Susanne Nyström – guldåkaren från Laisvall

 

Hon drömde om OS, men satsade i stället på Vasaloppet.
Vi träffade guldåkaren Susanne Nyström från Laisvall som
offrar det mesta för att få åka skidor.
Idag är hon en del av den svenska skidhistorien.

 

• 10 april 2010 (publicerat i Magasin Laisdalen 2010, red. Maria Söderberg).
  

 

Namn: Susanne Elinor Nyström
Född: 29 december 1982, uppvuxen i Laisvall.
Yrke: Skidåkare och sjuksköterska.
Årets största vinst: Vasaloppet, startnummer 510, åktid 4:33:07
Skidklubb: IFK Mora
Övrigt: Susanne blev första dam att vinna en officiell dubbel, det vill säga både TjejVasan och Vasaloppet samma år. Hon har även vunnit Tjejvasan fyra år i rad med start 2007.
Familj: mamma, pappa, bror, sambo Rikard Andréasson.
Bor: I radhus i Mora
Drömmer om: Just nu att få åka till Nya Zeeland.
Övrigt: Susanne är fascinerad av mössor och äger ett tjugotal, minst. ”En billig grej som gör stor skillnad”.
Språk: Svenska, engelska och förståelig tyska.
Älskar: Sambon Rikard!
Föraktar: Avundsjuka och svartsjuka.

 

 

 

Det var fyra grader kallt den 6 mars 2010. 15 702 åkare hade anmält sig och 14 934 gick i mål. På plats i Mora fanns fler åskådare än något tidigare år. Vid upploppet stod närmare sju tusen personer och hejade på. Hemma i tv-sofforna följde nästan 1,8 miljoner tävlingen.
Susanne Nyström – guldtjejen från Laisvall – tog hem vinsten i damernas klass i Vasaloppet! Maria Nordlund, som är barndomsvän till Susanne Nyström, följde loppet med spänning hemma i Arjeplog. Och när Susanne vinner, ja då kommer tårarna.
– Vi sitter alltid klistrade framför tv:n. Jag känner mig stolt över henne och jag kan bara säga att hon är kanonduktig, säger Maria Nordlund.
De växte upp tillsammans i Laisvall – där allt började. 1990 startade Laisvalls sportklubb skidträning på initiativ av Bengt Norén. Susanne var åtta år gammal och började träna två kvällar i veckan. Maria Nordlund minns att de var många som under låg- och mellanstadiet höll på med skidor men Susanne utmärkte sig, hon var alltid snäppet bättre. I högstadiet tränade hon fem till sex kvällar i veckan.
– Redan då var hon så målmedveten. Jag tror att vi alla tidigt tänkte att ”henne kommer vi att få se på tv en dag”. Jag hade blivit förvånad om hon slutat åka. Det tog mycket av hennes tid, men hon hade ett stort stöd hemifrån, säger Maria Nordlund.
För Susanne Nyström var det inte bara en fas i livet eller en rolig grej. När klasskamraterna droppade av en efter en från träningen stod hon snart ensam kvar i elljusspåret.
Hon skulle åka skidor, så var det bara.

 

”För många är inte vägen till toppen varken rak eller smärtfri”

 

