Till Silbojokk. Foto Maria Söderberg
Ett tjugotal personer kom till Silbojokk för att lära
sig mer om historien. Magasin Silvervägen arrangerade
en visning i samarbete med Norrbottens länsmuseum.
Arkeolog Åsa Lindgren visade runt på stenhällar
och bland grus.
– Det är ovanligt att det finns så många historiska källor
kopplade till en utgrävningsplats.
Det är också sorgligt att så mycket av fynden har gått
och går förlorade i sjön Sädvajaure efter regleringen 1985.
- 20 juli 2012
Två visningar genomfördes lördag och söndag med start vid Roparudden. Åke Lundqvist tog med besökarna i båt den korta sträckan över sjön Sädvajaure.
Så här tidigt på sommaren kan besökare lättare få en uppfattning av Silbojokks storhetstid. Den påbörjades för 377 år sedan och det är märkligt att föreställa sig hur mycket som fanns vid Silverforsen, Silbojokk, vid denna tid. Här uppfördes smälthytta med vask- och bokverk, malmbodar, kolhus, smedja, såg, kvarn, bostäder, fängelse (som kallades för ”kistan”), matbodar och ladugårdar, och med tiden även kyrka och kyrkogård. Det var flera tusen människor som bodde och arbetade under 24 år i Silbojokk åren 1635 till 1959. Det var en av norra Sveriges mest viktiga platser i 1600-talets Sverige.
På Historiska museet i Stockholm utgör till exempel Silbojokk, med sina fynd från utgrävningarna 1983 och 1984, en betydande del av den fasta utställningens 1600-talsberättelse om landet Sverige. Det handlar både om de förhoppningar som ställdes till silverfyndigheten i Nasafjäll och möjligheten att slutligen kristna hela landets befolkning. I ett ofta citerat brev från april 1634 skriver riksrådet Carl Bonde till rikskanslern Axel Oxienstierna att ”…man hoppas här, näst Guds tillhjälp, så skall det bliva det svenskes Västindien, lika gott för de fromma som för konungen i Spanien.” Carl Bonde skrev också i samma brev om möjligheten att upprätta en församling: ”….vilket är en orsak att Guds ord där ibland de vilda människorna rätt predikat och lärt bliva skall.”
När båten kom fram till viken i Silbojokk hoppade Lars Tomas Sandlund, 10 år, snabbt ur och undrade när han skulle få börja ”gräva”. Arkeologen Åsa Lindgren log och berättade att det inte skulle bli så. Hela området är skyddat av fornminneslagen och att gräva utan tillstånd från Länsstyrelsen får inte ens arkeologer göra. Men Lars Thomas undran var inte det minsta märklig. Han hade ju hört historierna om tidigare fynd. Det var upphittade kranier i Sädvajaure 2002 som gjorde att intresset för Silbojokk återuppväcktes och utan just allmänhetens fynd skulle troligen aldrig begravnings- och kyrkplatsen ha hittats.
För trots den omfattande utgrävningen på 1980-talet hittades aldrig dessa. Undersökningsplatsen som stakats ut slutade bara någon meter från det område där kyrkogården låg.
Det skulle ta 18 år innan Irma och Åke Lundqvist i Ballastviken fann nya fynd vid strandkanten.
– Vi hade tagit i land vid Silbojokk och det var ovanligt lågt vatten för årstiden, berättade Åke Lundqvist. Vi vandrade längs stranden och hittade en ljussläckare, en smideshammare och spikar.
Det som sedan förvånade dem var att de fann lårben intill några stenar och därefter, vilket var ännu mer märkligt, ett kranium.
– Vi trodde först att det var en rund sten, det låg liksom under ett trälock. När vi lyfte på det upptäckte Irma tänder. Fynden lämnades in till Silvermuseet och då man konstaterat att det rörde sig om människoben hamnade ärendet hos Länsstyrelsen.
– Vi kan bara bedriva verksamhet här från det att isen smält och några veckor till. I mitten av juni stiger vattnet över det som en gång var samhället Silbojokk, säger Åsa Lindgren som känner en stor sorg över all viktig information som går förlorad. Foto Maria Söderberg
Norrbottens museum fick 2003 i uppdrag att göra en besiktning på platsen. Ett år senare drog en kompletterade arkeologisk undersökning igång. En grupp arkeologer tog sig an strandområdet.
En av fältarbetsledarna var Åsa Lindgren och hon berättar att undersökningen gick under benämningen ”räddningundersökning”. Hon har Norrbotten som arbetsfält och som museiarkeolog arbetar hon med mycket omväxlande arbetsuppgifter. De senaste åren har hon bland annat varit med och hittat övre Norrlands första järnframställningsplats, som är ca 2300 år gammal. Hon har också jobbat en del med fornminnesinventering i Arjeplogs kommun.
