Många stora abborrar i nätet på Veälbma, Uddjaure. Jag lär mig sakta fiska med nät, men det är svårt få loss fisken utan att skada maskorna. Foto Anna Sundelin
K R Ö N I K A
- 10 augusti 2013
Vi åt ofta fisk när jag var barn. Det var röding, öring, sik, harr och gädda. Fiskar med prickar stektes, siken kokades och av gädda lagade min mamma fantastiska gäddfärsbullar.
Min pappa torkade gädda. I långa rader hängde de rensade gäddhalvorna längs garageväggen eller i stugan. Han tog med den torkade fisken i skogen och på fjället, någon gång var det tilltugg en lördagkväll när gästerna kom.
Abborre var inte så vanligt, men det fanns något som kallades för ”brunnen abborre”, eller brunneabbar’n. Min mamma var inte så förtjust i det, men pappa tyckte om att ta hem en kagge från farbror Ivar i Bellonäs. Han åt abborren med potatis. Det luktade illa i köket. Inte alls så starkt som surströmming, men det var en syrlig stickande doft. Fiskbitarna kunde också läggas på en skiva bröd. Aldrig någonsin minns jag en sallad till rätten. Sådant kallade min pappa föraktfullt för ”kaninfoder”, men han ändrade sig senare i livet, och det med besked.
Brunneabbar’n är ett gammal sätt att kon- servera fisk. Man la fisken i grovsaltlager i en träkagge. Ett trälock förseglade kaggen med några stenar på. Hanteringen skulle ske på senvåren, före midsommar. Först skulle kaggen stå litet varmt, sedan skulle den hållas i mer svalt förvar. Inte i kylskåp, här var det kallkällaren som gällde. Den kunde vara under köksgolvet eller utomhus i en kåta eller på botten av ett uthus.
Någon gång på 1980-talet fick abborren i nya former en mer given plats på middagsbordet i Arjeplog. Så god den var! Varje gång upprepade vi inför varandra att det var otroligt så god just abborren var, var det inte till och med den allra godaste fisken? Till och med min pappa var benägen att hålla med. För min mamma var det definitivt en succé. Det blev hennes fiskefavorit. Nu serverades abborre även med – curry!
Allt sedan min pappa och mamma accepterade att följa med till Indien på en lång resa 1988 ändrades synen på kryddningen.
Men den främsta anledningen var förstås att filéerna gjorde sitt antåg. Min pappa stod vid sjökanten, rensade fisk och gjorde filéer. Han satte en ära i att ingen skulle hitta ett enda av abborrens kraftiga ben.
Själv utvecklade jag en abborrrätt med indiska förtecken. Marinaden bestod bland annat av sambal oelek och färsk ingefära. Receptet publicerades i Piteå-Tidningen och vips hade några till testat.
Stor fångst. Foto Maria Söderberg
Till en av barndomens mer minnesvärda kulinariska fiskeupplevelser hör följande: Ströbrödspanerade fiskpinnar med torsk från Findus. Någon gång i början av 1970-talet fanns de att köpa på Konsum. Vi åt dem bara när pappa var i Riebnes och arbetade under veckorna.
Det var hur gott som helst. Jag tror vi åt stuvad spenat till.