Efter högstadiet sökte sig Susanne Nyström till skidgymnasiet i Älvsbyn. Monica Nyström, Susannes mamma, tror att hon sökte likasinnade. Hon tar fram familjens fotoalbum och bläddrar försiktigt. Vi sitter i deras kök och blickar ut över Laisälven. Leende berättar hon om olika vinster som Susanne kammat hem. Hon saknar sin dotter och önskar att hon inte bodde så långt bort.
– Susanne var femton när hon flyttade till Älvsbyn. Det var lite jobbigt, men jag kände ändå en trygghet i att skolan hade ”koll” och att skidorna tog så mycket av hennes tid. Alkohol och cigaretter attraherade henne inte på samma sätt som det kanske gjorde för andra ungdomar. Som förälder var det väldigt skönt att veta, säger hon.
Redan i högstadiet tänkte Monica Nyström tanken att skidåkning kanske var något hennes dotter skulle komma att ägna sig åt. Men som för många är inte vägen till toppen varken rak eller smärtfri. Enligt Monica Nyström har träningen gått upp och ned och Susanne har i perioder haft det motigt.
– Vissa tävlingar har gått helt åt skogen och då är det jobbigt för hela familjen. Jag vet hur mycket tid hon lägger på detta och jag lider med henne när det inte går bra.
Susannes pappa Hans-Olov Nyström var alltid med på tävlingar när Susanne var yngre. Han har ett brinnande intresse för skidåkning och har själv tävlat. Monica Nyström tror att det var bra för Susanne att det var lite uppdelat i familjen.
– När hon var yngre var det nog skönt för henne att vi hade olika förhållningssätt till skidåkningen och träningarna. Med pappa pratade hon skidor och med mig kunde hon prata om annat.
Hur kommer det sig att vissa människor blir så bra på något, exempelvis skidåkning? Är talangen medfödd eller går den att träna upp? Kan vem som helst vinna Vasaloppet med rätt träning och motivation? Monica Nyström tror att det är en kombination av talang och hårt arbete. Hon säger att hennes dotter är lite tjurig och envis och att det kanske påverkar. Och så är hon bra på att staka. Men förmodligen var det flera faktorer som tog henne till vinsten.
– Vi var såklart på plats i Mora och tittade och jag var så nervös. Jag trodde att hon skulle placera sig bra, men inte trodde jag att hon skulle vinna. När hon närmade sig på upploppet kunde jag knappt titta, och när jag såg att det skulle gå vägen kändes det helt otroligt. Det går inte att beskriva. Jag hann bara ge henne en kram innan hon skulle iväg på dopingkontroll.

 

”Det är tyvärr inte som för en hockeyspelare, att man får lön från sin klubb”

 

Vi lämnar Laisvall en stund och beger oss till Mora. SJ-tåget rullar in över Siljan. Längs med spåret står röda timmerstugor med vita knutar, precis som jag föreställt mig att det ska se ut i Mora. På en bänk på perrongen sitter Susanne Nyström och väntar, iklädd jeans, jacka och grön toppluva. Den långa vintern är snart över och vårens knoppar syns här och var där snön smält undan. Susanne berättar att de inte haft så mycket snö, och att de sällan får det i Mora. Kanske beror det på Siljan eller fjällen runtom, gissar hon.
Hon ursäktar röran hemma i radhuset, ställer undan några glas och städar bort lite papper från köksbordet.
Resor och vinster är två ord som väl sammanfattar Susanne Nyströms senaste säsong. Hon säger att hon aldrig varit så bra skidåkare som hon är idag. Sedan hon insåg att det inte skulle bli något OS i Vancouver för hennes del inriktade hon sig på nya mål som till exempel Vasaloppet – som senare skulle visa sig vara ett smart val. Hon vann även Tjejvasan för färde året i rad – och blev på så sätt den första kvinnan att vinna en officiell dubbel. Innan det vann hon även tävlingar både i Schweiz och Frankrike.
Hon påpekar ändå att hon inte är professionell skidåkare, utan bara skidåkare. För att kalla sig proffs måste man kunna leva på det, menar hon, vilket hon inte kan. Sambon Rikard Andréasson är också skidåkare, men de kan inte leva på det. En av dem måste jobba. De delar upp året.
– Det är tyvärr inte som för en hockeyspelare, att man får lön från sin klubb. Och det beror nog på det publika intresset. Vi kan inte sälja biljetter, det är annat med lagsporter. Tyvärr går folk inte man ur huse för att heja på individuella åkare, vi har inte den typen av arenor, säger hon.
Under sommaren arbetar Susanne Nyström som sjuksköterska på Mora lasarett.

