Klimatförändring påverkar renskötseln i Semisjaur-Njargs fjällsameby

”Förr kunde man fråga de äldre om råd
när det gäller vädret, men det går
inte längre för ingen vet hur det blir.
Årstiderna har förskjutits”

 

 

 

”Någon måste ha gjort något med jordaxeln! Stjärnhimlen har inte hunnit med. Ja, något har hänt när hösten är längre och vintern inte längre går att känna igen”.
Det är renarna som har bästa pejling, menar Anders-Erling, och beskriver hur känsliga djuren är för alla former av förändringar. De svalare och regnigare somrarna ger förskjuten kalvmärkning och brunstperiod. Kosten har förändrats.
”Det är märkligt när man ser gröna löv i fjällen långt in i september.”

• 12 oktober 2017 text / foto Maria Söderberg 

En ovanligt regnig sommar har passerat och hösten visar sig i gulbrun dräkt. Vid den sydliga foten av Tjidtják ligger ett av samebyn Semisjaur-Njargs rengärden, en mil från riksväg 95, Silvervägen, och sex kilometer från fjällbyn Tjärnberg. Tusentals renar springer runt. Där stenpartier, björkar eller människor dyker upp framför dem skingras hjorden sekundsnabbt och delas likt vatten i en fors där en sten sticker upp. Aldrig att en ren springer på en människa. Lasson i starka neonfärger slingrar sig tiotals meter på marken. Då och då kastas de för att fånga in en speciell ren, märkt eller omärkt. Renarnas grymtande läten varierar i styrka. Lyssnar man ett tag kan man urskilja renkalvarnas oroliga bräkande, de har förlorat vajan. Och så finns där ett fnysande, en varning till andra. Men det är, så här i mitten av september månad, inte den mest hektiska arbetsperioden. Sommarens kalvmärkningstid har passerat. Nu är det eftermärkning av kalvar och urval av äldre djur till slakt. I gärdet samlas familjer generationsvis och det förs många samtal. Språken pendlar mellan pitesamiska, nordsamiska och svenska. Här ges tillfälle att lära upp de yngre i hur man identifierar familjens renar, kastar lasso, märker en kalvs öron, lär sig se när en ren är blind eller på annat sätt skadad.

 

Engagemang över generationerna

För Anders-Erling Fjällås, 40 år, är det här en självklar plats. Generationer innan honom, på båda sina föräldrars sidor, har livet kretsat kring renskötseln. Semisjaur som namn för lappby, med det senare namnet sameby, har funnits i minst sexhundra år. Kanske längre, det är svårt att finna källor. För den oinvigde är det svårt skilja på renarna, men Anders-Erling kan snabbt se, även på långt håll, om det är just hans och familjens renar som rör sig i hägnet.
– Det här är Knubbis, berättar han sedan han kastat fast en motsträvig rentjur. Efter en stund står renen stilla vid hans sida.
– Det är inte ofta en ren får ett namn, men den här känner jag väl. Namnet kommer nog av att han blev ganska fet. Den hade kommit bort från flocken en gång och jag hittade honom. Då fick han komma med mig och tränades att bli mer tam. Så, nu känner vi varandra… och Knubbis fick sedan en GPS-sändare runt halsen.

 

Ny teknik i renskötseln

Med hjälp av den nya tekniken kan renskötarna spåra sina djur. Knubbis och den grupp av renar som han tyr sig till brukar hålla till på den östra sidan av Tjidtják.
– Det bästa med den här tekniken är att vi kan visa på renens närvaro i terrängen. Vi har haft hjälp av det inför myndigheter och andra när de undrat. Det händer ju att vi blir ifrågasatta, som när det gäller i frågan om skoterförbud. Då är det bra om man kan plocka fram digitala fakta.
Genom bättre kartläggning av renens betesvanor och förflyttningar kan man minska användningen av terrängfordon och helikopter. Det sparar både pengar och tär mindre på klimatet. Med hjälp av ny teknik har samebyarna tagit renhjordarna och sitt arbete in i framtiden. Idag kan niotusen djur skötas av åtta heltidsanställda, även om det vid vissa tidpunkter behövs extra arbetskraft. Samebyn kan se och lagra positioner från renarna och, ja, kanske man helt enkelt får för mycket information?
– I början var jag helt hänförd av all data, men efter ett tag insåg jag att det ändå är i skogen och på fjället, där ute, som man kan avgöra hur renarna har det. För myndigheter och forskare har detta med teknik blivit så viktigt. En renskötare egen berättelse tas inte för fakta om det inte vidimeras av den nya tekniken.

