De blålila blommorna har många namn.
Ulvtand, växtarsenik och varggift.
Den växer ofta ihop med högväxta örter som
torta, smörbollar och skogsnäva.
Det är knappast möjligt missa nordisk stormhatt om du besökt fjällvärlden. Men visste du att den var giftig? Vid det här laget borde växten ha ingått i minst ett dussin intriger inom deckarvärlden. Men se icke, så långt det nu har gått att finna inför denna text. Nordisk stormhatt finns i många varianter, men det gemensamma artnamnet är lycoctonum, vilket kommer från grekiskans lykos (varg) och ktonos (mord). Det slutar inte här: enligt myten är det är fallande fradga från helveteshunden Cerberus på berget Akonitos som enligt grekisk mytologi gjorde att stormhatt växte. Nu är det inte själva blomman som är så giftig, utan dess frön och rötter.
Här blommar nordisk stormhatt på Kungsleden, nära Jäckvik. Fullständigt latinskt namn är Aconitum lycoctonum subsp. septentrionale d v s namnet på det mytologiska berget och därefter ”varggift” eller ”vargmord”. Foto Maria Söderberg
Den knöllika jordstammen innehåller akonitin
När Carl von Linnés kollega, botanikern Carl Fredrik Hoffberg, skulle beskriva växten i Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom (1792) blev det så här: “Roten pulweriserad eller Decokt deraf dödar wargar, flugor och ohyra, som fins på wäggar och hos alla slags kreatur…”.
Giftinformationscentralen varnar för att stormhatt är mycket giftig. Speciellt frön och rot innehåller bl a akonitin som är ett färglöst, kristallint ämne, som kan isoleras ur växter av släktet stormhattar. Ämnet är särskilt koncentrerat till den knöllika jordstammen. Allvarliga förgiftningar och även dödsfall har inträffat vid medicinsk användning och vid förväxling med ätliga rötter.
Botaniker Carl Fredrik Hoffberg, beskrev växten 1792: “Roten pulweriserad eller Decokt deraf dödar wargar, flugor och ohyra, som fins på wäggar och hos alla slags kreatur…” (Boken Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom.)
Vad händer om man råkar få i sig extrakt av rot? Enligt medicinsk beskrivning kan effekter komma snabbt, möjligen inom en timme. Här kan följa ”brännande känsla i mun och svalg, kräkningar, diarré, salivavsöndring, kallsvettighet, myrkrypningar, synstörningar, hjärtrytmrubbningar, kramper och andningsförlamning”, skriver Giftinformationscentralen.
Användes inom medicinen på 1700-talet
I folkmun kallas ibland stormhatt för ulvatand som sägs vara ingrediens i häxsalva. Denna salva har även namnet flygsalva, vilket enligt Nationalencyklopedin, är ett drogmedel som enligt vissa forskare kan kopplas till berättelser om färder på kvastar till Blåkulla och andra platser som förekommer såväl i bekännelser och vittnesmål från häxprocesser. Häxsalvan skulle ha bestått av droger ur bland annat stormhatt, vilket påstås ha gett både flyghallucinationer och sexuella drömmar. Men, som det ofta kan vara, andra forskare avvisar helt denna förklaring eller ger den endast marginell betydelse. Till möjlig förtröstan kan man påminnas om att stormhatt användes inom medicinen redan på 1700-talet i Europa och under första världskriget användes rot av växten som smärtstillande medel på västfronten. Dekokt av roten på växten användes förr mot ohyra, bland annat i Sverige mot vägglöss.
Det omtalas att stormhattens rot ansågs ha funnits med som pilgift i den grekiska mytologin. I det mer verkliga livet har inuiter i Alaska, östra Sibirien och Kamtjatka använts sig av pilgift med extrakt av just stormhatt.
Boken ”Anwisning til wäxt-Rikets kännedom” utgavs 1792 med Carl Fredrik Hoffberg som författande botaniker.
Text och foto: Maria Söderberg
21 november 2017