 

”Det är tätt i toppen, alla har chans att vinna”

 

Inom skidsporten sker det mesta på ideell basis och det kan ställa till med problem för åkarna. Efter ett guldår som detta går ekonomin runt för Susanne Nyström. Men hade hon i stället kommit fyra eller femma hade situationen sett annorlunda ut.
Hon tränar hela året, och har sedan en dag på sig att prestera. Är misslyckandet ett faktum kommer nästa chans först ett år senare. De flesta av oss kan ha en dålig dag på jobbet utan att det spelar någon roll. För Susanne Nyström är det skillnaden mellan succé och fiasko.
– Jag måste vara i perfekt form. Jag måste ha bra skidor. Jag måste ha bra valla. Det är tätt i toppen, alla har chans att vinna, och kanske är det även så att någon annan måste misslyckas lite för att jag ska vinna, säger hon krasst.
Men hon känner ingen press att hon måste vinna och kan till och med säga att Tjejvasan, som är tre mil lång, var en större bedrift att vinna än Vasaloppet som är nio mil långt.
– I Tjejvasan är det många duktiga åkare och konkurrensen är hårdare, på det sättet är det svårare att vinna. I Vasaloppet är det kanske en handfull åkare jag måste slå, även om det ställs prov på uthålligheten på ett annat sätt.
Under ett lopp gäller det att – förutom att allt stämmer – även att fatta rätt beslut.
De första tre kilometrarna under Vasaloppet går uppför och ganska snart fick Susanne Nyström mjölksyra. Hon bestämde sig för att dra ned på tempot. Med facit i hand tror hon att det beslutet var avgörande.
Hur tränar man inför Vasaloppet, teståker man nio mil några gånger i veckan?
– Nej det gör man inte. Däremot kanske jag joggar eller åker rullskidor i fem, sex timmar åt gången. Och kör annan typ av träning. Det är viktigt med uthållighet, men den kan man träna på många sätt.

 

Anledningen till att hon valde ett vårdyrke var efter ett sommarjobb på Vaukagården i Arjeplog där hon ”stormtrivdes”

 

Under vinterhalvåret åker Susanne Nyström skidor varje dag och under sommaren blir det mer löpning, rullskidor och cykel. Senaste tillskottet i träningsupplägget inför Vasaloppsveckan var att paddla kanot, för att bygga överkroppen. Det handlar hela tiden om balans.
– Om man känner att man har för mycket omkring sig gäller det att trappa ned på träningen i tid och inte tömma sig själv. När jag jobbar heltid på sommaren vilar jag ju inte på dagarna. En jobbig dag på lasarettet hinner jag inte ens äta och då gäller det att sätta stopp för träningen. Jag måste även tänka på att lägga energi på det som är viktigt.
Att växla mellan skidåkaren Susanne och sjuksköterskan Susanne är befriande, säger hon. Genom jobbet på kirurgavdelningen får hon perspektiv på livet och träningen. ”Det är svårt att klaga på sin egen form när människor runtom en dör.” Anledningen till att hon valde ett vårdyrke var efter ett sommarjobb på Vaukagården i Arjeplog där hon ”stormtrivdes”.
– Jag ser utvecklingsmöjligheter som sjuksköterska, precis som med skidåkningen. Jag känner att jag gör något meningsfullt och ser mycket som jag skulle kunna göra den dagen jag inte längre har skidorna. Att få arbeta i utvecklingsländer eller katastrofdrabbade områden vore något, där kan man verkligen göra en skillnad. Jag är min enda begränsning, säger hon.
Om det finns någon nackdel med att låta en sport ta större delen av ens liv så kan det ju vara just detta, att många saker skjuts på framtiden. När Susanne Nyström skaffar barn kommer hon inte att återvända till skidspåret, hon måste bli klar med detta innan. Att lägga pengar på hemmet är varken ekonomiskt eller tidsmässigt tänkbart just nu, säger hon, och tillägger att det ändå är värt det. Hon får göra mycket som andra bara drömmer om.
– Jag offrar mycket. Jag och Rikard lever våra liv i ett eget tempo. Många relationer med vänner utanför sporten tappar man, det är svårt att kombinera. Men å andra sidan får jag göra så mycket roligt som andra inte får. Jag kan aldrig förklara hur det känns att vinna Vasaloppet, men jag har fått uppleva det och det är fantastiskt!

