framtiden för sig. Självförsörjningsgraden måste öka i tider av kris, vilket inte minst Rysslands krig mot Ukraina visat. Ett exempel är när länder i Afrika förvägras vete från Ukraina. Till sist kunde Svartahavsinitiativet – med förhandlingar på högsta världsnivå – låta vetet lämna hamnarna.
Med mig från Francesca Giacomodonatos gård har jag med mig 1 kg durumvete, mandelnötter, vackra hårdbröd och olivolja med etikettnamn: ”Azienda Agricola Biologica Francesca Giacomodonato, Extravergine Di Oliva Biologica, Prodotto in Molise. 750 ml.” När det handlar om olivolja måste jag nämna den tydliga rysning som resesällskapets Lucio Benvenuto visade när vi pratade om den italienska oljan. Förvaring kom på tal. ”Aldrig olivolja i kylskåpet! Den förstörs!” (Tyst var jag, aldrig mer en olivolja i kyla).
Ekologiskt jordbruk med servering
Inget Molise utan besök på en vingård. Avslutningskvällen fick vi en visning av vindruvsfält och produktionsanläggning hos Cantine D’uva. De stora ekfaten imponerade och middagen som följde var mer än utsökt. Vår värd var gårdens ägare Angelo D’Uva. Här bjöds generöst på gårdens olika vin. Den blåa druvan Tintilia får enligt lag endast odlas i just Molise. Självklart ingick den i vinprovningen. Molise anses ha en omodern vinindustri, men fler och fler upptäcker vindistrikten som, liksom många andra i Italien, har tuffa utmaningar med klimatet. Antingen regnar det ovanligt mycket eller så slår torkan till.
Vårt besök äger rum i en tid när man knappast undrar när klimatförändringarna ska slå mot Italien. De är redan här och skapar en naturkatastrof. Förändringarna sker snabbt. Fjolårets torka var den värsta på sjuttio år i Italien. 2023 riskerar sommaren bli ännu värre. I mars kunde man läsa om hur landets regering tillsatt en kriskommission. Väderfenomen är inget nytt i Italien. Och då har jag ännu inte skrivit en rad om jordbävningar. Bara veckor innan vår resa i Molise hade regionen Emilia-Romagna norrut drabbats av översvämningar. På kort tid hade de fått lika mycket regn som normalt sett faller under ett halvår.
Angelo D’Uva och hans medarbetare bjuder på en utsökt middag. Jag var bara tvungen hoppa över pastan, men de andra vid bordet intygande att den var utsökt. Till huvudrätt serverades marinerat griskött (troligen filé). Kan inte minnas att jag någonsin ätit ett så gott kött från gris. Avslutningsvis glass, hmmm… och därmed tänkte jag, till tonerna av kvällens orkester som spelade lokala folkvisor (ofta dramatiska, romantiska och bittra) att här stannar jag. Jag sneglade på Angelo D’Uva, men insåg snabbt att jag inte hade någon chans där (han är för ung, jag knappast ett uns intressant) och Karin Bergqvist kunde berätta att han redan (förstås) var gift. Ha, ha, roligt fantisera en sista kväll i Italien 🙂
Att leta tryffel med Axel
Axel fick mitt hjärta att smälta. Med allt bagage inpackat i vår lilla buss åkte vi till staden Busso och Vincenzos tryffelgård. Vilken trevlig överraskning! Hunden Axel är sju år gammal och vi fick följa med honom och hundföraren Cristiano Gabriel i skogarna utanför Busso. Det här teamet av två ger sig ut varje morgon vid sextiden. Ett jobb de utfört i tre år i familjeföretaget Di Iorio Tartufi. Familjen driver även en fabrik, har butik med sina produkter och i restaurangen serveras läckerheter. Tryffel är ett stående inslag, så klart.
