Nasafjäll. Rester av den senaste brytningen från slutet av 1800-talet. Foto Maria Söderberg
Jakten på mineraler i Barentsregionen pågår ständigt.
En av de mer spektakulära historiska gruvorna ligger på gränsen mellan Norge och Sverige, Nasafjäll / Násavárre.
– Ett unikt gruvfält, anser arkeologen Lena Berg Nilsson, en av Sveriges främsta kännare av tidiga gruvor.
– Ett titthål in i historien som kan bidra till analyser in i vår tid.
Text publicerad 2/10 2021 i https://barentsmagazine.com/
När silver upptäcks i Nasafjäll, på samiska Násavárre, år 1634 gör historien en gir. Det kan definitivt beskrivas som en särskild händelse som kom att få stor betydelse för den slutliga erövringen av de nordliga inre områdena i Sverige. Inte minst skulle en gräns mellan Norge / Danmark och Sverige snabbt behöva upprättas eftersom Danmarks kung gjorde anspråk på silverfyndigheten. Upptäckten var ingen slump. Det var gruvorna som höll den svenska ekonomin under armarna, vilket redan kung Gustav Vasa visste att utnyttja för sina maktanspråk. Med den nya kungen utvecklades det svenska bergsbruket med ökad statlig kontroll. ”Alle malmberg tillhör Sveriges krona”, skrev Gustav Vasa. På 1500-talet såg han till att anlita särskilda pärl- och diamantsökare. I detta fall avsåg pärlor de som kunde finnas hos flodpärlmusslan, som var mycket eftertraktade vid hoven i till exempel Ryssland och Norden, och diamant var benämningen för bergkristall, i mineralgruppen kvarts. Men begreppet diamant kunde innefatta alla sorts mineraler, allt som glimmade skulle undersökas. När två anlitade sökare, pitebon Jöns Persson och samen Peder Olofsson, fann ett stycke silvermalm år 1634 tog det bara ett år innan hackan sattes i berget på Nása. Detta trots att rikskanslern Axel Oxienstierna befann sig i tyska Magdeburg, mitt i det Det Trettioåriga kriget.
Jöns Persson och Peder Olofsson blev rikligt belönade och andra mineralfyndigheter rapporterades in av andra under denna tid, inte sällan av samer som oftast hade bäst kännedom om terrängen. Peder Olofsson blev anlitad som ansvarig för transporterna av malm från Nása ned till smälthyttan i Silbbajåhkå och Gråträsk. Hur mycket kunde det vara? Ja, enligt källor, fanns 300 tunnor malm att ta ned från fjället efter första brytningstiden på några månader. Att det gick så oväntat snabbt berodde på det nyligen introducerade krutet i Sverige. På kalfjället var det svårt få fram ved även om man drog fram även det, man måste ju värma sig och göra mat. Dessutom behövdes kol till smedjorna vid gruvorna.
Arbetsinsatsen var obarmhärtig. Malmen bröts främst vintertid. Bara det första året dog sex tyska bergsmän på fjället och två svenskar som arbetade som gruvfogde och kolare. Någon form av pest härjade. De strapatser som samerna med sina renar fick genomlida med malmtransporterna kan man bara föreställa sig. Inte minst har det gett upphov till skildringar, eller om det kan omnämnas som myter, om renkadaver längs med leden till smälthyttan vid Sädvvájávrre. Men alla fick betalt – tyskar, samer, svenskar och andra på plats, möjligen även finnar – och om man ska beskriva gruvprojektet som slavarbete måste man inkludera många som blev drabbade i en tid när Europas länder med dagens språkbruk är militärdiktaturer. Bergmästare Hans Lybecker skrev i ett brev till Bergsamtet 1641: ”…här å Nasafjäll är dock allt för barbariskt, eljest ligger det snart sagt uti världens yttersta vrå, där föga annat hela året igenom synes än himlen och snöfjällen…”.
