Tomas Tranströmer: ”Mitt hjärta är med Belarus”

Vid den stora slåttermyren Vasikkavuoma 6 november 2011. Fr v Alesia Litvinouskaja, Vera Burlak, Valerryja Kustava, Mikael Niemi, Lana Willebrand, Uladzimir Arlou och Linda Nilsson. Foto Maria Söderberg

Litterarurresan åkte norrut: Tågresan gick till Gällivare. Sedan blev det efter busstur vandring på den gamla slåttermyren i Vasikkavuoma med Mikael Niemi och högtidstal av kommunalrådet Karl Petersen i Luleå. Men först av allt ett möte med nobelpristagaren Tomas Tranströmer på Söder i Stockholm.

15 november 2011

Timmarna innan föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra ringer Monica Tranströmer.
– Javisst, det är klart att ni är välkomna! Kom till Stigbergsgatan 32 på Söder!
Vi pratar om uppläsningarna som snart ska börja och Monica säger till oss: ”Hälsa från Tomas att hans hjärta är med Belarus!”
Det här är Litteraturresans start med tre författare från Minsk; Vera Burlak, Valeryja Kustava och Uladzimir Arlou. De har olika strängar på sina lyror; Vera är lingvist med explosiv prosa som hon framför med en skådespelares uttryck, Valeryja har fräcka, fria dikter med politiska undertoner och Uladzimir är historiker och poet. Allt är en fortsättning på de litterära resor som genomförts i Belarus i samarbete med lokala kulturföreningar och med ekonomiska muskler från framför allt Svenska institutet.
Nu är turen kommen till Sverige.
– Herr Tranströmer, frågar Uladzimir Arlou, när vi sitter ned i soffan och Monica serverat rött vin. Vi har hunnit berätta om resan norrut med tåget till Gällivare nästa dag och paret Tranströmer tycker det låter fantastiskt att vi ska till just Lappland. Han får den nya antologin ”Språket som svalan bor i dess hjärta” med texter av författare från Belarus och han stryker över omslaget med handen. Där, som första bild, läser Vera Burlak sin dikt med slutna ögon.
– Du? skrattar han och tittar på Natalia Kundrasjuk, reporter från Brest, som glatt skakar på huvudet, redo med sitt anteckningsblock för att inte missa en stavelse av mötet. Lana Willebrand översätter.
Uladzimir Arlou ställer sin fråga.
– Ni lever i en fri värld där ordet kan tryckas och distribueras. Vad ska vi berätta för våra författarkollegor om vårt möte med er när vi kommer hem?
Tomas Tranströmer lyfter högra handen i en gest och säger början på en mening. Monica förstår precis vad han vill ha sagt.
– Ja, visst! Den ska jag hämta, det är dikten du skrev efter besöket i Riga!
Dikten utkom i boken ”Stigar” 1973 efter ett besök i forna Sovjetunionen. Monica Tranströmer läser dikten för oss och det är ingen tvekan om att den, i en mycket snabb översättning, drabbar oss. Det gäller inte minst diktraderna:

”… I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!”

Slutet av dikten väcker vemodig:

”Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”

– 200 år! suckar Lana.
– Nej… börjar Tomas och Monica fortsätter.
– I Riga tog det faktiskt tjugo år så var de fria. Men för Belarus?
Uladzimir Arlou berättar kort om situationen. Många författare är svartlistade, deras böcker kan sällan  tryckas, deras verk och foto publiceras inte i statskontrollerad media. 