Även här fick vi lära oss om hur tryffelhanteringen påverkas i förhållande till klimatförändringarna. Svampen är känslig. Det krävs ren luft, ren jord. Skogen måste finnas där. Molise-regionens fördel, i detta sammanhang, är få motorvägar och få industrier. Ett av bekymren är vildsvin. De bökar sönder jorden och gör det svårare för porerna att leva vidare under jord. Med hunden Axel med föraren Cristiano Gabriel blir det dock mer skonsamt och man ser till att fylla igen hålen efter sig. I maj 2023 hittade man en tryffel i Busso som vägde 1,128 kg. Den inbringade en stor summa pengar. 40-60 procent av all tryffel i Italien kommer från regionen Molise. Vi fick också veta att man förr i världen ansåg tryffel vara ”en stinkande potatis” som man kastade bort. Tryffeln, denna svampliknande växt som lever i symbios med träden, är verkligen ett intressant fenomen.
Jag hade undvikit hundar under resan i Italien, men Axel var något extra. En Lagotto Romagnolo, som rasen heter. Han ser jakten på tryffel som något roligt, det syns, men efter en timme är han less och lägger sig ned i gräset. Vid varje fynd får han en bit salami och beröm av föraren.
Transhumance Treks – vandring på tusenåriga leder
Väl hemma i ett svalkande Sverige skickar Amelia Adamo ett mejl: ”Sa jag det? Att du är världens bästa resekamrat, nyfiken, entusiastisk, godhjärtad och sen kan man stå ut med att du inte är med på slutet och dricker grappa!”
Tack, Amelia! Skulle kunna säga detsamma om dig! Vi får alla hjälpas åt att bevara nyfikenheten och – rörligheten!
Med resan fick jag en chans att reflektera över mitt norra inland. Det finns så många liknelser med Moliseregionen i Italien. Det är inte bara det bergiga landskapet och den historiska utsattheten med dessa dramatiska utflyttning. Alldeles uppenbart betyder besöksnäringen att de små och medelstora aktörerna kan visa upp och sälja sina produkter. Därmed kan deras varor utvecklas. Vi har väl alla hört talas om medelhavskostens välsignelse? Här tänker jag även på Ändebols gård! Min bror Magnus och hans Katarina driver detta ekologiska jordbruk med gårdsbutik i Sörmland. Ja, framför allt Katarina som hela sitt liv satsat på småjordbruket. Läs mer här vad dessa Molitors kommit fram till! https://www.andebolsgard.se/
En väldigt intressant upplevelse var vandringen på de Transhumance Treks som utgör mycket gamla leder. Tratturi, som de skrivs på italienska, handlar om säsongsförflyttning av boskap – och därmed även människor – som ju även för tankarna till renskötseln i norr. I Italien handlade det ofta om att förflytta djuren mellan Medelhavet och Alperna. Men främst är det en beskrivning av de herdar med familjer som brukade ta sina djur på betesvandring två gånger om året. På hösten mot varmare betesmarker och så tillbaka igen.
Tankar från Molise till Arjeplog
Långa leder är sannerligen en attraktion och efter mina egna inventeringar ser jag hur Arjeplogsfjällen på många sätt kan bidra till speciella upplevelser. Det är inte bara Kungsleden som kan förses med bättre vindskydd, broar och skyltning. Här finns en anknytning till Nordkalottleden i väster som öppnar för spännande områden – inte minst Sveriges största glaciärområde – och så den historiska Nasaleden. Just den sistnämnda leden hänger inte enbart ihop med silverbrytningen som startade 1635, sträckningen har onekligen varit känd tidigare. Till exempel omnämns ”en gammal fjällstig” och en samisk flyttningsväg 1659 när silverhytta och gruva utsattes för ett dansk-norskt anfall ”…som sannolikt var rätt flitigt trampad”. Sträckan ska ha gått från Junkerdal via Guijaure, längs Ruonekjåhkå till Sädvvájávrre. Självklart är norra Sverige ingen ”vildmark” och ödebygd – som det kan framställas i olika sammanhang – utan har trampats av människor och djur i årtusenden.
