Vem kan stava till Veälbmábuovđđa? 

Krönika i Norrbottens-Kuriren 30 december 2016

”Det saknas upplysning och därmed sviker statsmakten alla de människor som omfattas av denna stavningsreform. Det som är tänkt att ses som en gåva, med upprättelse för utrotningshotade språk, kan lika gärna uppfattas som ett postkolonialt påbud.”

 

Det snöar över Uddjaure, sikten är sparsam. Minns min pappas nätfiske under is. De gånger den var blank var det fascinerande se de fångade fiskarna i nätet och det var spännande stå där ovanpå ytan. Hur många gånger kunde man fråga sin pappa om isen skulle hålla? 

Just här heter sjön Veälbmá och på samiska betyder det ett lugnt vatten som snirklar sig fram. Det har aldrig, så länge någon kunnat dra i den historiska språktråden, hetat något annat. Det är vackert och traditionsbärande att namnet finns kvar, men – bästa styrande och ställande myndigheter – strax börjar förvirringen.

Hur ska man kunna stava dessa sköna namn?

Mina släktingar runt sjön sa inte alltid det försvenskade namnet Uddjaure, snarare kunde man höra det uttalas (ungefär) Ojaure eller, för att tal om hur Storudijaure. Många skriver Uddjaur, det vill säga utelämnar ett sista e, som till exempel hos Nationalencyklopedin (som lägger till ett e som alternativ stavning) eller Arjeplogs kommun (som använder båda stavningar). Men sedan några år tillbaka har nya namn på sjön dykt upp, Uvvjáge, som är umesamisk stavning, och Ujják, lulesamisk stavning. Och där jag står vid stranden av Veälbmá har jag nu sett, efter ett sökande bland dokument, att det går en gräns – precis här, mellan pite- och umesamiskt språkområde. Det är ingen tvekan om att mina förfäder runt sjön pratade det ena eller det andra. Samiska var huvudspråk och de som ville missionera eller handla med samer i Arjeplogsfjällen fick så lov att lära sig, i första hand, pitesamiska. I koloniseringens tidevarv smulades dock språket ned och idag finns knappt ett trettiotal som kan tala denna centralsamiska variant. Språket finns på UNESCO:s lista över världens utrotningshotade språk.

Det anrika Lantmäteriets arbete är riktmärket för stavning. Jag ansluter till deras karta, utom i några enstaka fall, till exempel Adolfström. Varför envisas Lantmäteriet till att skriva ortnamnet med två ss sedan 1966? Jo, man hänvisar till generalstabskartan från 1893 och ett jordregisternamn i Arjeplogs socken. Men all skyltning, information från enskilda och företag sker med ett s. 

Det är svårare att med stöd av historien argumentera kring stavning av de samiska ortnamnen. Skriftspråket sent utvecklat och när man idag skriver in de samiska ortnamn på kartan har man konstruerat nya stavningsregler med teckenljud som ytterst få kan uttyda. Och det utbryter förstås stor förvirring. Hur ska allmänheten kunna stava rätt när myndigheterna inte gör det? Eller sameradion? Eller om inte ens samebyarna vill rätta in sig i ledet? Vad som kanske är ännu mer problematiskt är att stavningsreformen på fjällkartan kan äventyra fjällsäkerheten. Vem i nöd kan stava rätt?

Veälbmábuovđđas utsikt bjuder på vyer över stora sjö- och skogsområdet. Vid klart väder ser man över till Norge. I arrangemanget Top of Arjeplog är det varje år det den mest besökta toppen. Ändelsen buovđđa betyder att fjället har en rundad och slät topp med en krans av skog omkring sig. Genom decennierna har stavningen böljat hit och dit. Här följer några exempel från Lantmäteriet: Välbmapuouda (1903), Välbmaboulda (1971), Vielmiesbuovđđa (2004) och så den senaste varianten, Veälbmábuovđđa (2008) på umesamiska. 

I språklagen från 2009 kan man utläsa att myndigheten har ett särskilt ansvar för att främja de nationella minoritetsspråken. Till dess hjälp har man Institutet för språk och folkminnen som ligger i Uppsala och till deras främsta uppgifter hör att levandegöra och sprida sin kunskap. När nu statsmakterna har som ambition att ställa till rätta nedmonteringen och förlusten av de samiska språken finns självklart glädje och nyfikenhet. Men språkreformen kommer så sent att själva språket i stort sett är förlorat och endast en handfull människor begriper varför det ska stavas som det gör. Irritationen lägger sig som en väsande matta över fjällvärlden. Får man ändra i kartor hur som helst och varför lämnas så få förklaringar? Det saknas upplysning och därmed sviker statsmakten alla de människor som omfattas av denna stavningsreform. Det som är tänkt att ses som en gåva, med upprättelse för utrotningshotade språk, kan lika gärna uppfattas som ett postkolonialt påbud. 

Fjället Veälbmábuovđđa ligger dock tryggt där det ligger. Vid stigens början finns, jämte den nya med dagens korrekta stavning, en egenhändigt gjord skylt som Arjeplogs kommun låtit sitta kvar när den nya sattes upp. På den står det Välmapouda. 

Maria Söderberg