Är det här som gruvan finns? Det är inte helt lätt att upptäcka Gustafsfält i landskapet på Skuortajåhkkås västra sluttning. Foto Maria Söderberg
Ska uppdateras!
Gustafsfält är en osannolik gruva från 1700-talet
i Arjeplogs kommun. Den ligger på 1 200 meters höjd
och skulle, tillsammans med återupptagen drift i Nasafjäll,
förse Adolfströms hytta med silver.
Året var 1775. Silverhyttan i Adolfström hade testat sin nybyggda ugn för att smälta silver. Det gick inte så bra, den gången, detta femte år av förberedelser för att upprätta en ny industriort i fjällsocknen Arjeplog. Men förhoppningarna var betydande. Malm hade åter börjat brytas på Nasafjäll i det som kallades för Fogdegruvan. I rikets centrum hade Gustav III några år tidigare genomfört en oblodig statskupp. Silvermetall var i ropet och när kopparfoten och plåtmynten avskaffades infördes silvermyntfot. Därmed skulle ett lands pengar ha ett fast värde mot en bestämd mängd silver. I länshuvudstaden Umeå riktades blickarna mot Laisdalen och den nya smälthyttan, men det fanns hinder att hantera; det bodde få människor i Arjeplogs socken och avstånden var betydande för alla nödvändiga transporter. Rekryteringen av arbetare gick till en början trögt, men med tid skulle den nya hytt inhysa 58 personer; arbetare, bokhållare, predikant och hyttmästare.
44 km fågelvägen nordväst om Adolfström
I jakten på silver och andra mineraler riktade man blicken mot ett malmstreck ”i berget Tsaggek”, 44 km fågelvägen nordväst om Adolfström. Platsen är hämtad från den beskrivning som finns från malmletarna Johan Öhrling, son till tidigare kyrkoherden i Arjeplog Johan Samuel Öhrling och inspektor för Nasafjäll, och samen Anders Siulsson. Liksom många andra spanade man efter mineraler och inte minst letade man efter den vita kvartsen i sten eller streck. På dagens kartor anges fjället som Skuortatjåhkkå och fyndplatsen ligger två kilometer söder om dess högsta punkt, 1 321 meter över havet.
Berättelsen om det som skulle bli en kortvarig gruvepok med namnet Gustafsfält infogas nu mer tydligt i Adolfströms historia med Majorsgårdens bruksförening.
– Ja, det här blir ytterligare något att uppmärksamma, säger Caroline Torfve, föreningens ordförande som både bor och arbetar i Adolfström med sin familj.
– Med ny utställning och information vill vi visa upp kulturarvet kring silverhanteringen. Silverhyttan utgör ett unikt industrihistoriskt område där hela processen från malm till färdigt silver kan följas. Vi är oerhört tacksamma för de inventeringar som gjorts av historiker och arkeologer de senaste åren.
I juli 2027 ska en ny utställning visas upp i hyttområdet där en modell ska illustrera hur området såg ut på 1770-talet.
Dimma och svårigheter att hitta rätt i terrängen. Foto Maria Söderberg
Arkeolog Lena Berg Nilsson bland klippblock och i dimman på Skuortajåhkkå. Foto Maria Söderberg
Dimma och regn
I augusti 2026 utforskades området vid Skuortatjåhkkå.
– Men vi hade otur med dimma och kunde inte landa med helikoptern i närheten av Gustafsfält. Koordinatorer från 1980-talet var inte kompatibla med dagens system. Istället fick vi utforska ett stort område innan vi till sist kom fram, berättar arkeolog Lena Berg Nilsson som länge sett fram emot att närstudera gruvan som var i bruk för 250 år sedan.
Omgivningarna på Skuortatjåhkkå är i stort sett utan vegetation. Här finns stora områden av blocksten och hällar. Endast mossa och mycket lågt växande vide och björk förkommer, liksom några av fjällets blommor såsom isranunkel, fjällglimm och fjällbinka. Avståndet till Nasafjäll – som ligger på höjd 1 000 meter över havet, och därmed är lägre – är 22 kilometer norrut. Gruvfältet Gustafsfält kan sägas vara anonymt om man inte har en god portion kunskap om hur ett övergivet mindre dagbrott kan se ut med små nedfallna husgrunder. För fyrtio år sedan beskrev teknikhistoriker Kenneth Awebro gruvan efter en vandring från Nasafjäll. Även han hade svårigheter att hitta platsen. Resultatet redovisades i skriften ”Tre gruvfält i norr : Gustafsfält, Kalix kopparbruk och Sjangeli” (1989).
Gustafsfält var ett av de malmfält som väckte stora förhoppningar under den andra Nasafjällsepoken. Fyndigheten låg högt och mycket otillgängligt i fjällområdet söder om Skuortatjaure, omkring två mil från Nasafjäll. Här finns ännu tydliga lämningar efter den kortvariga gruvdriften 1775–1777. Öhrling betraktades som fyndighetens upptäckare och överlät senare sin uppfinnarrätt till bolaget. Fyndigheten fick namnet Gustafsfält, och bolaget ålades genom mutsedeln att påbörja brytningen inom nio månader.
Awebro beskriver hur …. När bergmästare Printzell besökte området den 29 juli 1775 var förhållandena svåra. Fjällen var fortfarande snöklädda och det saknades både bränsle och tak över huvudet. Trots detta inleddes brytningen i augusti. Arbetarna bodde först i tält, och senare uppfördes en kåta, en smedja och en stenkoja för krutförvaring. Transporterna var en särskild utmaning. Samerna Olof Enartsson och Sjul Larsson förde proviant med nio renar till gruvan, och även Per Sjulssons änka engagerades för renskjutsar.
Verksamheten var som störst 1776. Minst nio arbetare utförde tillsammans omkring 260 dagsverken. Gruvan vidgades, ett långt dike anlades för att avleda vatten och omkring tolv skeppund malm bröts, varav 9,5 skeppund transporterades till Adolfström. Förhoppningarna var stora; bolaget övervägde till och med att återuppbygga den gamla smälthyttan i Silbojokk, eftersom avståndet därifrån till Gustafsfält var kortare än från Adolfström.
Redan 1777 minskade dock verksamheten kraftigt och brytningen upphörde. Problemet var inte nödvändigtvis att malmen saknade silver. Tvärtom visade senare analyser en ovanligt hög silverhalt. Svårigheten låg i malmens beskaffenhet: blyglansen var hårt bunden till andra mineral och kunde med dåtidens teknik inte skiljas ut och smältas på ett ekonomiskt sätt. Bergsmannen Bernhard Berndtsson konstaterade 1782 att Gustafsfälts malm knappast kunde bidra till silververkets framtid.
När gruvfältet återinventerades 1986 återfanns två gruvhål, lämningar efter smedjan och kåtan samt den gamla sovringsplatsen. Till och med rensovrad malm låg fortfarande kvar. Gustafsfält är därför ett ovanligt välbevarat exempel på 1700-talets försök att exploatera fjällens mineralrikedomar – och samtidigt ett tydligt vittnesbörd om hur klimat, avstånd, transporter och dåtidens teknik satte gränser för gruvdriften.