På platser som Västerfjäll, Alesgiehtje,
man får syn på en riktigt intressant historia om
Arjeplogs kommun och Piteälvsområdet. 

 

Text Maria Söderberg
Reportaget finns i 2025 års upplaga av Magasin Silvervägen.

 

Vid bryggan i Örnvik väntade båtar för det sällskap som skulle delta i gudstjänst i Västerfjälls kapell. Den äger rum en gång per sommar och kan – förutom att det är just en gudstjänst – ses som en väsentlig kulturgärning i Arjeplogs kommun. Under en dag får man en unik glimt av fjällsamhällets utveckling för framför allt den samiska befolkningen. Så sent som i slutet av 1970-talet fanns det närmare 40 personer bosatta vid sjön
Tjieggelvas, fördelade på 14 hushåll, idag finns en fast boende i Örnvik och en i Stenudden. 

”Inte minst jojkade hon Ave Maria”

Med prästen Anders Matsson introducerades ett program i kapellet som inkluderade sång, musik och
föredrag. Han berättade om sina första besök i Väster-fjäll när han fick bo på övervåningen i framlidne Oskar Rankvist rum.
– Han brukade jojka sina förfäder och det var en speciell känsla av att vara just där.
Anders Matsson berättade om att Piteälvsområdet haft många framstående jojkare. En av dessa var Margreta Nilsdotter Snuonk (1865–1957). Hon gifte sig 1887 med Lars Bengtsson. Margreta var känd för sina jojkar och i en tid när jojken var kontroversiell hjälpte hon till att dokumentera och sprida den.
– Inte minst jojkade hon Ave Maria, som påminner oss om att kristna symboler förekom hos samerna.
Han påminde om att området haft tre framträdande nåjder, varav en finns begravd på en holme i Tjieggelvas. Enligt tradition ska skelettet utgöra kvarlevorna efter en kraftfull nåjd, Anná Vuolla. Det berättas att han drunknade vid en notdragning.  Kyrkans tidigare aversion och avståndstagande från jojk och samernas tidiga tro – länge ansedd som ”djävulsdyrkan” – har ingen plats i dagens kapell och i Svenska kyrkans övriga verksamhet. Vid sekelskiftet omkring 1900 var det till och med många präster som engagerade sig för att dokumentera jojk-texter. Parallellt fanns kristna samer som långt in i vår tid ansåg det vara avgudadyrkan att jojka. Det finns alltså en bred palett åsikter om jojk, men i Västerfjäll blir det en självklar del av sammankomsten. 

Av svenska staten fick de två alternativ

Under 1920-talet flyttade hundratals samer med sina renar till Arjeplogs kommun från norra Sverige och Finnmark i Norge.  Flera familjer kom att slå sig ned i Falehaure, fem kilometer öster om Västerfjäll. Ingbritt Päiviö Wahlberg berättade om sin mormor och morfar Maria och Henrik Kuhmunen som tvingades flytta med sina renar.
– 1923 stängde Norge riksgränsen för de svenska samernas renbeten i Norge och i området kring svenska Karesuando fanns inte tillräckligt med renbetsmark. Av svenska staten fick de två alternativ, antingen skulle renhjorden kraftigt minska genom slakt eller så fick de flytta söderut.
Ingbritt Päiviö Wahlberg berättade om familjens ofrivilliga flytt till Arjeplogs kommun där de först hamnade i Mavasområdet.
– Men det blev i Falehaure som jag växte upp med mina föräldrar, Siri och Olof Päiviö, fortsatte hon att med berätta till bilder.
– De byggde ett hus och deras första torvkåta uppfördes 1937.  