 

”…men nutida unga ids inte längre åka skidor”

Skoter är idag ett avgörande transportmedel, men skogsskidorna finns med även om de idag främst nyttjas vid jakt. Nya metoder är inget nytt och när häst kunde ses i renskötseln för hundra år sedan var många skeptiska. Även om djurhållning med renar kan säga vara en historisk och traditionell näringsgren är den i ständig förändring.
I en vuolle, jojk, som nedtecknades 1953 med Jonas Edvard Steggo – som ofta rörde sig vid fjället Tjidtják – sjunger han: ”…hör, i forna tider var det så att vi gamla åkte skidor och hade säcken på ryggen, men nutida unga ids inte längre åka skidor, utan de tar en häst och kör med den, och varför skall det inte gå bakåt med renskötseln då ja våla vala vala…”
Renen Knubbis får i alla fall ett nytt GPS-band runt halsen och när han släpps står han alldeles stilla en stund. Är jag verkligen fri nu? tycks han fundera. Sedan kastar han sig iväg ett halvt varv och på några sekunder är han tillbaka in i hjorden.
Jojkar du?
– Nä, skrattar Anders-Erling, det överlåter jag till andra.

 

En dröm om att bli agronom

Det var ingen självklarhet att han skulle satsa på ett arbete i samebyn eller bo kvar i Arjeplog.
– När jag gick ut gymnasiet ville jag bli agronom, det var en dröm jag hade, berättar han.
– Jag åkte till Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala och träffade rektorn. Allt kändes rätt. Men, när jag hamnade på reservplats och inte kom in på första försöket, vände jag blicken tillbaka. Mina föräldrar blev förstås glada att jag ville fortsätta med deras livsverk i renskötseln, men jag vet att de gett mig sitt stöd oavsett vilken väg jag hade valt.
Idag är Anders-Erling Fjällås ordförande i Semisjaur-Njarg sameby. Det är ett hedervärt uppdrag där han kan samverka med andra samebyar över ett stort område. Men det är också en utsatt post där frågor om bland annat
den oreglerade skotertrafiken och rovdjur river långa revor i samförståndets väv. Ibland finns en lösning efter ett telefonsamtal, ibland följer osämjan med i åratal. Men i Arjeplog är konfliktnivån lägre jämfört med andra områden, menar han.
– Här har vi till exempel ett mindre problem med tjuvskjutna renar i jämförelse med andra områden. När det händer handlar det inte sällan om missnöjda personer som tar ut sin aggression mot samer i allmänhet genom att skjuta våra djur.
Och vad kan osämjan bestå i?
– Det handlar oftast om fisk- och jakträttigheter och om renskötselns historiska särställning som ju till och med är inskriven i svensk grundlag.

 

 

 

 

Pengar kan inte ersätta rivna djur

Arjeplogs kommun är samisk förvaltningskommun och efter Jokkmokk har Arjeplog störst andel av den vuxna befolkningen med rösträtt i sametingsvalet, nämligen tio procent. Anders-Erling Fjällås är engagerad i Sametingets rennäringsnämnd som representant för Samelandspartiet. En av de frågor som ofta diskuteras är rovdjursfrågan. Det vill säga; hur många vargar, järvar, lodjur, björnar och örnar som ska få finnas inom  renskötselområdet. Det är en komplicerad procedur som innehåller ett ersättningssystem som baseras på rovdjursinventering och familjegrupper för järv, lo och varg. Inventeringarna görs i samarbete mellan länsstyrelsens naturvårdspatruller och samebyarna.
– Vi har att hålla oss till ett bra riksdagsbeslut. I det sägs det att vi inte ska behöva tåla högre förluster än tio procent av renhjorden. Men problemet är att det inte implementeras av länsstyrelserna och Naturvårdsverket, säger han och suckar.
– Det här är vår största oro och sorg. Pengar kan inte ersätta rivna djur. Det finns kalvningsområden där våra förluster kan uppgå till närmare femtio procent och som lägst handlar det om tjugo, trettio procent av den totala renhjorden. Jag vet att man ska vara försiktig med siffror, men så här ser verkligheten ut.
I en nyligen gjord avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet beskriver man hur uppåt trettio procent av renkalvarna kan dödas av björnar i kalvningsområdet. Den stödjer samebyarnas uppgifter.
– I det här fallet är Norge mycket tuffare med att hålla rovdjusstammen på en mer acceptabel nivå. För oss skulle det räcka långt om man började med att uppfylla Sveriges riksdagsbeslut.

 

Livselixiret – riven ingefära

Anders-Erling Fjällås bor med sin familj i ett hus i Arjeplog. De två sönerna går i skola en halv kilometer bort och är engagerad i idrott, hans sambo Maria Kristoffersson arbetar som lärare. Favoritmat hemma hos familjen är inte oväntat ren. Men medan Anders-Erling plockar fram en bog med torkat renkött och lägger på köksbordet berättar han vad som håller honom pigg, ja, det vill säga bortom renkött och fjällfisk. Livselixiret är riven ingefära som han gör juice av och dricker varje dag.
– Ungarna har testat, men tycker det är för starkt.
Medvetenheten om livsmedel har ökat, både i det egna hushållet och i världen runt omkring. Närproducerat och ekologiskt ska det helst vara, därmed har renkött också blivit mer efterfrågat. Det är rikt på vitaminer och mineraler, här finns det mycket omega-3 vilket ger köttet en god smak. Renen ska helst vara av den fetare sorten, annars finns risken att det torkade renköttet – om man väljer det – blir för torrt.
– Renen är fantastisk! Det är bästa köttet helt enkelt. Det är roligt att producera en pro-dukt som är så efterfrågad.

