Pelle (Petrus) Molin skrev om samer, fiskare och gruvan i Sulitelma vid 1800-talets slut. I Bodö fann han ett hem, denne son av Ångermanland. Nu har historiker Jan Oscar Bodøgaard skrivit en bok om Pelle Molin och deltar i Bok & Vandring 2025. 

Med en blandning av fakta och fiktion har historiker Jan Oscar Bodøgaard, Bodö, skrivit en bok om den svenske målaren, författaren och journalisten Pelle Molin som hade dopnamnet Per Petrus. Han arbetade även under pseudonym Móokal eller Moökal. Det finns mycket att berätta om Pelle Molin trots att han endast blev 32 år gammal. Han vandrade från Näsåker via Jämtland till Bodö. Våren 1896 planerade han en resa till Spetsbergen för måla och skriva. Han ville även följa med på Salomon August Andrées nordpolsexpedition 1897, men fick avslag. Postumt efter hans död utgavs novellsamlingarna Ådalens poesi (1897) och Från Ådal och Nordlandskust (1916).
I den nya boken, som presenteras på Bok & Vandring, leds vi in i frågan om Pelle Molins död. Den utges på Förlaget Forenkla.
– Boken heter ”Pelle Molins død” och jag kan beskriva den som ett sorts ”dokukrim”. Den är tänkt att vara en trovärdig och spännande berättelse kring Molins död i Bodö 1896, skriver Jan Oscar Bodøgaard:
– Han uttryckte sig levande om det dagliga livet i Nordnorge. I brev till familjen och till vänner skrev han om sina kontakter med kvinnor i Bodö. Han uppmanade till försoning mellan Norge och Sverige i unionspolitiken, vilket inte alltid var populärt av hos alla i  Sverige. Från Sulitelma rapporterade Molin om arbetsförhållanden i gruvan, vilket innebar att han blev avvisad från området av den svenska gruvledningen. 

Mer läsning om Pelle Molin

Om författaren Jan Oscar Bodøgaard

Forfattarcentrum, Norge, om historiker Jan Oscar Bodøgaard. Läs även mer om författarens böcker här: Krönika i AN.no 8/6-22 om boken Konflikt og kontroll i nord. Politiske, sosiale og etniske konfrontasjoner på Nordkalotten de første tiårene på 1900-tallet. 

 

Pelle Molin i ”Ådalens poesi” om sista turen

När Sulitelmabolaget skulle arrangera en expedition för att kartlägga glaciären deltog Pelle Molin.
Han skulle måla. I tältet skriver han:
”“Min verksamhet skulle vara halfvägs upp på
Stortoppen. H. skulle mäta glaciärdelen inom Sverige.
(Nu stormar det, så jag tror, att tältet skall ryka i
väg.) Han hade begränsad tid, och då han såg, att
vädret blef allt värre, beslöt han att afstå. Men jag
var envisare och tänkte: än komma gyllene dagar.
Jag telefonerade till kontoret, tog hela stassen, tältet
och all maten (beräknad för tio dar till 3 man) och
allt brännvin förstås. H. resonerade icke. Bra pojk.
Unnade mig brännvinet. Vi slogo till sist upp mitt
hem, drucko kaffe, och sá kom skilsmässans
högtidliga ögonblick. Då fotograferade H. mig och karlarna,
tältet och klöfjehästarne och foten af Kjeurajokke
(toppen i moln såsom ock Stortoppen).
(…)
“Och så blef jag allena. Jag stökade litet med
bädden — en viktig sak — och så såg jag på, hur
tältet var förtöjdt. Men det gjorde jag dåligt och så
dåligt att jag aldrig skall glömma den natt, som gått.
— Fy fan! — Den var intressant, men ledsam i längden.
Det blef en rykande storm med hällrägn, snöblandadt.
Jag måste ut i kolsvarta mörkret och söka stora stenar
att lägga på tältlinorna och nedikring. Men det gjorde
liten mån. — Tältpinnarna voro så vårdslöst nedslagna
och anbragta, att tältets duk icke var spänd. Så
måste jag vaka och ligga vid den mest hotade punkten,
där hvarje sekund vinden ville lyfta hela skräpet —
och hålla fast så godt jag kunde. Tältduken var kall
som is. Jag har i natt hållit den i nyporna, så att
jag är öm i naglarne. Tordes icke lägga mig att
sofva. Stod och låg så hela natten. Blef hungrig.
Måste i hast på alla fyra söka mig några skorpor och
något kallt. Lefde och uppehöll vakenhet och
intresse genom att dricka hälften af en stor flaska
whisky.”
(…)
“Fram mot kl. 5 bedarrade vinden. Snön föll mera
tjock och tung. Snart bågnade tältsidorna och
styf-nade. Då somnade jag. Opp igen kl. 7. Jag frös
ohyggligt. Snön hade lagt mest på, där jag hade
hufvudgärden och så blef där dropp, så att jag frös
om axlarne.”