I italienska Molise kunde jag återigen se det allmänna avtrycket i det specifika. Vandring är en självklar del av mänskligheten och dess fotavtryck lär oss vad som hänt. Att susa fram på en asfalterade vägar är bekvämt, men kan aldrig ersätta känslan av att sätta den ena foten framför den andra och röra sig i landskapet.
Maria Söderberg
Lederna omskrivs här inför utnämningen till världsligt Kulturarv:
https://www.iitaly.org/magazine/focus/facts-stories/article/transhumance-treks-reach-unesco-status-2-0
Läsvärt: https://www.cbc.ca/radiointeractives/features/an-ancient-practice-at-risk
Resan arrangerades av Relasian Travel & Event AB i samarbete med Art & Breakfast i Ripabottoni. Vi var en behändig grupp på sjutton deltagare som var på resa i fem dagar. Jag åker mer än gärna tillbaka till regionen.
Kika gärna på min hemsida www.topofarjeplog.org – tyvärr är denna med namnet www.silvervagen.com inte riktigt uppdaterad. Jobbar på det, en dag blir det bra.
Möte med Adriatiska havet i Termoli. Jag tog chansen till ett dopp även om det blåste rejält. Men vågbrytare dämpar kraften i vågorna. Foto Maria Söderberg
Intill vinstockarna på Cantine D’Uva. Foto Maria Söderberg
Inger passerar den smalaste gatan i Italien, A Rejecelle. I alla fall marknadsförs så, men vi tvekar. Foto Maria Söderberg
Samlingsplats Ripabottoni – vid kyrkan Chiesa Parrocchiale di Santa Maria Assunta. Foto Maria Söderberg
På tryffeljakt. Alla följer med noga. Foto Maria Söderberg
Guidad visning i kuststaden Termolis gamla kvarter. Foto Maria Söderberg
Gammal vapensköld i Termoli. Foto Maria Söderberg
Äntligen havet! Det blev två dopp.
Morrone del Sannio 827 meter över havet. Byn byggdes som ett fort, till skydd för inkräktare. På en av de branta huvudgatorna tronar ett krigsmonument efter första världskriget. Så många unga liv som släcktes. En ängel tar emot en fallande, skadad soldat. Foto Maria Söderberg
Tryffelsök med hunden Axel och hundföraren Cristiano Gabriel. Foto Maria Söderberg
Några av dagens insamlade tryfflar. Denna svamp har gått från att ses som illaluktande ”potatis” till en ytterst värdefull produkt. Foto Maria Söderberg
Tidig morgontur till Morrone, en av alla byar på hög höjd. Foto Maria Söderberg
En framgångsrik olivoljeproducent med många utmärkelser: Marina Colonna är adlig och uppbär dessutom prinsesstitel. Foto Maria Söderberg
Spagetti! Här bjuds vi på en extra läcker sådan på Cantine D’uva. Foto Maria Söderberg
Att odla vindruvor – ett konststycke. Angelo D’uva berättar intill sina vinstockar. Gården heter Cantine D’uva. Foto Maria Söderberg
Här får de mysa i sitt gemensamma Italien: Lucio Benvenuto och Amelia Adamo. Foto Maria Söderberg
Start för lunch på Vincenzos tryffelgård. Otroligt goda små rätter. Tryffeldoften var hela tiden närvarande hos oss vid långbordet. Foto Maria Söderberg
Utsikt västerut från Morrone del Sannio som omtalas som ”spionberget”, 827 meter över havet. Byn byggdes som ett fort, till skydd för inkräktare. Foto Maria Söderberg
Tryffelhunden Axel, 7 år. Jag var oerhört imponerad över hans sökande. På en timme hittade han fyra tryfflar i jorden.
Många trappor i Ripabottoni. Karin Bergqvist sökte en plats för en mindre hotellrörelse och fann den på den italienska landsbygden. Foto Maria Söderberg
Byn Ripabottoni har 443 invånare. 1975 fanns här 1 227 invånare. Foto Maria Söderberg