 

”Någon måste ha gjort något med jordaxeln!”

Men renskötseln kräver även boende i närheten av Älvsbyn. När fjällen fylls av snö är det i kustområdet som renarna har sitt bete. Så har det varit i århundraden. Samebyn har flyttat sina renar till kusten och för Semisjaur-Njargs del hade man vinterbete längs hela Norrbottens kuststräcka, bland annat på Pit-holmen. Här fanns tallheder och skog. Det finns det även idag, men i mindre omfattning. Staden Piteå har vidgat sig, här ligger numera en stor fritidsbebyggelse och holmen huserar det kända Pite havsbad med hotellverksamhet. De gamla områdena för vinterbete inskränks även av skogsbruk, vägar, vindkraftverk och gruvverksamhet. Men det som klättrat upp på ”värstalistan” de senaste åren är framför allt klimatförändringarna.
– Förr kunde man fråga de äldre om råd när det gäller vädret, men det går inte längre för ingen vet hur det blir. Årstiderna har förskjutits.
Han skrattar till, kastar en blick mot skyn:
– Någon måste ha gjort något med jordaxeln! Stjärnhimlen har inte hunnit med. Ja, något har hänt när hösten är längre och vintern inte längre går att känna igen.
Det är renarna som har bästa pejling, menar Anders-Erling, och beskriver hur känsliga djuren är för alla former av förändringar. De svalare och regnigare somrarna ger förskjuten kalvmärkning och brunstperiod. Kosten har förändrats.
– Det är märkligt när man ser gröna löv i fjällen långt in i september.

 

Klimatförändringar oroar

I klimatförändringens spår tornar en annan risk fram. Den ryska permafrosten tinar och därmed ökar risken för mjältband bland djuren. Mjältbrandsbakterier är mycket speciella, skriver Folkhälsomyndigheten, de kan gå in ett sovstadie i årtionden. Men på grund av att man har rört runt i marken har de vaknat till liv.
Vid kustområdet bildas allt mer ofta ett istäcke, en hårdpackad isskorpa, och renarnas luktsinne räcker inte alltid för att hitta det som är ätligt. Dessutom kan det vara svårt att gräva fram betet.
Oron är befogad. Vintern 2013–2014 inträffade en katastrof bland renar i Sibirien när 61 000 renar svalt ihjäl innan de kunde nödslaktas. Ett intensivt regnoväder under ett enda dygn i november gjorde snön genomblöt.Därefter sjönk temperaturen, vilket skapade ett tjockt och ogenomträngligt istäcke som bredde ut sig över ett område nästan lika stort som Dalarna. Forskare kunde senare se ett direkt samband mellan havsisarnas minskning och de extrema väderhändelserna. Lika dramatiskt är det dock inte i de svenska samebyarna.
– Vi har också kunnat följa kraftiga svängningar i väderlek de senaste åren. Förr kunde det blåsa hårt, nu är det halvorkan. På vintern kan temperaturen växla mellan varmt och kallt på ett dygn, ena dagen minus trettio och nästa dag kan det vara blida. Den ökade värmen har också fått fästingen att förflytta sig norrut. De har funnits vid kusten ett tag, men jag hoppas att fjällbyarna ska klara sig.
Hur ska det gå?
– Vi får anpassa oss. Det har vi alltid gjort.

 

Intervjun avslutas på Gáldesbuovddas topp med utsikt över stora delar av Semisjaur-Njargs renbetesmarker. Vi åker dit upp med Anders-Erling Fjällås’ lätta lastbil där fyr-hjulingen är lastad på flaket. Tjock dimma möter hela vägen upp längs den asfalterade vägen. Toppen ligger på 800 meter över havet. Tio minuter senare bryter solen fram, den enorma fjällvyn beder ut sig med Hornavan i centrum och efter ytterligare en stund kommer en hagelskur, sedan snöfall. Det är den 9 oktober, men om man inte hade en almanacka till hands skulle det vara svårt gissa vilken vår, sommar- eller höstdag eller period som vi befann oss i.

Källor:
Klimatförändringar och renskötsel, Nyhetsblad från Sametinget, april 2017.
Lapska sånger texter och melodier från svenska Lapp-
land, Fonografiskt upptagna av Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala II Sånger från Arjeplog och Arvidsjaur, texten utgiven av Harald Grundstöm, musikalisk transkription av Sune Smedeby, Almqvist & Wiksells, Uppsala 1963.

Lästips:
Klimatet och människan under 12 000 år av Fredrik Charpentier Ljungqvist (2017).
Temanr Svensk Botanisk Tidskrift 3-4/2016 Fjällen historia av Leif Kullman.