Krönika: Fotograf i bilindustrins mitt i Arjeplog

Arjeplog är världens största testområde för fordon i kyligt klimat.
Hit kommer varje vinter tusentals människor för att dra nytta av det stabila vinterklimatet och tillgången till sjöar lämpliga för testbanor. Det huvudsakliga och ursprungliga syftet var att utveckla låsningsfria bromsar (ABS). Idag testas också många andra delar och system som används i våra fordon. 

Krönika  Johan Fjellström

I slutet av 1980-talet bestämde vi oss för att starta eget, min fru Illona och jag, och lämnade våra fasta anställningar. Vi drog igång medieföretaget LiLAB 1990. Samtidigt kom vi i kontakt med ett gäng engelsmän som jobbade för Lucas Girling. En kväll bjöd vi hem dem och en grupp arjeplogare som gick och lärde sig engelska hos Illona. Det visade sig vara ett populärt initiativ, men när en arjeplogare ställde frågan om vi skulle gå till puben blev det tyst hos gästerna: ”En pub? I Arjeplog. Otänkbart”. 

Vi förstod att om inte engelsmännen vet att det finns pub i Arjeplog, då vet dom ingenting av vikt. Kom ihåg att detta hände långt innan internet blev vanligt. Dagen efter vandrade vi upp till kommunalrådet Per Dahlberg och kommunchefen Eva Quist. Vi bad om pengar för att göra ”ett informationsblad” för biltestarna. Det fick vi och det första numret av The Arjeplog Times kom ut 1990. I början var det bara ett fyrsidigt A4-blad varje vecka, men så småningom blev det lila bladet åttasidigt. Vi berättade om det vi tyckte var viktigt för våra gäster, men även lokalbefolkningen visade stort intresse. Inte minst för skvallret under vinjetten ”Heard thru’ the grapevine”. Tidningen blev omskriven runt om i världen. ”The Arjeplog Times is the most important paper in the motor industry”, sa ”Father of ABS”, Dieter Jonner. I början var tvungna att skicka tidningen med post till biltestare utomlands. De ville inte vänta med att läsa den när de kom till Arjeplog nästa gång. 

När vi anlände till Arjeplog 1977, med två små barn, var det för att hälsa på mina föräldrar. Vi återvände till mitt älskade Arjeplog från Johannesburg, Sydafrika och – blev kvar. Biltestsäsongen var över och påsken stod för dörren.Vi bodde på vinden hos mina föräldrar. En bild på en 14-kilosgädda, fångad på nät under isen, gav mig freelancejobb på Piteå-Tidningen.
SVT behövde en filmfotograf i regionen och det blev också mitt jobb under ett decennium. Men 1990 fick vi alltså nog av att vara anställda och startade eget. Eftersom Illona älskar färgen lila, så blev företagets namn LiLAB. Planen var att göra videofilmer och foto. Mina kunskaper inom foto och journalism och Illonas engelska, hennes känsla för design och ekonomi passade bra ihop. Under alla år missade vi inte en enda utgivning. Ibland var det nära. En gång tog jag mig in på Hornavanskolan klockan tre på morgonen för att trycka färdigt upplagan av The Arjeplog Times. Det fanns inte på kartan att missa ett nummer. Senare kom både Arjeplogar’n – som vi också startade, men på svenska – och The Arjeplog Times på olika tryckeriet i länet.

Vi pratade inte ofta om biltestföretagen på den tiden. De upplevdes som vilka företag som helst, med uppdrag i kommunen. En dag passerade en dubbeldäckarbuss med tyska registreringsskyltar på Storgatan utanför redaktionsfönstret. Den enorma bussen var på väg till Skeppsviken och en ramp som ledde ut på Hornavans is. Där hade Bosch nu sina egna banor, tillverkade av Ice Makers. Tyskarna var mer än nöjda med att låta mig fotografera det ovanliga fordonet, de förstod nog inte riktigt vad som var nyheten.
Idag är det andra regler som gäller. Nu släpps ingen fotograf in utan att först kontrolleras noggrant. Under min aktiva tid var alla biltestföretag på det klara med att jag inte publicerade några bilder på prototyper.

Ordet biltestare är en konstruktion som vi kanske var först med att använda. Trots att människorna kommer från världens alla hörn och med olika utbildningar och jobb, så är dom alla i våra ögon biltestare. Ibland har någon högt uppsatt chef med näsan i vädret påpekat att han minsann inte är någon ”biltestare”, men det kan vi tyvärr inte ta någon hänsyn till.

För oss är det praktiskt att ha ett begrepp. De första åren kallades ingenjörerna för ”tyskarna”, för de kom ju alla från samma stora bilnation. När det började dyka upp ingenjörer från andra länder så fick vi byta ut ”tyskarna” mot ”biltestare” eller, på engelska, ”car testers”. 

När industrin växte och skapade rubriker i utländsk press vaknade politikerna och började pressa solbränna i det varma sken som biltestsolen sprider och spred. 