Gruvstarten i Nasafjäll föll samman med svenska statens intresse om att sträcka ut sina gränser ytterligare. Gustav Vasas son Karl IX hade blickat mot Ishavet och utmanade inte bara Danmark / Norge utan även Ryssland. Samtidigt handlade politiken även om att ”barbarerna” i norr, de hedniska samerna, skulle omvändas till den lutherska tron. Även om det skulle ske med tvång så var det nödvändigt. Men den repressionen kunde bara ske med Svenska kyrkans hjälp vilkas präster kom att bli fler i området vid slutet av 1600-talet. Vid gruvstartens början på Nasafjäll under 1630-talet kunde fortfarande en samisk trumma gå runt och visas för besökare utan reprimander. Det finns en berättelse från 1645 om hur en köpare, då skriven i smälthyttan i Silbbajåhkå, får en trumma beskriven med en skiss där 38 olika symboler syns. Något namn finns inte på köparen, men säljaren var Sigurdh Jacobsen, same i Semisjaure by. En annan same, Anders Huitlock, var den som gav en förklaring. Trumman beskrevs som en ”halv” trumma och användes, enligt Huitlock, enbart när man ville söka lycka vid renskötsel, fiske och jakt. Skissen finns bevarad i ett Uppsalaarkiv. Den verkliga trummans öde är okänt. Förlusten av de samiska trummorna, som med åren kom att stjälas och förstöras av kyrkan och andra aktörer, är bara ett exempel på hur ett kulturarv förskingrats.
Gruvprojektet på Nasafjäll tog inte slut efter den första epoken som sträckte sig fram till 1659. Detta år angrep en dansk-norsk trupp smälthytta och gruva. Silverdrömmen levde kvar och 1770–1812 gjordes nya försök. Även i slutet av 1800-talet och till 1910-talet återupptogs driften med norska intressenter. Fram till 1999 hade det svenska gruvbolaget Boliden en inmutning på fjället. Men trots att gruvan aldrig blev någon ekonomisk succé har lämningarna ett stort värde.
– Nasafjälls gruvor är en nyckellokal för tolkningen av det gruvhistoriska kulturarvet, menar arkeolog Lena Berg Nilsson, en av Sveriges främsta kännare av tidiga gruvor.
– De ligger i ett extremt utsatt läge och är ett titthål in i historien. Den här karga platsen har snott mitt hjärta.
Hon skrattar till. Lena Berg Nilsson sitter på stugaltanen i Vuoggatjålme. Dagen innan har hon åter besökt Nasafjäll och undersökt några lämningar för en inventering till Länsstyrelsen i Norrbottens län. Liksom många gånger tidigare har vädret varit en utmaning. Hård vind och regn. Tält som nästan lyft från marken. Andra gånger har snön fallit i augusti månads början.
Vuoggatjålme ligger på Polcirkeln, åtminstone så närmar sig denna astronomiska gräns just denna plats. Femton meter per år förflyttar den sig norrut. Så kommer det att fortsätta tiotusen år till innan den vänder och vandrar tillbaka. Tiotusen år är ett välbekant tidsspann att relatera till för alla som intresserar sig för arkeologi och historia i denna nordvästliga del av Arjeplogs kommun. Det är ungefär vid denna tidpunkt som inlandsisen drar sig tillbaka och människor från olika vädersträck börjar befolka området. Inte i några stora mängder, men fläckvis. För den som möjligen tänker sig att detta är vildmark, nej så icke. Jakten på fyndigheter, vare sig det gäller skog eller mineraler, har ju som bekant pågått länge. För att inte tala om jaktmarker med historiskt eftertraktade skinn och kött från bäver, varg, björn, älg och ren.
Sedan tre år tillbaka har Expedition Nasafjäll haft i uppdrag att inventera fynd inom det som kallas för riksintresseområde. Riksintressen regleras i miljöbalken och i lagarna på miljörättens område. De gäller större områden med speciella natur- och kulturvärden. Möjligen kommer nu riksintresseområdet i Nasafjäll att minska i storlek, något som Sveriges regering antytt under senare år. Åtminstone kan man undra om inte det är avsikten; att översynen i hela landet ska leda till någon form av avgränsning.