Pajala med språkfrågan i centrum

Litteraturresan fortsätter till Pajala. Vi har knappt anlänt förrän det är dags att knyta kängorna och ge sig ut på myren.
– Pajala är som ett Belarus i miniatyr! säger vår guide, författaren Mikael Niemi som åkte med i vår buss för två år sedan till Minsk, Pinsk och Baranavitji.
– Det är platt och mycket myrar.
Vasikkavuoma en av norra Europas största sammanhängande slåttermyr. Som mest fanns här 350 lador. Nu finns ett 70- tal resterade lador kvar. Vi klättrar upp i ett utsiktstorn och spanar efter älgar. Mikael Niemi jagar i dessa trakter och låter oss höra hur en älgko låter.
– Om jag låter så här under jakten kommer tjurarna springande mot mig.
Men denna regniga disiga eftermiddag finns inga älgar ute på myren. De står förmodligen och trycker i skogen. Mörkret sänker sig, men vi stapplar ut på halkiga breda plank till mitten av myren. Här är det som blötast.
– På sommaren finns det orkidé här, berättar vår ciceron, som till exempel den sällsynta Lappnyckeln.
I Folkets Hus genomförs vårt program med den lokala arrangören ABF Pajala. Vi är ett tjugotal, kaffe och bullar serveras. Det är verkligen hemtrevligt. Hotellet ligger vägg i vägg. Deras restaurang levererar glatt in nybyggt kaffe. Vi spelar Zmitser Vajtsiusjkevitjs musik och flera besökare fingrar och tittar på böcker av Barys Pjatrovitj och Dmitri Plax.
Mikael Niemi inleder med ett tal. Han drar många paralleller mellan Belarus och Sverige, berättar om intryck från läsningarna under sin resa. Men också om hur han blev bestulen i Minsk. Väskan skars upp med ett snitt underifrån på hotellrummet. Han är övertygad om att hans och andra resenärers rum genomsöktes av polis.
Uladzimir Arlou berättar om sitt brev till sitt hemlands fängelsedirektör som inleds med följande ord:

”Jag vill inte tro att ni drömde om att bli fängelsechefer som barn. Omständigheterna ledde möjligen till det. Någon av er kanske tvingades. Någon måste ju göra det allra smutsigaste arbetet. Ibland försöker jag sätta mig i ert ställe. Till exempel funderar jag på vad jag skulle säga till en medresenär på tåget eller på flyget om den frågade mig vad jag jobbade med. Hotelldirektör? Den mänskliga själens ingenjör? Skulle jag vara modig nog att erkänna att jag är chef på ett belarusiskt fängelse?”

Det intressanta, berättar Arlou, var att brevet faktiskt fick effekt. Det blev läst av både chefer och intagna. Det kanske inte hade någon omedelbar effekt, men det var många som reflekterade.
Det helt övergripande diskussionen efter mötet – ett samtal med frågor som pågick i över en timme – är språkfrågan. Flera i publiken vill veta hur det ligger till med belarusiska contra ryska. En besökare som går innan allt har avslutats säger att det hade varit bra om hela kvällen hade börjat med språkproblematiken, då ”hade man förstått mer”. I det tvåspråkiga Tornedalen, med rötterna i flera kulturer, går det att identifiera sig med Belarus och dess folk. Inte minst kampen, men även uppgivenheten, inför överheten.

Luleå hamnade i världens mitt

Resan med minibuss från Pajala till Luleå blir som en saga. Äntligen får alla, tills de är fullmatade med  syner av renar, se och fotografera de exotiska djuren. Vad gäller mat måste vara en fantastisk tid för renarna! Snön borde ha kommit för länge sedan. Och mycket riktigt, en och annan ser riktigt fet ut! Vi fikar i Jokkfall och ser den mäktiga Kalixälven dundra nedför fjället. Någon lax ser vi inte i trappan, men läser att det passerar ungefär åttatusen här varje år.
Vera Burlak är så glad… äntligen får hon fotografera stenar. I massor. I sitt hemland finns knappt några.
En synnerligen engagerad publik möter i Luleå. Flera har familjeband med öst. Vi sitter i en stor glassal på andra våningen i Kulturens hus. Salens namn är Olga Bardh, en beundrad bibliotekarie i Luleå, vars minne fungerar utmärkt väl när Litteraturresans yngsta deltagare stiger fram. Valeryja Kustava har under resan tränat svenska ord och ett av dem är ”fräck” och ”sjuksköterska”. Nu tar hon i från tårna och läser ur sin dikt med titeln: ”En ung författare, eller fräckhet nr 1”.
Den inleds med orden:

Här kommer jag självbelåten,
Jag gömmer en hemlighet:
Mig är allt tillåtet,
För jag är en poet!
Jag är den som står bakom ratten,
Och alla går mig i takt –
Jag är en ung belarusisk författare,
Det är min makt!

