Ett nära på försvunnet språk har fått upprättelse – pitesamiskan

• 21 augusti 2019 krönika

Igår fick jag vara med om en speciell händelse. Ett nära på försvunnet språk har fått upprättelse; pitesamiskan. Det talas idag av knappt 40 personer, men inom det samiska språkområdet är det självklart fler som kan förstå och delvis tala pitesamiska. Fram till början av 1800-talet var det huvudspråk i min hemkommun. Utan kunskap i pitesamiska var det svårt att bedriva handel och andra näringar, mission eller att över huvud taget göra sig förstådd. Tidigt fanns inom rättsväsendet många s k tingstolkar. De bistod i mötet mellan framför allt det svenska språket och samiskan.
När ett språk utplånas försvinner en del av vår identitet, och därmed allas.
Gruppen som arbetat med språket är Inger Fjällås, Bruce Morén Duolljá, Peter Steggo och Ole Henrik Magga. Samiskt Parlamentariskt råd har tillsatts denna arbetsgrupp inom Sámi Giellagáldu. Sekreterare Ann-Charlotte Sjaggo.
Vilken insats denna grupp gjort!

Mina tankar under dagen gick även till det belarusiska språket som nästan kvävts av det ryska språket. När Litteraturresan Belarus/Sverige turnerade i Nordnorge för sex år sedan besökte vi bl a Kautokeino. Och det var roligt få en chans att igen träffa och prata med Ole Henrik Magga som även deltog på vår afton på Thon Hotel Kautokeino i juni 2013. Att i ett svep beskriva Ole Henrik Maggas gärning är inte lätt; professor i finsk-ugriska språk, politiker och medlem av norska vetenskapsakademien, därtill den första ordföranden i det norska Sametinget. (En av de saker jag frågade var bl a den språkliga gränsdragningen för ume- och pitesamiskan i Arjeplogs kommun. Den går t ex rakt över Välbma i Uddjaure, ja, troligen rakt över min brygga. Men gränsdragningar är en knepig fråga och definitivt inte någon huvudsak)

Innan kvällen var slut kastade jag en blick på det konstnärliga verket med figurerna som hämtat inspiration från en pitesamisk fisketrumma. Verket står där på torget i Arjeplog. Själva trumman befinner sig på museum i Tyskland, en påminnelse om hur kulturarvet förskingrats. Eller så är det tur att den ö h t finns kvar eftersom många bränts upp, förstörts.

Nu blir det spännande se hur Lantmäteriet gör med kartnamnen. Följer detta nära eftersom jag ofta jobbar med att sätta ut namn på våra fjälltoppar och gör beskrivningar. Den 7 sept ska vi t ex till en topp ”utan namn”, men som egentligen har ett namn på pitesamiska: Gájjsealeldes (öster om Gássaváratj), 1 392 m ö.h. med samling kl. 8.30 i Vuoggatjålme.
Då ska vi spela upp en jojk med Jonas Edvard Steggo, farfar till Peter Steggo. Och fira litet extra att vi nära på i sista stund fick vara med om att ett språk räddas. Förhoppningsvis till eftervärlden.

Läs mer här https://www.arjeplognytt.se/reportage/ i ett reportage från dagen av Marianne Hofman.