  

”Den riktiga wow-känslan kom först efter några dagar”

 

Så kommer frågan som jag egentligen inte hade tänkt ställa: Hur kändes det att vinna Vasaloppet?
– När jag gick i mål kände jag mig bara trött. Jag visste inte hur jag skulle reagera och jag vet att jag i intervjuer inte verkade glad. Jag kände mig så tom. Det är hektiskt att gå i mål och först när jag satt på dopingtestet och åt godis kom en känsla. Jag tänkte ”att nu vann jag, och vad ska jag göra nu”? Under prisutdelningen kunde jag inte sluta le, men den riktiga wow-känslan kom först efter några dagar. Jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag bestämde mig för att genomföra det, jag lade upp en plan, och jag lyckades.
Vad tänker man på under en nio mil lång skidresa? Susanne Nyströms säger att det ofta är full aktivitet i hennes skalle när det går dåligt under en tävling. Hon blir inte ens besviken när hon går i mål, hon har redan bearbetat det. När det går bra planerar hon och lägger upp nya strategier. Men hon kan aldrig veta hur ett lopp kommer att gå.
– Om jag känner mig pigg kan jag ha en bra känsla inför ett lopp. Jag hade det inför Vasaloppet. Jag var väldigt avslappnad men ändå fokuserad och det bådar gott. Jag brukar känna ganska snabbt om det kommer att gå bra eller dåligt. Men det är knepigt med långlopp, det kan ju gå bra i tre mil, men då har man sex mil kvar.

 

Väder och valla spelar stor roll. Susanne Nyström beskriver sig själv som en kraftig åkare som åker mycket på styrka. När hon slår ned skidan i marken måste hon få svar. I år var det bra väderförhållanden för hennes del med hård snö. De åkare som är lite lättare kanske hade tjänat på mjukare snö. Susanne Nyström tror att vägen till toppen handlar mycket om vilja.
– Man måste ha talang och de rätta fysiska förutsättningarna. Men jag skulle ändå säga att den största delen är vilja. Man måste vilja träna mycket, annars går det inte. Det spelar ingen roll om du har talang men inte är villig att underkasta dig träningen. Att kunna träna mycket är också en talang. Det är som med allt i livet, vill man bli bra på något måste man lägga ned mycket tid på det, säger hon bestämt.
Även om det var en besvikelse att inte ta sig till OS har hon försonats med tanken.
– Långlopp skiljer sig från de vanliga loppen. Mina styrkor är just stakning och uthållighet och det är en fördel där. Om jag tog mig till OS, var ligger då mina styrkor och vad kan jag prestera? Om jag bara lyckas ta mig till plats fyrtio är det större att vinna Vasaloppet. Jag har fått frågan om jag är avundsjuk på Charlotte Kalla, men det är jag inte. Det finns en anledning till att det är hon som är där och inte jag, säger hon.

 

”Det är svårt att veta hur ett vardagsliv är när man aldrig provat på det”

 

Det kommer ett nytt OS om fyra år men Susanne Nyström är tveksam till om det skulle gå, trots att hon åker bättre än någonsin. Hon fyller tjugoåtta i år och menar att hon är för gammal. En skidkarriär är inte speciellt lång, även om man kan nå sin topp lika väl när man är trettio som tjugotvå. En elitidrottare kämpar både mot det oundvikliga åldrandet som de mycket små marginalerna. Susanne Nyström har ådragit sig mindre skador men känner sig ändå skonad. En skada i axeln förföljer henne och kräver rehabilitering och så har hon haft en del knäproblem. Hennes svaga fotleder stärks med en kombipjäxa som ger mer stöd än den klassiska. Hon säger att hon inte känner någon som inte har mindre skador. Hon är tacksam att hennes inte påverkar hennes förmåga.
Om det inte blir OS, vad finns då kvar? Susanne Nyström säger att hon vill vinna långloppsvärldscupen, det vore en ära. Ständigt flyttar hon fram gränsen för när det är dags att ställa skidorna på hyllan. För två år sedan sa hon att hon skulle ge skidkarriären tre år till och sedan lägga av. Hon vill sluta med flaggan i topp men så länge det går bra vill hon också fortsätta.
Många saker med ett liv utan skidor skrämmer henne. Att aldrig mer få uppleva känslan av att stå på startlinjen, missa alla förberedelser inför en tävling, aldrig mer få uppleva känslan av att vinna. Hon är rädd för den inrutade vardagen och undrar vad hon skulle fylla sina dagar med. Det är svårt att veta hur ett vardagsliv är när man aldrig provat på det.
– Jag åker runt så mycket nu och vill inte riktigt tänka på den dagen, men den kommer närmare och närmare. Jag kan inte hålla på för alltid. Det är ett otryggt liv jag lever, framförallt ekonomiskt, men jag vet ändå vad som kommer. Sen kommer det ju att komma fördelar den dagen jag slutar också. Tänkt att få fira ett trevligt nyår! Det kan vi aldrig nu för vi är alltid på tävling. Vi har en vecka på våren då vi kan festa och unna oss saker och bara släppa allt. Resten av året är det ju skidor som gäller, för oss båda.