Medieintresset för det som pågick i Arjeplog var och är stort. LiLAB blev också, utan vår förskyllan, litet av ett mediecenter. Många journalister skickades till oss och vi älskade det. Vår roll som spindel i nätet var oplanerad och välkommen. Vi deltog på mängder av presskonferenser och seminarier där politiker och tjänstemän bjöds in och ville vara delaktiga i den osannolika framgång som biltestandet uppnått. 

Ett fenomen som följer i biltestarna spår är bilspioner, eller egentligen fotografer, som lever på att informera motorintresserade om spännande nyheter på bilfronten. Innan inter-net kom brukade personer som sett någon misstänkt spionbil att ringa oss. 

Det blåstes upp ett hat mot dessa stackars fotografer. Vi oroade oss för att någon arje-plogare skulle ta lagen i egna händer och ställa till med något otrevligt. Ibland gav vi oss ut på jakt efter de ”hemska spionerna” och lyckades ibland få fotografer på bild. En fotograf hotade att otrevliga saker skulle drabba oss om vi publicerade någon bild på honom. Han hamnade på första sidan, men gjorde aldrig allvar av hoten. Vi bestämde tidigt att vi skulle vara på biltestarna sida, därför gjorde vi också en del för att hindra fotograferna, som utan konkurrens ansågs vara ”samhällets fiende nummer ett” i Arjeplog på den tiden. Fotograferna kunde inte, i eget namn, boka hotell eller helt öppet visa sig. Den mest tongivande var den berömde Hans G Lehmann, den främste bilfotografen på den tiden. Han ville till Arjeplog, här fanns bland annat en VW Golf som han ville fånga. 

Det lyckades inte. Hans G Lehmann erbjöd mig 50 000 DM för en bra bild på golfen. Jag tackade nej. Senare ville Lehmann att vi skulle fixa boende åt honom i Arjeplog. Jag lovade hjälpa honom om jag fick fotografera den ökände kändisen. Hans G poserade glatt, men kom snart att ångra sig. Vad Lehmann inte förstod var att motorindustrin också läser The Arjeplog Times. För att försöka stoppa publiceringen av bilder köpte Hans G alla negativ på bilderna jag hade tagit av honom. Naturligtvis fick han inte ensamrätt, så vi fortsatte visa bilder på legenden. 
Sedan dess har kanske ett tiotal fotografer vid olika tillfällen varit i Arjeplog för att försöka fotografera hemliga bilar. En del fotografer har egen lägenhet i Arvidsjaur, andra bor på hotell.

Attityden till bilfotograferna har ändrats. Från att ha varit paria så accepteras idag fotograferna av många. Fotograferna och biltestarna behöver varandra i ett känsligt symbios.

Idag är kanske Andreas Mau, från Boden, den mest kände fotografen. Han känner ingen rädsla för att visa sig offentligt och har vid flera tillfällen sagt att han är beredd att lära testföretagen att slippa oroa sig för Paparazzi, men hittills utan napp. 

Det blir svårare för var dag att tjäna pengar på hemliga bilmodeller.  Alla större anläggningar i Arjeplog är bevakade av vaktpersonal och diverse elektroniska apparater. Höga staket och olagliga skyltar till trots, så finns det många bilder på hemliga bilar på nätet. Det är inte staket och vakter som stoppar oss, säger Mau, som flera gånger erbjudit företagen att utbilda dom i hur man slipper fotografer.
Hittills har Andreas Mau inte fått något erbjudande. 

På 1960-talet fick det tyska företaget Teldix (Telfunken/Bendix) patent på låsningsfria elektroniska bromsar. Bosch ville ha och köpte Teldix tillsammans med den tyska bilindustrin. Teldix lades ner och planerna på hur bilvärlden skulle revolutioneras diskuterades i detalj. För att testa låsningsfria bromsar behövs konstant kyla, sjöisbanor och kompetent personal. En bil skall kunna stanna, utan att snurra, även om ena hjulspåret är på asfalt och det andra på polerad sjöis.
Bromsarna skall klara av att stoppa bilen maximalt, med bibehållen manöverabilitet oavsett väglag. 

Vid den här tiden förekom mindre tester i byn Varjisträsk, där det också bodde några ingenjörer i en barack. De fick hjälp att ploga en kort bana på den lilla sjön. Det bodde en familj i byn.
Opel hade ett litet team 1969, som under ledning av Dietmar Hackner, åkte till Arjeplog för att utforska, de hade ju hört om hur vackert Arjeplog är. De var också intresserade att se Silvervägen som skulle öppna inom ett par år.
De antecknade sina namn i den gästbok som Silvermuseet höll, men de tänkte inte då att Arjeplog skulle vara en plats att testa på.

I början av 1970-talet fick Harold Tallfält ett stenskott och åkte till Arvidsjaur för att reparera den spruckna rutan. I väntan på hjälp inleder Harold en konversation med tyskar i samma situation. De förklarar för Harold att de är på jakt efter en plats med stabilt klimat, möjligheter till banor på sjöis, mat och boende. Harold kunde glädjestrålande berätta att han kunde uppfylla alla deras önskningar.
I Arjeplog förekom det redan isbanor på Hornavans is. Det var flygklubben Silvervingen och Turistflyg som hade en bana för sina flygplan. Harold Tallfält, råkade vara ordförande i flygklubben, men han hade också ett annat ess i rockärmen som var Silverhatten, ett splitter nytt hotell med magnifik utsikt. Bosch hade därmed tillsammans med Mercedes, BMW, VW och Opel hittat den optimala platsen för att göra planerna på låsningsfria bromsar verklighet. Under många år testades bilar, bussar och långtradare på isbanor på Hornavan, vid Arjeplogs samhälle. 