Kommunalrådet Karl Petersen säger till gästerna att ”Luleå ikväll, mer er närvaro, är en mycket viktig stad i världen”. Han är själv författare och sympatin för skrivarkollegornas situation i Belarus är gränslös. Det slutar med att han köper in tio exemplar till Luleås stadshus av den nya antologin (”de ska vi ha som presentbok”) och sju exemplar till biblioteken.
– Vilken politiker! säger Uladzimir Arlou efteråt.
Från Norrbottens-Teatern medverkar Filip Tallhamn med uppläsning av flera texter från Belarus. Inte minst Dzimtry Strousaus dikt ”Ögon. Magiska liknelser” blir något extra i hans tolkning. Det här skulle författaren i Minsk få vara med om!
Den erfarne konferenciern Kerstin Wixe, Sveriges Radio, vars inledning utgjorde en fond för kvällen, föreslog att frågorna fick tas efter mötets avslut. Författarna skulle vara kvar, ja, alla medverkande. Och där stod vi i Olgas glasbur och drack mer kaffe, pratade, lyfte i böckerna och diskuterade framtida projekt – i en och en halv timme!
Jan Olofsson, bibliotekarie och medarrangör från stadsbiblioteket, samlade ihop de sista plastmuggarna och övergivna kakorna. Dagen efter skrev han i sin blogg hos Norrbottens-Kuriren: ”Ett för oss ganska okänt land och Europas sista diktatur. I går kunde vi möta tre belarusiska författare, Uladzimir Arlou, Vera Burlak och Valeryja Kustava i Kulturens hus. De jobbar under helt andra villkor än våra författare. Framför allt krävs det oändligt mycket mer mod av dem.”
Och: ”Efter uppläsningarna sitter tolken Lara och Uladzimir Arlou länge och knappar på sina telefoner. De översätter Tomas Tranströmer till belarusiska.”

Umeå och publicisten 

På stadsbiblioteket i Umeå väntar Maria Forssén, bibliotekarie, med öppen famn. Vi ska in i ljusgården i bibliotekets mitt. Här fanns en gång i tiden en djungel av växter… men den klarade inte av att flyttas in och ut. Nu är det ett rum för litterära möten.
För varje uppläsning ökar beundrarskaran för Vera Burlak, 34 år, och lingvist. Hennes teatraliska uppläsningar följs av frågor om hon inte kan komma tillbaka till Sverige? Hon skrattar och säger ”gärna”. Hon har nästan aldrig rest utomlands och är angelägen om att vara hemma med man och son. Sonen är snart i skolåldern och lider av autism.
– Nu arbetar jag med min filologiska vetenskapliga forskning, men hoppas snart få tid även för mer av eget skapande. I närmaste tiden planerar jag att syssla med någon litterär översättning, det finns några texter som jag sedan länge ville börja arbeta med.
När Vera läser sin dikt ”Pan spelar på trumman för att Syrinx förblev Syrinx” står tiden stilla.
Om inte Bertholof Brännström från Publicistklubben hade varit så vältränad, hade han trillat av stolen som han satt på i ljusgården.
– Har du någon teaterutbildning, Vera? frågar han.
– Nej, men jag undervisar i framträdande, berättar hon.

Veras dikt börjar så här: 

Att jag spelar på trumman
Är ingen orsak till att skriva ljudhärmande
Tam-ta-da-da-da-da-da-damm!
För min trumma är ovanlig.
För min trumdadadadammadann

Låter inte som en vanlig,
Den kan inte låta som en vanlig,
Med hänsyn till vad Pan
har gjort den av.
Nej, han mördade henne inte.
Hon ville helt enkelt inte sjunga på operan.
För det saknade hon helt enkelt talang.
Hon ville inte bli rappare.
Hon sade: hellre dör jag –
och dog.

(…)

Den litterära turnén avslutas med att den nyöversatta dikten ”Till vänner bakom en gräns” av Tomas Tranströmer läses upp. Först på svenska av Lana Willebrand och därefter på belarusiska av Uladzimir Arlou.
Vi är alldeles tysta en stund. Stadsbiblioteket har stängt och det är bara vi kvar i byggnaden förutom en vakt.
Kan det vara möjligt att ordet är så förtryckt bara ett ögonblick från oss över Östersjön, idag? Bakom en gräns? Vi får skicka in fler apor upp efter gallren.

Text & foto: Maria Söderberg

 

Tomas Tranströmer: Till vänner bakom en gräns

I. Jag skrev så kragt till er. Men det jag inte fick skriva Svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp Och gled bort till sist genom natthimlen. II. Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa. I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler ruskar till, blir still, och visar tänderna! III. Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda och äntligen får sova, bli ortoceratiter. Av Tomas Tranströmer