 

”Hela året tränar hon ensam, men just då, när hon vittnar seger, är det skönt att veta att det finns folk i publiken som hejar på just henne”

 

Att leva tillsammans med någon som har samma intresse och passion är en fördel, tror hon. Hon och sambon vet precis hur det känns när den andre vinner och förlorar och vad hårda träningspass innebär. De träffades för sju år sedan genom gemensamma vänner och Susanne Nyström säger att det inte finns någon konkurrens dem emellan, även om det kanske finns en liten risk att det blir jobbigt för den ena när den andre lyckas. Men detta är sällan ett problem, snarare hämtar de energi från varandra.
– När jag vinner så stärker det honom, han är jätteglad för min skull. Men det är inte bara min insats som gör att jag vinner. Många personer bidrar. Det är en förtjänst från coacher, vallare, från dem som langar dricka, allt måste fungera. Under Tjejvasan trampade jag sönder staven precis innan start och då är det inte längre upp till mig. Om ingen hjälper mig i tid så blir det kanske ingen vinst. I slutändan är det jag som gör det avgörande loppet, men det är ändå en stor apparat som måste fungera, säger hon.
Och att det är många som gläds för hennes skull råder ingen tvekan om, framförallt hemma i Laisvall. Hon blir glad över att så många engagerar och bryr sig. Det stärker henne.
Vi tittar in i ett litet rum intill hallen. Pokal efter pokal skiner på en bokhylla tillsammans med stickade vantar från Tjejvasan, dalahästar och andra priser och utmärkelser, diplom och fotografier. Hon säger att hennes egen upplevelse alltid blir mycket större när andra också gläds. Hela året tränar hon ensam, men just då, när hon vittnar seger, är det skönt att veta att det finns folk i publiken som hejar på just henne.
När hon kom ikapp Sandra Hansson förstod hon att hon kunde vinna Vasaloppet. Hon kände att hon hade krafter kvar till en spurt, men det behövdes inte. Susanne Nyström ryckte ifrån och Sandra Hansson släppte.
Och det var då Susanne Nyström – guldtjejen från Laisvall – blev en del av den svenska skidhistorien.

 

Susanne Nyström-fakta

När Susanne vann Vasaloppet fick hon 50 000 kronor. Pengarna går till klubben. Dock är de öronmärkta och hon kan hämta ut det i form av träning och läger. När hon däremot vinner utomlands går pengarna direkt till henne.
”Hela liver kretsat kring skidorna. När jag bestämmer vad jag ska äta till middag beror det på vad jag ska träna. Jag måste få i mig ordentligt. Det blir mycket pasta som är lätt att äta mycket av. Mot slutet av säsongen är jag ganska trött på havregrynsgröt till frukost.”
Susanne Nyström gillar att fotografera och teckna. Hon har många konstnärer i släkten och tror själv att hon fått lite av den glöden. Hon skulle kunna tänka sig att arbeta med finsnickerier och vill gärna gå en kurs i silversmide eller möbelsnickeri.
Det var Susanne Nyströms pappa som första gången introducerade henne för skidåkning. Hon var sju, åtta år gammal och ville till en början inte gå dit. När det sedan visade sig att hon var bra på det fortsatte hon eftersom det var så roligt.
Susannes tips till blivande idrottare: ”Träna och träna. Det går upp och ned, men man måste våga satsa. För mig har det varit viktigt att stå på egna ben. Det finns mycket teorier för hur man ska träna rätt, men allt kanske inte passar just dig. Om det fanns ett recept på hur man vinner Vasaloppet skulle alla kunna göra det. Man måste ha en plan och lita till sin egen förmåga”.
Ett medborgarförslag har lagts om att uppkalla en gata i Laisvall för att hedra Susannes insatser i skidspåret. En uppskattad idé!

 

 

 

A N N O N S