Expedition Nasafjäll är också ett försök till något mer. Det finns mycket att berätta om denna mytomspunna plats. I den studie som hon gjort tillsammans med arkeologerna Lennart Klang och Ola Nilsson, samt historiker Kenneth Awebro, har 350 lämningar identifierats. De är nu beskrivna och registrerade i Forminnesregistret hos Riksantikvarieämbetet.
Lena Berg Nilsson tänker ofta de som arbetade i gruvområdet.
– Jag kan se hungriga, frusna ansikten framför mig. De var oerhört utsatta. Det är en unik plats där de fysiska lämningarna, de samtida idéerna och olika perspektiv möts.
Nästa år kommer hon att bearbeta sina forskningsresultat i en rapport för Jernkontoret. Lena Berg Nilsson följer i spåren av andra. Här lyfter hon särskilt fram Janrik Bromés bok ”Nasafjäll, ett norrländskt silververks historia”. Den utkom 1923 och ses fortfarande som ett standardverk.
– Hans bok är imponerande. Inte minst för hans tvärvetenskapliga synsätt.
Det tog tolv år för Janrik Bromé att få färdig sitt verk. Han var lantbrukarsonen från en by utanför Kalmar som blev tidningsredaktör och alldeles i slutet av sitt liv filosofie hedersdoktor i Uppsala 1956. Lena Berg Nilsson trycker alltid ned Bromés bok i packningen till Nasafjäll. Även den skriftserie som historikern Kenneth Awebro utgav på 1980-talet – som inte minst beskrev dåtidens avancerade gruvteknik – är oumbärliga.
Bara ett exempel: För att slippa släpa ned så mycket grovt sovrad malm till smälthyttan uppförde man ett vattendrivet bokverk på Nasafjäll. Här skulle malmen finkrossas av järnbeslagna stampstockar. Men allt tyder på att vårsmältningen i bäcken blev för kraftfull och det stora vattenhjulet gav vika.
Under åren har Lena Berg Nilsson och hennes kollegor försökt finna svar på många frågor om brytningen i Nasafjäll. Är det lämningarna efter ett kruthus som påträffats hon inventerat? Eller är husgrunden något som kallades för piteåborgarnas hus? Finns det samiska lämningar?
– Det är spännande utgå från arkivens uppgifter och sedan försöka pussla ihop det med vad som finns i fält. I augusti 2021 fick en av alla gåtor svar. Intill kyrkogården på Nasafjäll – som anlas redan 1636 – finns en rund nedsänkt cirkel. Den är ungefär sex till sju meter stor. Med vallarna, som är ungefär halvmeterhöga, blir cirkeln närmare tio meter stor. Var detta en kåtaplats? Har det funnits en eld i cirkelns mitt? Varför så nära kyrkogården?
– Nu vet vi! Här fanns det en kolmila. Det vi såg var en kolbotten. Så istället för att frakta kol sex mil, som riskerar skaka sönder vid transport, gjorde man det på plats. Kolningsveden som fraktades upp kunde bestå av 80 så kallade stavrum. Det finns källor som anger att en kolare arbetade här tre till fyra veckor per år med att kola.
Stavrum är ett vanligt mått från förr. Det motsvarar idag ungefär en kubikmeter ved. Det finns även angivit i samma källa att samerna blev skattefria när de skötte om frakten av ved.
Med gruvverksamheten på Nasafjäll blev det en mycket konkret start även på ett annat område. Det behövdes mat, hästar och folk och en jordbrukskolonisation av övre Norrlands inland drogs igång. Gårdar, byar, vägar och ett nytt näringsliv kom till. Samhällen som Arjeplog etablerades 1640.
Lena Berg Nilsson pekar ut några områden som hon gärna skulle vilja fördjupa sig i.
– 1600-talets syn på centrum och periferi, som kan analyseras utifrån den korta tidsrymden mellan upptäckten av malmen på Nasafjäll till den fullt utvecklade gruvdriften. Det skulle även vara fantastiskt om det gick att få fram mer om samernas samexistens med gruvarbetarna, vilket exempelvis kan belysas arkeologiskt genom att undersöka hur samerna som skötte transporterna var inkvarterade då de befann sig vid gruvorna.