Alesgiehtje betyder “västlig ände”

Den fasta bebyggelsen i Västerfjäll tog fart år 1863. På samiska sa man Alesgiehtje, “västlig ände”, och med ände avsågs Piteälvens största sjö, Tjieggelvas. Det var Enar Jonsson Ståntje, född 1806, som byggde en kåta på det sluttande området i den skyddande viken. I huslängden skrevs hans boendeort Låkte. Elva år gammal var han inskriven i Arjeplogs Lappskola för två års utbildning, vilket i huvudsak handlade om att lära sig vad som stod i den lilla katekesen. Enligt skolans matrikel var han där ett år, men rymde: ”Hänvisade till dålig mage – tålde icke välling gjord av surt och skämt blod”. 

Fisket var avgörande

Valet av just Västerfjäll hade troligen att göra med fisket. Det skriver Israel Ruong, språkforskare och
nomadskolinspektör, som själv var från Piteälvsområdet. Det var här man tidigt på våren kunde fiska med nät.
På 1920-talet väcktes intresset för ett kapell i Västerfjäll. Den första kollekten, som var starten för bygget, utgjordes av 1 krona och 75 öre. Byns hemmansägare beslöt sig för att efterskänka mark. Efter ritningar av arkitekt Bo Grefberg invigdes bygg-naden 1957. Byggmästare var Anton Enarsson. Det valmade sadeltaket var från början täckt av tjärade spån, men är numera av plåt.
Men den distinkta vimpeln på kapelltaket med det ingraverade årtalet 1955 vittnar om att invigningen troligen var tänkt att ske ett år tidigare. ♦ 

Elsy Rankvist från Västerfjäll hoppas på fler talare av det pitesamiska språket

Elsy Rankvist, 70, växte upp i en tvåspråkig miljö,
men har lyckats hålla pitesamiskan levande genom livet.
I sitt jobb inom vården har hon glatt äldre talare med
språket och hon har bidragit till forskningen om pitesamiskan.
2019 blev den pitesamiska ortografin officiellt godkänd. 

”Jag föddes den 2 april 1954 på sjukstugan i Arjeplog. Min mamma Sonja bodde i Västerfjäll och när det var dags för min ankomst åkte hon hästskjuts över Tjieggelvas till Stenudden. Härifrån åkte hon bil till Lövnäs där barnmorskan Tekla Davidsson väntade. Hon bodde och arbetade i Piteälvsomådet och hennes man var taxichaufför. Några dagar senare fick min mamma skjuts till Arjeplogs sjukstuga och en vecka senare föddes jag. Mitt fullständiga namn är Elsy Margareta Rankvist med mellannamn efter mormor. Två veckor efter födseln var mamma och jag tillbaka till Västerfjäll. På pitesamiska heter det Alesgiehtje, “västlig ände”.

Västerfjäll var en livaktig plats när jag växte upp. Jag bodde tillsammans med min mor, mormor Margareta som kallades för Märgitáhkká, två morbröder och min mormors syster Lotta, Lottáhkká. På somrarna kom moster Signe och hennes man som annars bodde i Stockholm. De var alla min storfamilj. Jag hade ett bra och tryggt hem. Det fanns två andra familjer i Västerfjäll, Enarssons och Anderssons. Den äldre generationens barn kunde gå i skola i Västerfjäll, men min mor som var född 1922 – och yngst i en syskonskaran av åtta – fick gå skola i Racksund, en by väster om Arjeplog. Där lärde man ut allt på svenska.

Mina första ord på pitesamiska var kan aktan manajn, vilket betydde att jag ville följa med när min mamma skulle iväg och hälsa på någon. Men även om pitesamiska var en självklarhet var vi tvåspråkiga i Västerfjäll. Som barn tyckte jag det var helt naturligt. Ibland kom turister förbi. Kungsleden gick ju genom byn och det kunde vara roligt träffa dem som vandrade. När jag började skolan i Arjeplog var den svensk. Vi var ju inte renskötande samer – även om både Märgitáhkká, morfar och Lottáhkká ägde renmärke – varför jag inte fick gå i nomadskola. Västerfjäll hade varit en gammal lappvall med renar, men de hade dött undan. Min morfar hade haft renar. Men till svensk skola skulle jag. Under hela skoltiden i Arjeplog bodde jag på tre olika skolhem. Det var inte alltid roligt. Jag hade ju inga syskon, men där fanns mina kusiner och jag fick vänner. Svenska blev mitt huvudspråk, men jag minns första gången när jag ringde hem och pratade med morbror Oskar: Lä virro Tjieggelvassan? Är det storm på Tjieggelvas?” var det första jag frågade om.