Så småningom flyttade det mesta av testverksamhet till Uddjaur och Kakel. Från luften syns alla cirklar, rakbanor och andra geometriska former, designade för att maximalt ut-veckla de låsningsfria bromssystemen. Sedan dess har nästa alla fordon ABS-bromsar och ESP-system, som kan rädda vid olycka.

Idag testas många andra saker som elbilar, vätgas och gunås vilka andra system som planeras. Under 80-talet växte verksamheten varje år och för mig blev bevakningen av biltestarna en viktig del av mitt jobb som lokalkorrespondent på Piteå-Tidningen. Fortfarande under den här tiden hade de flesta i Arjeplog inte någon klar uppfattning om vad det var som egentligen hände på isarna runt om i kommunen. 

I begynnelsen var hela operationen mycket mer öppen än den är idag. Jag fick ofta samtal från Bosch och andra med förfrågningar om bilder. Testbilarna var tvungna att köra rakt genom samhället för att nå sina områden. Det fanns
nästan inga staket eller larmsystem. Alla var välkomna till fikarummet hos Bosch på industri-området. Där bjöds det på pizza av högsta kvalitet. På hyllor runt om i lokalen stod hundratals oöppnade öl och vinflaskor. Det är ”bärgningsöl” som vi får plikta varje gång vi behöver hjälp att komma loss från snödrivorna, berättades det. När hyllorna är fyllda så har vi fest, äter pizza och dricker öl och vin. Bosch fungerade som vilket annat företag som helst i Arjeplog – öppna dörrar.

Naturligtvis var inte alla nöjda hela tiden. Silverhattens dåvarande boss Jan Edvardsson, till exempel, som bojkottade The Arjeplog Times för att vi i en jämförelsetest inte gett hotellets restaurang högsta betyg. Så småningom avslutades bojkotten. Vi lyckades skapa feta rubriker i rikstidningar som basunerade att det finns ”fri sex” i Arjeplog. Uttrycket myntades av ett par italienare som undrade om ryktet var sant. Händelsen hamnade i vår spalt ”Grapevine” och uppmärksamheten blev enorm. På den tiden fanns det ett antal kvinnor som ofta frekven-terade våra pubar och restauranger. En del av
dessa damer arbetade till vardags på kommunen och tog illa vid sig när de trodde att skämtet var på allvar. Aftonbladet hakade på med krigsrubriker som ”fri sex” i Arjeplog. Damerna krävde att allt stöd till The Arjeplog Times omedelbart skulle upphöra. Så blev det inte och vi fortsatte vår utgivning. 

På 1990-talet diskuterades det varför en del kvinnor föredrog biltestarna framför lokala män. En kvinna på en mack i Arjeplog sade i intervju att ”det är väl klart att en välklädd biltestare är mer attraktiva än en Arjeplogare som
kommer in iklädd enbart Helly Hansen kalsonger och tröja. Ett ganska förklarligt skäl, eller?

Riktigt illa blev det när Trafikmagasinet kom till Arjeplog för ett reportage. När programledaren Karl-Ingemar Perstad frågade Illona om det här med Helly Hansen-kallingarna blev det åter livat i holken. Illona fick klä skott för det som
helt felaktigt påstods vara hennes påhitt. Don’t shoot the messenger!

Arjeplog som tidigare varit en isolerad kommun med invånare med dåliga språkkunskaper omvandlades snabbt till kosmopolitisk plats. I början var det bara tyska ingenjörer som kom för att testa komponenter. Men snart började även engelsmän, fransmän och andra att visa intresse. 

När biltestandet påbörjades under 1970-talet var förhållandena minst sagt primitiva. Opel hade med egna spadar och borstar så de  kunde hålla banorna i bra skick. Innan Dietmar Hackner och hans mannar vågade köra ner på Hornavans is med den Opel Admiral de använde för testerna. Med tomgången inte för hög slängdes växel i och den stora bilen gled odramatisk ut på isbanan.

De flesta bodde på Hotell Silverhatten och det finns många historier från den tiden. Många av berättelserna handlar om samarbete mellan företagen och hur inspirerande det var att arbeta i Arjeplog; fritt och roligt. Vi hörde många vittnesmål om den utveckling som skedde i Arjeplog. Sedan kom den stora metamorfosen. Bosch flyttade ut till Vaitoudden väster om Arjeplog där mycket snart kom att likna huvudkvarteren i Tyskland.
Vaktbolag och elektroniska system tog stora tuggor ur den kreativitet som var Arjeplog.  

Johan Fjellström, 73 år, bor växelvis i Arjeplog och i Eilat vid Akabaviken tillsammans med sin Illona. Han har fortsatt fotografera och filma, men numera blir det oftare natur och landskap. 

 

---