Hon fortsätter:
– Det är även lockande kika på rörlighet och interaktion genom de specialister från såväl andra delar av Sverige som från Tyskland som var involverade i gruvhanteringen på Nasafjäll. Här användes dåtidens främsta gruvteknik.
Under årens visningar, som sker i augusti i samarbete med Polarsirkelen turlag i Mo I Rana, har norska och samiska perspektiv lyft fram. Även Nasa i litteraturen och miljökonsekvenser har lyfts fram. Trots att gruvdriften i Nasafjäll ligger så långt tillbaka i tiden finns här betydande föroreningar av bly- och arsenik. Gruvområdet tillhör en av Sveriges mest giftiga platser.
En kilometer från det historiska gruvområdet ligger alltså den norska gränsen. Ytterligare en kilometer bort planeras en kvartsgruva med det norsk-kinesiska bolaget Elkem Salten. Dagbrott, stentipp och tillfartsvägar kommer att förändra landskapet omkring. Projektet var tänkt att starta 2020, men har blivit uppskjutet. Saltfjellets renbetesdistrikt säger nej och har stöd från sametingen i Norge, Sverige och Finland. Från svensk sida hoppas Arjeplogs kommun att projektet inte ska bli av, åtminstone anser man inte underlagen hittills varit tillräckliga för att ge sitt stöd. 68 renskötselföretag, med betesmarker i närheten, riskerar att drabbas. Friluftsfolket i Norge är emot och anser att en hel fjällsida med stora naturvärden kommer att bli förstörda för lång tid.
Den pågående konflikten är ständigt närvarande om våra naturresurser. Kvarts utgör råvara till porslin och glas. Vi får optiska fibrer från denna malm och dagens datorteknik, inklusive mobiler, skulle inte fungera utan denna mineral. Åtminstone inte idag. Skillnaden mellan då och nu är stor. På 1630-talet kunde staten peka med hela handen utan debatt. Upproriska kunde bestraffas hårt. Det är inte möjligt idag. Men för Nasafjället på både norsk och svensk sida kanske resultatet, ändå, blir detsamma.
Av Maria Söderberg
Född och uppvuxen i Arjeplog, studerar till magisterexamen i historia vid Stockholms universitet. Skribent, fotograf. Utgivit bl a boken ”Blygruvan i Laisvall” (2009). Hennes förfäder var innehavare av Kaskerjaur lappskatteland i Arjeplog, men ingen – vad hon vet nu – såg sig som samer de senaste tvåhundra åren. Det är sådant hon tänker ta reda på i sitt kommande arbete. Fram till mitten av 1800-talet talade alla samiska, därefter ersattes språket steg för steg med svenska.
Källor:
Awebro, Kenneth & Hedlund, Lars G., Bokverket på Nasafjäll Stockholm: Studia Laplandica 2, 1985.
Bromé, Janrik, Nasafjäll, ett norrländskt silververks historia, Stockholm: A.B Nordiska bokhandeln 1923
Ernst Manker, Die lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monographie
(Acta lapponica, 1938)
Roslund, Ylva, red. Den arkeologiska undersökningen. Silvret från Nasafjäll: arkeologi vid Silbojokk Stockholm: Byrån för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet, 1989.
Expedition Nasafjäll
är ett samarbetsprojekt om den historiskt intressanta gruvdriften på Nasafjäll i Arjeplogs kommun. Syftet är att framhålla silvergruvornas betydelse i såväl ett riksperspektiv som ett lokalt perspektiv samt att tydliggöra behovet av arkeologiska och andra undersökningar i gruvmiljön. Sådana undersökningar behövs för att säkerställa ett långsiktligt bevarande för denna unika fornlämningsmiljö och göra platsen tillgänglig och begriplig för besökare.
Projektet har hittills utgivit fem rapporter och har under sex år haft guidade visningar på Nasafjäll. Expeditionsledare är Maria Söderberg.