Efter grundskolan gick jag ett år på Grans lanthushållsskola i Öjebyn och sedan fortsatte jag på vårdlinjens tvååriga utbildning till undersköterska. Jag jobbade extra på äldreboendet i Arjeplog under sommaren och tyckte om det. Jag flyttade sedan till Östergötland och Finspång, bildade familj. Senare bodde vi i Tierp och därifrån flyttade jag hem till Arjeplog 1987 med mina två döttrar. Nu fortsatte jag arbeta inom äldrevården. Det var roligt när jag kunde använda min samiska i kontakterna med flera av de äldre på boendet, både med nordsamiska och pitesamiska. Språket förenade oss på ett särskilt vis. En samisk 85-årig kvinna sa att hon kunde höra på min dialekt att jag var just från Västerfjäll. Det var kul.

Min mamma flyttade till Arjeplog och vi pratade dagligen pitesamiska med varandra. Ibland brukade hon säga ’bondska’ om arjeplogsmåle. Hon föredrog, när hon pratade svenska, att det skulle vara ’enkel rikssvenska’, vilket ju var det språk som hon hade lärt sig i skolan. Lärarna var ju ofta söderifrån. En spännande sak hände 2008! Jag läste en artikel om att en amerikansk språkforskare i Tyskland, Joshua Wilbur, sökte efter pitesamiskt talande personer. Han var engagerad i arbeten för att rädda hotade språk. Jag kontaktade honom och det blev verkligen roligt att bidra med det jag hade med mig. Vi var ju bara ett fyrtiotal som kunde pitesamiska. Språket var på väg att dö ut.

Tillsammans med andra pitesamisktalande arbetade vi med att översätta, samla in ord, diskutera hur språket skulle skrivas, ja, det var verkligen intressant att arbeta ihop med en språkvetare. Här fanns Dagny Skaile, Inger Fjällås, Peter Steggo och andra med. Två år senare spelade Joshua Wilbur in hur jag pratade om minnen i Västerfjäll med även om annat. Min kusin Henning Rankvist deltog också. Jag blev tillfrågad att läsa Bibeltexter i Västerfjälls kapell! Det var kyrkoherde Anders Mattson som var den första att bjuda in mig att framträda med pitesamiska. Han bad mig också att vara kyrkvärd Det var stort. Sedan engagerades jag i Arjeplogs filmfestival som ordnades av Svenska kyrkan och tänk, jag vågade läsa. Jag var nervös och rädd att göra fel där i kyrkan under filmfestivalen, men fick stort stöd av prästen Niklas Westling. Sedan har jag regelbundet deltagit i olika sammanhang. Min förhoppning är att pitesamiska ska få fler talare. Det behövs fler språkarenor och mentorskap. I mentorskapet menar jag att det är viktigt att vi som talar språket hjälper andra. Jag träffar till exempel de som förstår pitesamiska, men som svarar på svenska. Vi måste hjälpas åt med att upphäva den språkspärr som kan finnas där. Det behövs lärare i pitesamiska så att de yngre får en chans att lära sig. Själv är jag så glad över att jag fick med mig pitesamiskan som barn. Iednegiella!”

 

Fotnot:
På www.openpolar.no finns flera inspelningar på pitesamiska som Joshua Wilbur gjort med Elsy Rankvist.
Texten om Elsy Rankvist finns även publicerad i Samefolket.