– Tack vare fynden i Sädvajaure 2002 kunde vi hitta resterna av kyrkan och kyrkogården. På begravningsplatsen påträffades 2004 elva gravar. 2005 hittades ytterligare 14, varav 12 är undersökta. Det sammanlagda antalet undersökta gravar 2003-2005 är 25. Totalt innehöll de undersökta gravarna 31 individer. De flesta har nog haft en egen grav, men erosionen har gjort att de hamnat i en annan grav, bredvid eller under den ursprungliga.
– 15 individer har kunnat åldersbestämmas och den yngsta var ca två år och den äldsta 50 år.
Det har stått två kyrkor i Silbojokk. Den första verkar, enligt Åsa Lindgren,(egentligen enligt de historiska källorna) ha haft en storlek motsvarande nio gånger sju meter. Begravningarna tycks ha skett i sydläge, men det finns några undantag.
Missionsverksamheten bar alltså frukt hos ”de vilda människorna” i Arjeplogs fjällvärld. Men kanske inte helt och hållet. För arkeologerna har hittat flera gravgåvor, vilket tyder på att man kanske – för att vara på den säkra sidan – hade med sig något till den andra sidan
Gravgåvorna har bestått av till exempel elddon, kniv, yxa och hammare. Att lägga järn i graven var också ett sätt att förhindra att den döde gick igen, något som deltagaren Birger Lundqvist påpekade.
Båda kyrkorna i Silbojokk har brunnit ned under dramatiska former.
– Den första eldhärjades 1659 vid det norsk-danska anfallet. Det byggdes en ny kyrka 1691 trots att smälthytteverksamheten upphört för länge sedan. En anledning var att missionsverksamheten fortsatte och så fanns ju också begravningsplatsen här.
1747 brändes den andra kyrkan ned. Man misstänkte att det var kyrkoherdens ”sinnessjuke bror” som stod för tilltaget när platsen var övergiven. En provisorisk kyrka upprättades, men 1770 avslutades all kyrklig verksamhet i Silbojokk och verksamheten flyttades till Lövmokk. Kyrkogården lämnades också åt sitt öde.
I en bilaga till den arkeologiska rapporten 2005 har Kenneth Awebro, docent i teknikhistoria, namngett 160 personer som begravts i Silbojokk.
Alla – utom möjligen tre – uppges vara samer från Sörvästerbyn, Norrvästerbyn, Niarg och Semisjaur.
– Det verkar som om smälthyttans arbetare och tjänstemän lyste med sin frånvaro och blev begravda på andra ställen. Det troliga är att de forslades hem till sina egna orter vid kusten. Men helt säkra kan vi inte vara.
Åsa Lindgren är försiktig med sina slutsatser om vilka som exakt blev begravda i Silbojokk. För även om kyrkoböckerna påstås vara tillförlitliga från 1600-talet finns ovissheten om de verkligen hamnade under jordlagren och stenhällarna i Silbojokk.
Många skelett har redan spolats bort i den närmare femton meter dämda sjön Sädvajaure. För att undersöka den kvarvarande delen krävs det nya beslut och resurser.
Ett annat problem är tidsfaktorn.
– Vi kan bara bedriva verksamhet här från det att isen smält och några veckor till. I mitten av juni stiger vattnet över det som en gång var samhället Silbojokk, säger Åsa Lindgren som känner en stor sorg över all viktig information som går förlorad.
Vilken status har de skelettdelar som nu tas om hand?
En del finns nu i arkiven i Luleå.
– De är tills vidare att betrakta som arkeologiskt material, berättar Åsa Lindgren.
Någon återbegravning är inte aktuell i nuläget, inte heller någon minnessten eller annan form av dokumentation. Men med resurser finns det mycket att gå vidare med. Det skulle till exempel kunna vara nya analyser som kan besvara fler frågor.
Från Skellefteå deltog paret Hans Lindström och Ragnhild Nergård. De var nöjda över besöket i Silbojokk.
– En intressant och viktig historia. Vi visste inte att Silbojokk haft så stor betydelse. Lördagens visning avslutades med middag i Vuoggatjålme. På matsedeln stod laxförrätt, sedan lamm och ugnsbakade rotfrukter. Detta fanns knappast i dåtidens Silbojokk där man främst levde på torkad fisk.
Söndagens besökare Birger Lundqvist var upprörd över det faktum att hyttarbetarna tvingades äta så mycket torkad fisk när sjön var full av färskfisk. Den torkade fisken, hade han fått veta, kunde dessutom vara riktigt gammal.
– De kunde väl ledningen ha kostat på de som arbetade här!
Tioårige Lars Tomas Sandlund var arkeologen Åsa Lindgrens mest frågvise besökare och han var nöjd över sina tre timmar på stranden. Möjligen kvarstod längtan att ändå få gräva sig ned till alla hemligheter. Kanske väcktes en framtida arkeolog denna helg?
Text och foto: Maria Söderberg
Texten först publicerad i Arjeplognytt.se 2013.
